Ibland känns det onödigt. Måndag, tisdag, onsdag...skitdag, skitdag, skitdag.
Äh, jag har bitit ihop rätt bra det senaste. Knappt reagerat på saker, kämpat på och sovit. Eftersom jag haft min vän här i några dagar så har det inte blivit så mycket utrymme för tårar och känslor i den mån, men nu kan jag inte hålla inne längre. Hon ligger i alla fall och sover två meter från mig, ser inte när tårarna lämnar sitt hem medan jag själv inte hittar hem till mitt. Jag är anonym för några minuter.
Min ryggrad vill förräda mig. Ni också. Jag litar inte på Er. Jag är ledsen. Men jag litar inte ens på mig själv. Jag vill ha Någon.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Jag finns här, gumman. Bara ett telefonsamtal bort. Kram!
Många finns här, vi läser och känner med. Ta tårarna i handen och fortsätt gå framåt. Det är inte slut, det har bara börjat.
Post a Comment