That's when I reach for my revolver

Long time no see. Tänkte reda ut lite grejer här som jag precis satt och funderade på.

Jag har inte tagit min medicin på jag vet inte hur många dagar. Det kan förmodligen ligga bakom min smålustigt uppgivna känsla som jag har. De två senaste kvällarna, och nu, dricker jag i min ensamhet och sådant bör man passa sig för. Jag fick även idag en otäck illamåendekänsla en bra stund, och jag hoppas verkligen att det är biverkningen av utebliven medicinering och inget annat.

Känner mig oerhört sällskapssjuk och ensam, och i stort behov av uppmuntrande ord och kramar. Det känns som att man mest fått höra vilket svineri man bedriver och fått smällar på fingrarna den senaste tiden av olika personer i min närhet. Vilket givetvis gör att jag faktiskt nästan enbart känner mig som ett svin slash kass människa. Och det är ju inte så roligt. Lustigt nog börjar jag dessvärre känna mig hyfsat likgiltig gentemot detta faktum.

Jag känner mig rådlös. Jag känner mig vilsen. Redlös, kanske? Och alla är vi vilsna då och då. Så jag vet att det är OK.

Kan sitta med huvudet i handflatan i evigheter. Känner mig inte duktig. Ögonen svider och jag har bara en cigarett kvar. Som jag tänkt att ta imorgon på väg till bussen, men det är nu jag behöver det. Jag får väl klara mig utan imorgon istället, och köpa på universitetet.

Maten jag lagade idag blev äcklig. Jag skall sluta äta mat. För att det är så äckligt.

Vinet är slut och jag är så jävla röksugen.