The Death of Thumbelina

Ännu en sen afton, på självaste julafton. Jag har lite rött vin kvar i mitt glas och huset är kolsvart. Det är bara jag som är vaken, och julgranen där borta vars belysning gör de röda julgranskulorna och halmet till sin rätta. Inte mig dock, det lämnar jag för tillfället till Current 93 i mina hörlurar.

Jag har varit på västkusten nu i fyra dygn snart. Innan dess var det en ganska lugn helg, jag var totalt utmattad. Jag är så trött nu för tiden, och natten till i fredags blev jag attackerad i Gamla Stan. Jag blir förbannad och ledsen när jag tänker på det. Mina sår i ansiktet är snart läkta och jag bryr mig inte så mycket om dem, men de kala fläckarna på min skalle bevittnar om hur sjuka människor kan vara. Jag blev av med så jävla mycket hår under fighten då det var en äkta catfight. Jag blev även spottad i ansiktet och allt kändes fruktansvärt förnedrande. Som en psykisk käftsmäll som hånade en för att man är vänlig mot folk. För att jag är ganska godtrogen och tror väldigt bra om folk. Jag förväntar mig en ganska hög nivå, om man säger så, och jag blir sårad när jag blir bevisad motsatsen. Eller kanske mer illa till mods.

Två dagar innan hoppade jag över after work, som sedvanligt sker på tisdagar (och nu även torsdagar p.g.a. synth-after work på Sjätte Tunnan), och åt middag med O på Primo för att sedan kolla på två filmer hemma hos honom på Åsögatan. Jag är glad att någon kan få mig att känna mig avslappnad och bekväm, och jag behöver sådana där kvällar. Den underbara människan gav mig sin mp3-spelare innan jag gick mot t-banan vid 23:00 och ett par hörlurar då det är något jag saknar. Jag är inte van vid att få saker, och tycker att det är otäckt men jag kanske skall sluta vara så jäkla motsträvig jämt. Och se det som ett lån. Jag tycker om att ses med honom igen och verkligen kunna hänga som vänner. Det är perfekt.

Har fått upp ögonen lite smått för en annan O. Känner inte personen ifråga utan vi har bara setts ganska platoniskt två gånger. Men han verkar vara rar, är väldigt attraktiv och ambitiös. Så jag bestämde mig för i helgen att han får vara min nya fling. När man inte har någon så där kär som man ibland behöver, så får man roa sig med något annat. Och jag känner för att beundra lite på avstånd ett tag. Berättade för kompisar lite skämtsamt att jag hittat ett nytt offer. En kul grej. Det underliga var att det vände tvärt en kväll. Jag tänkte på det, och kom på att jag är ju livrädd för det, trots att det bara skulle vara en kul grej. Julhelgen kom tillmötes, och mycket kan hända på någon vecka eller två. Jag föreställde mig honom med en annan när jag stöter på honom nästa gång. Och det kändes som att jag hade kunnat bli neddragen och ledsen. Varför? Jag är ju inte kär. Jag är bara så jävla rädd att bli sårad...igen. Betyder detta att jag inte kommer att kunna älska på ett väldigt bra tag? Jag menar...kan jag inte ens lite skämtsamt ta en liten oskyldig, från min sida, flört så känns det som att även allt annat blir omöjligt. Det jag egentligen vill ha är ju omfamningar. Någon att sitta bredvid och inte känna att man behöver prata om intellektuella saker för att hävda sina styrkor, utan bara att vara.

Är jag hopplös, bortom all hjälp och/eller självhjälp på ett bra tag?

Jag vet att jag är trött. De kommande dagarna är fullspäckade, och mitt vin är snart slut.

Dör jag för Er alla gång på gång, för att Ni skall Ha något att jonglera med och tolka? Jag vill ha min uppskattning snart.

Minnen Pt. Panikångest I

För några år sedan, ungefär i gymnasietiden, så råkade jag ut för panikångest. Då det är vanligt att man som människa då och då bryter ihop p.g.a. system overload, så finns det vissa kriterier för att kalla det just för panikångest. För att vi inte skall missta en åkomma som panikångest med naturligheter?

Nåväl, det man tar med i beräkningarna är t.ex. hur ofta man får sina ångestattacker och under hur lång tid dessa varar. Och under hur lång period detta pågått samt även hur pass mycket man oroar sig för nästkommande attack, Jag satte mig aldrig ned och kalkylerade mitt känsloliv men jag var observant nog att förstå att det som en gång började som lite tyngre andning och ängslighet utvecklades till ett helvete.

Jag satt i min brors rum första gången, det var natt och en av de nätter jag satt där ensam i huset. Jag satt vid datorn och skrev ned mina känslor på datorn, något som jag vid den tiden just hade börjat med. Jag kan ha varit femton år. Jag visste att mors ex vid flera tillfällen hade befunnit sig i vår trädgård. Vi hittade fimpar och några enstaka tomma ölburkar. Saker försvann. Jag var livrädd att han strök runt där om natten, och jag trodde alltid att trädet utanför som grenade ut sig framför fönstret var han. Vissa nätter körde han runt kvarteret och ställde sig med helljuset rakt in i min storebrors rum. Jag var så uppjagad och mitt hjärta slog för tre. Jag började höra telefonen ringa, men i verkligheten var det inte så. Varje natt så ringde telefonen. Utan att jag svarade, det var ju lönlöst.

Första gången, så satt jag där i min brors rum. Allt ståhej runt omkring mig just då punkterade mitt hjärta och lungorna som skrumpnade ihop likt vissna löv. Min andning blev tyngre och tyngre och jag hyperventilerade samtidigt som jag blev rädd och grät. Den gången var det lindrigt, det pågick i några sekunder och sedan var det över.

Nästkommande gånger kom hyfsat regelbundet och det handlade ungefär om samma procedur, bortsett från att angsten i sig satt kvar längre. Jag trodde då efter en tid att min panikångest hade nått sin kulmen, om inte annat så hoppades jag innerligt att det skulle vara så. Och innan ni fortsätter att läsa så vill jag att ni skall vara medvetna om att det som jag kommer skriva härnäst är en aning diffust, även för mig. En del av dessa saker vet jag inte riktigt om det skett eller ej. Jag kunde inte skilja på dröm och verklighet ibland. Det var när jag började få panikångest nattetid och när jag låg i sängen. Det lutar dock åt att jag tror att allt hände, men att en del av händelserna består av hallucinationer.

Det började krypa i huden, från nacken och upp i huvudet, ned över halsen och svalget. Tungan krampade och spändes. Krypningarna i nacken spred sig till stickningar i hela min kropp, det susade och ringde i mina öron som en ofantlig våg rullande mot land. Hjärtat började rusa iväg och huvudet bultade som om man sprungit maraton med sjukt kass kondition. Jag skulle sätta mig upp, men upptäckte att jag inte kunde röra en lem. Försökte med benen men det gick inte. Kämpade för att komma på knä men jag rörde mig inte en decimeter. Armarna följde inte mina order och jag förstod snabbt att jag inte skulle komma någonstans. Jag öppnade munnen för att ropa på min mor som låg i rummet bredvid men jag fick inte fram något annat än ett lamt kvidande. Min tunga och min mun kunde inte forma ord.

Det var vad som började hända på natten när jag gått och lagt mig. Jag kände alltid på mig precis innan, när tungan började krampa och det ringde i öronen. Jag spände hela skallen och kved och bad om att få slippa helvetet som snart skulle ta vid men det spelade alltid sina kort över mig. Det var ytterst plågsamt.

Ofta kändes det som att någon var närvarande i rummet. Jag visste inte vem, men jag kände det som att jag inte var ensam. Vad som då gjorde mig rädd var varför denne/denna person inte hjälpte mig. Varför personen inte bar mig ur sängen och ut ur mitt rum. Jag var lam och jag var stum, och det fortsatte så här ett bra tag. Vid ett tillfälle gav jag mig dock fan på att lösa skiten, och jag kom på det. När allt var som värst kämpade jag med att röra armarna, och även om det tog tid, så lyckades jag till slut tända fönsterlampan. Ångesten försvann. Jag var slut, men ångesten var borta. Jag hade klarat det.

Är inte...

...den där Tila Tequila rätt så rälig?

Håll käften, din självgoda jävel

En sak slog mig idag helt utan föraning. Det kan för Er tyckas som en självklarhet, men det är inte alltid så enkelt.

Jag sätter stor, kanske störst, vikt i lojalitet. Jag har många gånger känt mig sviken och sårad, känt att jag ger så mycket mer än vad jag tar tillbaka. Jag tror dock att jag behöver bena ur situationer totalt för att faktiskt inte köra fast något mer. Och för att gå tillbaka till det mest grundläggande, det som helt plötsligt slog mig idag - jag måste se över min tillit till andra människor. Jag måste sluta straffa nya personer som kommer in i mitt liv enbart för att jag sedan tidigare blivit sårad gång på gång, och istället sluta lita på de som faktiskt redan har gjort mig illa. För oftast ger jag människor en andra och en tredje chans, jag vill inte släppa dem och jag vill behålla dem i mitt liv, fast varför? Visst kan de få bita sig fast i en liten, liten del av mitt hjärta, det vill jag förmodligen, men därav inte sagt att jag behöver lita på dem.

Jag tror att jag kommit på något bra att bygga på här.
_

Så idag har jag blivit hyfsat upprörd, och faktiskt påmind om varför jag går och håller mycket för mig själv. När jag dagligen kämpar med mitt inre samtidigt som jag sköter mitt heltidsjobb och mitt sociala liv men försummar mig själv, och någon pissar på hela alltet så blir jag rosenrasande. När personer får mig att framstå som en börda för andra så ser jag svart. Jag vet nämligen att jag inte är en börda för andra. Jag ställer själv upp i vått och torrt, är lojal som ytterst få och sätter mitt egna känsloliv på spel när jag väljer att inte prata om saker.

När personer får mig att framstå som en hopplös liten lantlolla, ung och oförstående, och ser på mig som en försökskanin, så är de ute och cyklar. Tappar mycket respekt gör man också. Jag är en kvinna av ung ålder med ofantligt stort och varmt hjärta, med skarpt sinne och som säger saker som är äkta. Jag är mycket medveten om mitt psykiska tillstånd och hur det fungerar, och även om det inte fungerar med bravur så vet jag åtminstone om det och lever inte i förnekelse.

Jag är så jävla grym, men ändå så envisas folk med att trycka ned en. Och även om det inte alltid är medvetet, så är det så jävla tröttsamt. Jag har alltid varit en hackkyckling, tydligen en som borde tåla stryk kontinuerligt. Få berättar för mig om vad de faktiskt tycker om hos mig, oftare får jag höra det motsatta. Man är kvick med att tala om för mig när jag felar och jag står och tar emot det eftersom jag inte är mer än människa. Jag önskar att folk hade kunnat sluta bete sig som några jävla grisar så att jag kan få slippa skriva om sådant här.

Jag blir så utmattad. Sköt sina egna jävla issues innan man förstorar upp mina. Usch är ett underskattat ord. Alltid.

Minnen Pt. X

Jag lyssnar på låten som jag fällde tårar till för några år sedan i min rena ångest. Den jag satt med själv som fjorton-femtonåring och jag minns det än som igår. In Flames med Everlost Pt. II. Av ren slump kom jag över den bland alla mina listor och det är både intressant men även jobbigt med vissa minnen. Nu när jag ligger och skriver det här så har jag inte tillgång till nät då mitt wlan fortfarande är krasst, men när detta publiceras så kommer det även att hänga med en del youtubeklipp som för att sätta färg på vad jag satt och lyssnade på om nätterna då, för sju år sedan.

Den sommaren är som en ihärdig dimma. Eller sommar/höst kanske det var, jag vet inte. Jag rökte ibland, jag vet inte om det var som tröst eller varför jag satte mig på altanen och tittade på de mörkblå, skiftande till gråsvarta molnen som täckte månen, som passerade den och drog vidare (till nästa måne?) Jag hade öppet altandörren en aning så att jag kunde höra cd-spelare inne i köket i vilken Cradle of Filth och Alice In Chains spelades. Ibland kom Yasse över, och jag tackar dig Yasse för att jag fick dela stunder av den tiden med dig. Det har varit ovärderligt. Så där satt vi, neogotiska och tände någon cigarett. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad vi samtalade om, kommer du ihåg det Yasse? Ibland gick vi ut och promenerade i byn istället, oftast på kvällen.

När jag däremot var ensam så var det annat. Min utflugne bror hade lämnat sitt rum, och jag tog det till mitt direkt. Inte som i att flytta mina möbler dit, nej, utan jag bara spenderade all min tid där. Bland alla hans målade warhammer-gubbar och Iced Earth- Iron Maiden och Metallicaalbum. Ibland kunde jag sätta mig på sängen och känna överkastet mellan fingrarna. Det där turkosgröna och blåa, underbara överkastet som var så mjukt och skönt. Där satt jag ytterligare några år tidigare när mor förhörde storebror på sina läxor. Det var främst engelska och franska jag var intresserad av. Andra gånger satt jag där inne tillsammans med bara storebror, och vi åt chips och drack läsk. Chips som vi gömde under filten och läsk tog vi ur backen som stod under storebrors säng. För att mors ex inte skulle se det. Och så fick mor umgås med svinet ensam ute i köket. Fy fan vilket jävla liv. Hon förtjänar alla medaljer i världen, min mor. Och jag är så jävla glad att hon gick ifrån honom! Det är det bästa som hänt mig hittills i mitt liv, förutom att ha träffat Josh Homme.

Hur som, de där nätterna kunde blir mycket märkliga. Jag lärde mig att bli ett med natten och gick aldrig och lade mig. En natt gjorde jag svartvinbärskyckling med ris mellan midnatt och morgon, tände några ljus, och satt och åt för mig själv med silverbestick. Iklädd långklänning. Andra mycket tidiga morgnar satte jag mig på min EU-moppe och körde ned till hamnen. Där tittade jag på soluppgången alldeles ensam. Någon gång satte jag mig på sandstranden fast lite högre upp i sanddynerna. Jag visste nog inte riktigt var jag skulle ta vägen.

Saltlakrits

Tårarna blir allt färre just nu. Så där spontant skulle det väl ha känts bra, men jag vet ju vad det handlar om. Det som stärker är inte alltid en solid lösning. Allt har ett pris och just nu är det inte jag som ropar in det jag får betala för. Jag tycker inte ens om auktionering.

Nu drar jag ned på tempot en aning, nu får det vara nog för ett tag. De senaste två veckorna har jag knappt, hör och häpna, haft tid åt att sätta mig vid datorn här hemma. Är det något jag tar mig tid för på privat tid så är det min dator, vilket bara gör det klarare och tydligare att jag varit jävligt upptagen. Aktiviteter har avlöst varandra och jag har helt enkelt bara ryckts med. Det har varit julfest, konserter, after work och diverse andra nöjen. Jag har haft himla trevligt men min kropp har tagit mycket stryk. Jag har helt glömt bort att vila och se vikten i att ägna tid åt sin egen kropp och själ.

Konserterna räknar jag dock inte med i den form av dekadens jag omgivit mig i då musik har högsta prio i mitt liv. Jag lyckades pricka de tre konserter jag inte hade velat vara utan - Tiger Lou, Isobel Campbell & Mark Lanegan samt Ladytron. Tre akter fullspäckade med så genomtänkt och professionell teknik i musiken att jag blev förvånad som tusan, nästan på samtliga spelningar. När man känner att man inte behöver se något mer på ett tag, då har det varit bra. Jag skulle visserligen vilja se Black Rebel Motorcycle Club snart, verkligen. Jag får tjata på Daniel i Ladytron som tydligen kände någon i BRMC om att han får styra upp något trevligt.

Mor sade idag att det är femton dagar kvar till jag kommer ned. Det skall bli skönt, jätteskönt. Jag hoppas bara att den här förkylningen jag tycks dragit på mig över natten skall vara över då så att jag friskt kan hänge mig åt västkusten. Jag vill träffa tjejerna, jag vill träffa Yasmin, Anneli och Mica. Jag vill kela med min katt, min mor och åka till Eckes dödsplats. Sätta handen mot trädet som så många gånger innan. Och för Er som inte hängt med och vet vem Ecke är, så skall jag snart berätta igen. Jag vill även köra till den ort jag blev döpt i, Gunnarp, där min farmor och farfars gravplats ligger. Jag vill stå där, förmodligen ensam, med två starka influenser i mitt liv, sätta mig på huk och kanske fälla en tår. Låta mitt högra pekfinger följa de graverade namnen i stenen, känna spåren av något som dessvärre inte finns kvar. Sedan kan jag åka hem. Åka hem, hämta mormor, och dricka kaffe med den enda mor- och farföräldern jag har kvar. Någon man skall hålla fast vid.

Am I only one of you?

Ligger i min nybäddade säng och skall alldeles strax somna. I natt har jag de kallaste fötter man kan tänka sig, jag förstår inte hur en alldeles livs levandes människa kan bli så kall. Jag lyssnar på Black Rebel Motorcycle Club - Baby 81 och jag tänker, som vanligt.

Nothing seems to show,
The feelings come and go
And everythings so strange
People never change

Am I only, only one of you?

Jag har tänkt lite på min tid de senaste åren, på min tid här uppe i Stockholm. Vad har jag åstadkommit hittills och vad har jag fått uppleva? För tro mig, jag har skaffat mig ett händelserikt liv.

Jag har bott på sex, snart sju ställen, misslyckats med två tentor och åkt vilse tusenfalt. Jag har haft några småromanser, skålat i champagne med Wille Crafoord på Riche, blivit utslängd från Spy bar och dansat på tok för många gånger på andra stureplanshak. Jag har gått på två vernissage, ätit på Pizza Hut för första gången och än så länge även den enda gången, byggt några IKEA-möbler och fyllesvamlat med “någon i Fattaru” på Ljunggrens.

Jag har gråtit, jag har svettats, jag har blött och jag har dött.

Jag har socialiserat med Queens of the Stone Age, fått komplimanger som heter duga av Josh Homme och utnämnt mig till personlig livvakt åt densamme. En stor händelse, något jag förmodligen inte kommer att glömma på ett bra tag. Jag har snott en GB-gubbe på götgatsbacken och blivit jagad av kioskägare, lärt känna enormt många fina människor, varit något besviken på utbudet här i Stockholm vad gäller vackra pojkar och bett en del dra åt helvete.

Jag har gått många sena nätter hem till någon, någon som aldrig kommer att bli min men det är ok nu, jag har också gått hem i förmiddagssolen efter bortamatch och tänkt att “det är ok nu” men samtidigt velat lägga mig ned på trottoaren och dö på fläcken.

I förrgår drack jag öl med Ladytron efter en lyckad spelning, och för något år sedan friade jag till Alexander i Raised Fist. En tidig morgon efter en svettig natt på 2:35:1 badade jag i dammen utanför Berns och satt någon halvtimme senare upp på den där häststatyn mellan Berns och Kungsträdgården. Har planerat erövra hästen utanför Debaser Slussen, åkt oekonomiskt mycket taxi och utnämnt Bröderna Olsson och Debaser Slussens uteservering som mina andra hem.

Och det där känns blott som en liten bråkdel av allt, och det finns så mycket som kvarstår för mig att erövra, att göra misstag i och fallera men först och främst - skapa mig något.

Muskelvärk

Om det hade varit socialt accepterat så hade jag lagt mig på golvet varje dag och vilat en liten stund på jobbet, jag är nämligen jämt något oerhört trött. Ett försök till en lugn helg slutade åtminstone hyfsat bra, jag höll mig hemma på fredagen och gick ut en sväng på lördagen. Söndagen var lugn även den, med en bit middag på Bröderna Olsson framåt kvällningen. Och sömnen behövde jag förmodligen - i fredags somnade jag i soffan och gick inte att väcka och igår, morgonen till advent, var P uppe vid 06:00 och såg mig sova djupt i hennes Fatboy med datorn i knät. Jag satte mig där, kommer jag ihåg, när jag kom hem från Medusa i lördagsnatten.

Jag är för en gångs skull glad att jag var trött dock, då en ytlig bekant till herre satte igång med att vara hotfull via telefon när jag var på väg hem från krogen i lördags. Jag blev förvirrad och irriterad, förstod inte alls vad personen ifråga pratade om och misstänkte att grav snedfylla eller narkotika var inblandat. Jag blev arg. Skrev att jag blev arg. Medan jag satt avdäckad väl hemma hade han ringt mig hela natten ända till klockan 06:00. Jag vaknade dock inte av det och det var skönt. Dagen därpå kommer förklaringen att det tydligen var ett ”skämt”. Ja men fy i helvete vad roligt då, synd att jag saknar den sortens humor!

Jag skickade ett mail idag, då jag inte vill skicka sms med risk för att bli uppringd eller något:

Tja!

Du, det vart lite konstigt i fredags. Jag blev väldigt förvirrad och irriterad av vårt samtal och ditt skämt(?), jag och de flesta jag känner ser mig som en ganska så humoristisk person men bespara mig gärna den sortens humor. Jag förstår inte alls det roliga, jag tror inte ens att jag hade tyckt att det varit kul om det hade varit från en person jag känner. Då vi inte känner varandra alls så har jag ingen aning alls om avsikterna bakom ditt sätt att uttrycka dig. Jag vill inte vara en drama queen, men snälla, gör inte så där igen.

Kram.

Jag har inte tid för trams.

Fast anställd har jag i alla fall blivit, och ökat på min ersättning, visst något blygsamt, men utan att be om det själv. Med en tillhörande kommentar om att vi kommer att diskutera det närmre efter årsskiftet.

Slutkörd efter förra veckans schema som dessutom toppades av en mycket blöt julfest med bl.a. företaget jag jobbar för, så avslutade jag veckodagarnas rabalder med Isobel Campbell & Mark Lanegan på Debaser, på torsdagen. Det var så ofattbart vackert och jag är jätteglad att jag släpade mig till Sjätte Tunnan och sedan Debaser trots att jag var mycket, mycket trasig. Det enda som kanske saknades var någon speciell att hålla om, men jag börjar, tro’t eller ej, ta de facto att jag inte har någon sådan nu med ro. Jag börjar känna mig mer och mer stark för varje dag och flexar muskler för de som stått bredvid och verkligen inte gjort saker och ting bättre för mig.

There ain't no easy way out.

loWLANd

Jag har lämnat en hård vecka bakom om mig, och det verkar som att den här inte blir något bättre. Fast jag har väldigt trevligt, att vara socialt stressad och upptagen är ett lyxigt problem, men det kan vara svårt att kombinera med sina egna behov.

Förra veckan bestod av sedvanlig after work på tisdagen, jobbmingel med SL på Himlen Därtill, middag och sedan champagne på ett kontor i skrapan, fika i fredags och sedan mötte jag upp Paulina och sprang till Snaps, Stureplan och sedan snabbt tillbaka till Södermalm. I lördags kilade jag till Zinkensdamm där vi drack lite absinthe, hade trevligt och sedan blev ett rätt stort sällskap på Imperiet. Hem, efetr många om och men, jobba på söndag och sedan Tiger Lou på Debaser Medis. Det var en oerhört grym spelning, väl värd sina pengar.

Imorgon, tisdag, blir det förmodligen den sedvanliga after work-turen med vännerna, på onsdag skall jag förbi Berns salonger och Norman Cavazzanas utställning, på torsdag synth-after work på Sjätte Tunnan innan Debaser Slussen där Isobel Campbell & Mark Lanegan kommer att underhålla. På fredag var det tänkt Svart Hatt Vit Hatt på Mosebacke med liveband och bl.a. Damon som DJ'ar, och på lördag kanske födelsedagsfirande. Istället för att bli den där konstigt upptagna och snorkiga fröken kanske man skulle, när man har så mycket på gång, ta det lagom lugnt på samtliga tillställningar. Gå hem i tid, vara sparsam med förfriskningarna och försöka att göra saker för sig själv också.

Ikväll kom jag hem efter att ha avböjt after work på Clarion, tappade upp ett bad och för första gången på mycket länge så satt jag still i badet i mer än fem minuter. Annars har jag inte ro till det, utan reser mig nästan direkt och sköljer håret. Men idag tog jag det lugnt. Andades ut och slöt ögonen. Så jävla skönt.

De senaste dagarna har jag funderat fruktansvärt mycket. De senaste veckorna har jag stressat än mer. De senaste nätterna har jag drömt i samma mönster fast om olika personer, men det har verkligen följt samma mönster. Jag har nästan gått igenom alla killar jag träffat och det har känts mycket underligt men inte särskilt jobbigt. Och det är ju jävligt bra faktiskt! Jag känner mig nöjd.

För tillfället är mitt WLAN trasigt eller något, så därför känner jag mig begränsad med nättiden då jag enbart kan vara uppkopplad när Maria inte behöver sin nätverkskabel. Jag får ordna upp det snart, och då har jag en del saker att ta upp och skriva om. Bland annat sammanfatta min tid i Stockholm so far. Det har ju faktiskt hänt en hel del, från sorgsna till glada och sjuka händelser. Det finns så mycket annat jag vill få ur mig likaså men jag tänker inte tvinga mig själv om jag inte riktigt känner för det eller känner mig allt för stressad.

Det är nästan så att jag önskar mig sjuk, så jag hade haft en anledning till att vara ledig några dagar från jobbet och bara vara. Det känns som att jag jobbat fjorton dagar konstant nu då jag gått in extra två söndagar i streck nu. En dags ledigt på helgen i veckan är för lite, men jag har själv valt att ställa upp.

Jag behöver skaffa mig vinterskor och jacka.

Boys don't make it warmer outside.

Återigen vinter

I fredags fick jag smaka på medaljens baksida, en dödskyss som tog luften ur mig. Jag skyndade ut ur lägenheten och in i hissen, ned fem våningar och sedan ut i friska luften.

Några minuter innan satt jag vid köksbordet och försökta värja mig från att känna, värja mig från att släppa ut ångesten som smög på. Gick villrådigt och tog dagens tablett, sköljde ned med min öl och satte mig igen. Jag ville inte bli lämnad, ändock försökte jag hålla käften och stå emot. Tårarna smög fram bland ögonfransarna men jag torkade snabbt under ögonen igen. Jag var ju inte ensam hemma. Andningen blev alltmer kaosartad och oregelbunden, jag gick hastigt med min mobil i handen och hämtade en cigarett på mitt rum, tog med mig nycklarna och krånglade slarvigt på mig ett par skor. Och så skyndade jag stumt ur kvalmet.

Det syntes inte till någon på innergården, där jag ensam satt i mörkret på en bänk intill porten. Jag tog djupa, djupa andetag och diktade ihop ett förlåt-sms till P som satt där uppe. Som jag lämnat med ett hastigt "jag går ut och röker" och knappt svarade när hon frågade om jag ville ha sällskap. "Jag vet inte men jag måste gå ut nu" sade jag bara. Och så samlade jag mig och gick upp igen. Ganska så mycket lättad av ren och frisk luft. Har inte fått en ångestattack på väldigt länge.

Någon timme senare var jag uppfräschad i snäv kjol och höga skor, uppsatt hår och folk runt omkring mig, i stan. Jag ville inte sitta hemma den kvällen, så jag mötte upp Ronnie på Snotty en stund för att sedan bege mig in till postenterminalen för att hämta upp P och sedan åka till Imperiet. Träffade A i t-banan på väg dit, blev väldigt paff när han knackade på fönstret till vagnen och en stund senare kom in. Mina kollegor satt på Imperiet, vi tog några öl med dem och sedan följde jag A en stund till hemska, hemska 54. Jag visste inte alls vad det var för ställe innan, men usch. Hur som helst så blev det till slut en trevlig kväll och jag åkte hem till mig.

På lördagen såg P och jag på Queer as folks och drack rödvin för att sedan piffa till oss och bege oss in till stan. Imperiet blev det öven den här kvällen där vi mötte upp Morgan och hans barndomscrew. Det blev nästan lite för trevligt, och avslutades på Himlen Därtill eller vad tusan det nu heter där P och jag dansade hem natten. Men man måste ju få lov att säga att utsikten där var inte att leka med. Ofattbart vackert. Sedan blev det hemgång när de stängde, och jag försov mig igår när jag skulle jobba extra. Det var dock himla avslappnande att sitta på kontoret en söndag.

Jag önskar mig en ny vecka, av ny sort. Förra veckan var hemsk. En plåga. Jag var ledsen fullständigt hela tiden, kunde inte le eller uppskatta välmenande skämt. Jag vill ju så väldigt gärna att någon håller om mig mest, men istället så finns det inget sådant som värmer. Inte en famn, ingenting.

Trams

Är urtrött och skall sova bums efter att jag länkat till en ofattbart underhållande blogg! Jag måste börja läsa bloggar, läser för nuvarande ingen alls men går starkt ut i startfältet genom att ha roat mig med Högerkängan. Herregud - ungjävlar!

Hur jag hamnade där? Jag googlade Von Thronstahl och gick vilse.



Sedan stötte jag på en gammal favorit.

Don't want to be

Köttmaskin

I just realized I had to turn on my car, but I had no guide, no pilot, no road outside.

I knew - in that moment in which visions end but flesh remains - I was just a skin engine, ruled by mechanic reactions and devoid of an aware or autonomous will.

In that moment, I tried to run.

Family affair

Jaja. En vanlig dag, inget särskilt. Ytterligare en vän har blivit en kollega och vi gick efter jobbet till Sjätte tunnan för synth-after work där jag satt bland en hel drös med väldigt goda vänner. Stack dock hem ganska tidigt då jag är så jävla trött nu för tiden, något som känns lite halvtråkigt.

Jaja. Människor slutar aldrig att förvåna mig. Nu, så här en timma innan spöktimmen så har jag förstått att både min far och min mors nuvarande partner läser min blogg. Är Ni oroliga? Var inte det. Allt kommer att bli bra. Sedan att Ni läser om mina historier om utekvällar, alkohol, cigaretter och sexrelaterade ämnen känns väl lite underligt men samtidigt så är det ju inget extraordinärt eller onaturligt.

Min storebror vägrar ens känna av min blogg för han tycker att det är rätt mycket attentionwhore (hans uttryck) över att skriva om sitt känsloliv så här över nätet men ja, visst. Det är lugnt, man får tycka som man vill, och han gör ju då klokt i att inte läsa. Jag älskar min storebror ändå. Jättemycket!

Jobbigt, hade inte Josh Homme varit känd och upptagen så hade jag snott honom direkt.

The Sun Smells Too Loud

Skall se Mogwai live imorgon på Cirkus. Det kommer att blir ofattbart grymt och jag kommer självfallet stå där och låta tårarna rinna av mig men det får det vara värt! Lyssna bara på Batcat från deras senaste album The Hawk Is Howling. Vilka influenser!



Eller så kan man somna till I'm Jim Morrison, I'm Dead.

Tais-toi mon coeur

Hade sparat ett rätt så långt draft, men självfallet kom det på villovägar. Tyvärr, för jag fick ur mig en hel del och ganska så bra sammanfattat. Jag har inte varit överambitiös här den senaste veckan och tänkte ta igen det. Nu tänker jag sammanfatta det ännu mer effektivt genom att spalta upp det mest relevanta som skulle kunna få känneteckna den senaste perioden fram till just nu.

• "Måndag...ångest."
• Borttappad mobiltelefon och kamera.
• Sjukt nära att avancera på jobbet, men icke.
• Slarv.
• Planerad flytt i februari.
• Något sörjande över ryktet Dennis Lyxzén - Amanda Jenssen.
• Mysmiddag med vänner på Ramblas.
• Stött på Oskar på t-banan, vilken överraskning!
• After work på bl.a. Akkurat, Vampire Lounge och Bagpipers Inn.
• Svartsjukedrama på Imperiet, Skrapan mellan roomie, hennes pojkvän och galen ganska nybliven flamma. Mia rycker in och kirrar biffen - köper sedan Maltesers på t-banan.
• Förbaskad Mia på t-bana, samma sena lördag p.g.a. hormonstinn tribalkilles antastande.
• Inköp av ny mobiltelefon.
• Att bli hånglad inför av person som kysst Dig en liten stund dessförinnan. Varpå jag bl.a. slänger ur mig "och så står du där med en ful och fet, blond brud", något som så här i efterhand känns en aning tokigt.
• Satt igång larmet på kontoret.

Vad har jag mer haft för mig då...kilade en sväng till Sci Fi-mässa igår, söndag, och köpte det som kanske var minst Sci Fi på hela stället, nämligen ett stort foto på Clintan. Det är dock ett stenhårt foto, jag tycker mycket om det och det kommer att göra sig bra på väggen.

Jag har varit ledsen en hel del. Mörkret och kylan närmar sig, och det är med en stor bunt bitterhet och med vemod som jag möter det ensam. Ännu en gång. Jag har alltid fasat för det. Varje år. Jag vill inte vara ensam något mer...särskilt inte den här tiden, jag vet att jag förgås var gång vintern sätter sina klor i mig. Ingen vill vara ärlig mot mig, ingen vill ge mig en chans. Ingen intresserar mig. Jag trodde att jag besatt kvalitéer som var åtråvärda på många sätt och vis, men gång på gång så blir jag motbevisad. Det är väldigt svårt för mig att se det på något annat vis, även om jag vet att jag borde.

Jag har fått reda på lite saker som gör att jag inte skriver här lika lätt och ledigt. Eller jag trodde åtminstone att jag inte skulle kunna göra det, men jag har bestämt mig för att inte göra någon stor grej av det utan fortsätta som vanligt. Vill man inte läsa det som skrivs här så avråds man vänligen att sluta upp med att läsa. Om man vet vem "man" är, så skall jag bara snabbt säga att jag älskar Dig trots att jag aldrig säger det.

Jag har börjat gilla tystnaden här nu. Faktiskt. Så som min blogg ser ut nu, så tror jag kanske ta mig tusan inte att det hör hemma en massa kommentarer och trams här. Innan störde jag mig något fruktansvärt på det men nu förstår jag lite grejen. Jag vet inte, kanske har jag fel. Kanske intalar jag mig själv att det känns bra, men hur som helst så har det väl inte någon jättestor betydelse ändå. Det är ju det här, som har betydelse.

Att finna vemod på marken.

Sitter i hyrbilen på väg tillbaka till Stockholm efter fyra dagars spontanbesök på västkusten. Hos mor. Vi passerar nu Jönköping och jag en massa tankar. Då jag har cirka 10Mb ledigt utrymme i min dator så börjar jag gå igenom all musik som bara ligger och som jag aldrig lyssnar på och tänker; Fan vad jag älskar musik. Hittar hur mycket som helst som jag glömt och blir påmind om att jag aldrig behöver känna mig ensam mer. Människor är idioter, men göra musik kan vi. Älskvärda kreativitet i 130km/h och Vättern har aldrig sett så kall ut.

Huvudvärken smyger sig på och förvandlar alla vyer till tråkiga landskap, krassa målningar och jag känner mig matt. Det blir jag alltid av att ta farväl av folk, och av att resa såklart. Min mor fällde tårar när jag kramade om henne innan jag gick ut och satte mig i bilen med Paulina och Simon. Det kan vara så svårt att bara säga hej då, min mor och jag är likadana.

Jag hade faktiskt även en sentimental återförening med mitt piano där hemma. Jag vet inte när jag spelade senast. Jag satt och kände på tangenterna och vågade till slut släppa mina pianofingrar fria. Jag började gråta, och gjorde så i de tio-femton minutrarna jag satt där och spelade. Absolut av ren lycka, det var bättre än intimitet och att känna en partners hud intill min egen. Så jävla fragilt men ändå fulländat.

Kom värm mig i vinter, jag ber Dig på mina bara knän.

Garagerevolt

Det gjorde ont en stund nu. Det kommer som emotionella kramper ibland och det är inte konstigare än Din migrän. Jag tycker inte om att stå still, särskilt inte när varenda vägskäl blir ett skäl till att uppsöka närmsta betonggolv och hardcore-moppa med mitt egna huvud.

Och när jag tänker på allt nonsens här kring; vad gör då det för nytta? Jag måste försöka sluta bli besviken på folk stup i kvarten, men främst måste jag försöka lära mig att inte känna mig så fruktansvärt ensam. Jag är själv ensamhets-motståndare då ensamhet på lång sikt underminerar vårt samhälle. Vi slutar som själlösa varelser, tappar ögonen och blir livets B-skådisar. Det är så inte min kopp te.

Upp till kamp, nu är det revolution!

A Sunday smile, I wore it for a while

Jodå, visst blev jag underbart glad när min barndomsvän Emma ringde mig och berättade att hon blir den andra i vårt tjejgäng att sätta en liten varelse till världen. Stora gratulationer och lyckönskningar. Tick-tack sätter än så länge ingen press på mig, personligen, men man blir ju hjärtans glad för andras skull.

Den här helgen har jag hållit ganska kort. Gått hem från krogen senast 01:00, vilket är tidigt för mig, och dessutom har jag inte druckit så mycket.

Men så står man där ändå. Utanför tunnelbanan med en cigarett i handen medan alla passerar förbi. Konstiga människor som försöker prata med en. Ett tillhörande vemod som aldrig går att skaka av sig - det finns alltid där. Jag brukar dölja det. Ibland, på fester, så lyckas jag ta mig ut på egen hand för en cigarett, utan att någon skall följa med. Mina ögon vandrar längs skuggattackerade väggar som tar slut och går över till luft och himmel. Stjärnor och måne. Och så dräneras jag på tårar och själ en stund. Och kan gå in efter en liten stund med ny energi att dölja vemod med.

En konstig sak är att det bara är främlingar som lägger märke till det mina ögon egentligen uttrycker. Det är som om de ser rakt igenom mig, läser mitt spel och något får dem att känna för de kommer ofta med välmenande kommentarer. Är de som står mig nära, rädda för att bemöta det jag har inom mig? Då kan de förmodligen heller inte hantera det, antar jag.

Kan undra om någon tänker på mig nu. Jag tänker nog inte på någon. Äh, jag har ju bara träffat losers liksom. Som inte har haft vett att vara raka och ärliga. jag har jättesvårt för ynkryggar och harkrankar. Live happily ever after men väx gärna upp på vägen.

Jag tänker lite på det där med åldersskillnad. Jag har förstått att det för vissa känns jobbigt, och som en stor grej. Men jag tycker inte att det är rätt att skylla på det. Senast fick jag höra förlaringar till att...ja jag vet inte vad, till att inte höras något mer antar jag. 1) Han träffade mig på efterfesten på Tyrol, Gröna Lund, några dagar efter att det hade tagit slut med hans flickvän sedan något år tillbaka. Check. 2) Klassikern "det är inte det att jag inte finner dig attraktiv...det gör jag, verkligen!" Ööh. Ok, tack. I guess? 3) Åldersskillnaden. Han frågade om jag någonsin tänkt på hur gammal han var. Jag svarade 'Nej' och han sade, med smärre förskräckelse "jag är elva år äldre än du".

Jag vet inte, men jag kan inte annat än att gäspa, när sådant där kommer fram. Seriöst, ville han inte träffas mer så säg det rakt ut. Jag avskyr att få en massa konstiga förklaringar. Klart att förklaringar ibland rättfärdigar en handling mer, men alltså...menlöshet, I say, spelar fan ta mig ingen roll. Bespara mig all skit. Det hade uppenbarligen ingen betydelse att han var elva år äldre än mig när vi låg med varandra. Men det kanske inte är samma sak, förstår jag!

Jag är mycket trött på velande från Er killar. Vad hände med raka rör, raka puckar eller vad fan det nu heter? Det är fan Ni som är de nya tjejerna. Ett sådant jävla fiasko, Ni. JA, jag vill fortfarande träffa någon som jag kan få bry mig om, någon som jag kan få uppskatta saker med och någon som kan hålla om mig när saker känns svårt eller som jag kan få hålla om, om denne någon söker tröst. Men jag är så jävla glad att jag för tillfället slipper allt jävla krångel som det fört med sig hittills.

Jag tappade bort min mobil under flytten hit. Det är skittråkigt då alla nummer är borta. Fast det kanske bara är bra? Min kamera är även den borta. Min sedvanliga otur. I februari flyttar vi igen, Paulina och jag. Då blir det Fredhäll istället, mycket spännande. Och förmodligen för en något längre tid vilket känns ganska skönt. Så får man se vad som händer.

Alltid.

You know I'm no good

You know, sometimes you give some things up and sometimes you don't. Please tell me it's focused on the context and not only the object itself. Because I am a give up. It's something perverted about the whole thing and I am not the one in control of the situation. I have no rights to claim. I am just garbage with wings. You have made that clear, time after time.

What is left from what we used to be, is left for everyone to contemplate. I have always hated that. I have always felt like a big and black nothing, like a meaningless doll, because of that. It makes me feel dirty and that satisfies you.

Bullshitting and excuses. Do you, for real, think that you are THAT important? You take yourself too seriously, you are just like everyone else. Just another big and black nothing. You never made me come, you never completed me nor supported me the way I needed. You never satisfied me, which is why I don't feel like satisfying you now.

You could have been the one. You all could. I was deeply attached to you and it is hard letting things go. But it's a fact that you act like big and wealthy men and you really are so full of shit. So am I but I don't fucking deny it. Also add that I ain't no brain f*cker.

It hurts to know I am no good.

My Xibalbá

Ofta blir det så här...jag får inte sova. Jag har alltid fått klagomål och pikar gällande mina sömnvanor. Om att det är givet att jag aldrig kommer att må bra om jag inte sköter min sömn bland allt det andra.

Jag har spenderat så många nätter med att till slut däcka i salta tårar. Jag gör det inte mer, om jag inte måste. Nej, då håller jag mig hellre uppe och gråter färdigt som nu. Jag vill inte göra mig till något jävla offer, men jag säger som det är. Att dölja saker tjänar ingenting till längre. Tråkigt nog önskade jag för länge sedan att det här skulle få ett slut snarast möjligt. Jag trodde nog inte att det skulle var så här, nu.

Jag känner mig så fruktansvärt ensam här i livet. Jag vill skrika ut allt det här istället för att kvida, jag vill springa ut och villa bort mig i ingenstans. Eller så vill jag att någon skall hitta mig och ta mig hem. Jag får kramp i skallbenet av att spänna mig, spänna alla muskler i ansiktet när det blir för mycket på en gång. Sedan kittlar det uppe i gommen efter ett tag, nästan domnar bort. Det svider i hela ansiktet, spänner och nästan pyr i huden. Har du fått stryk någon gång? Då vet du. Med tårar istället för blod. Upptagna luftrör och svårt att andas. Jag behöver helg. Jag vill köra bil. Eller dricka sprit och lyssna på rock'n roll och röka cigaretter. Orkar inte med en vecka, fast det är ju just nu. Orkar inte med något.

Är det någon som förstår?

När allt gör sig påmint

Har nu bott i Farsta Strand i snart en vecka. Det funkar. Det kan ha varit den värsta veckan på länge, men inte just på grund av flytten. Var i Göteborg helgen innan, och det var stressigt värre. För att sedan komma hem till flytt och stress. Jag var nere och gick på autopilot istället för medicin. Slet hela tisdagen och kom sedan knappt i ro på kvällen när alla saker var här på plats. Dessutom blev jag av med min mobil samma kväll.

De två följande dagarna var fulla av flytt på jobbet, och ångest. När vi slutade 17:00 så stannade vi kvar, drack öl och packade kartonger. När jag kom hem var jag helt slut. Och ingen mobil att skicka iväg ett futtigt sms med, ett sådant där nödsms man kan skicka till någon man tycker om, för att få lite omtanke tillbaka. Då kom jag på att jag inte tagit min medicin på en vecka. Jag var ett vrak, satt tårögd på jobbet en hel dag och snörvlade. Försökte dölja min misär.

Första dagen då substans hittade blod mådde jag illa hela dagen. Ville vända in och ut på hela mig. Det är en drog. Andra dagen - bättre. Nu så är det ganska så normalt. Normalt = ensamt. Jag känner mig fruktansvärt ensam. Särskilt när jag ligger här varje natt, på mina svarta satinlakan och försöker tänka logiskt. Istället försvinner jag in i musiken.

Jag saknar mitt piano jättemycket. Jag vill ha ett piano. Jag vill ha ett eget rum med ett piano i. Ett spartanskt möblerat rum, rått och utan vidare uttryck i väggarna. Hela jag skulle vara utan talande drag alls. Tänk att få tala med pianofingrarna igen.











Någon som har bra tips på mobilinköp?

När Du sade att jag ville.

Det där med sex kan göra mig så fruktansvärt jävla förbannad ibland. När man sitter och tänker på det eller samtalar om det med vänner och bekanta. Och jag kom fram till igår att förmodligen 94% av alla tjejer som varit sexuellt aktiva i minst två år, och som inte varit ihop med en och samma person under den perioden vilket råkat vara en sjukt omänskligt disciplinerad hane, skulle kunna ta sig rätten att påstå att de mer eller mindre blivit sexuellt trakasserade, antastade eller rent utav påtvingade att ha sex. Så jäkla respektlöst.

Det är på sätt och vis ett genant ämne men jag kan själv medge att jag upplevt det. Jag tror att det är när man har det bakom sig och får lite distans till det, som man förstår vad saker och ting faktiskt handlar om.

Jag vågar definitivt säga ifrån mer nu. Det är inte så att jag tagit emot skit innan, jag har gjort motstånd. Men istället för att göra motstånd, skynda sig iväg och skämmas eller känna sig liten - vara rädd, så blir jag fly förbaskad numera och skall försöka att inte alls tolerera minsta lilla trams.

Det är fult att tvinga sig på människor. Kan du inte få något genom annat sätt än att tvinga en kvinna till något - stanna inne och masturbera för resten av ditt liv för i helvete. Sitt där som den jävla homo erectus du är.

Och ja, jag är mycket väl medveten om att jag skriver med ett heterosexuellt perspektiv, och även mannens handlingar gentemot kvinnan, enbart. Men vänd och vrid på det hur Ni vill, och är det inte pk nog så får Ni läsa någon annans ord om ämnet. Jag skriver utifrån MITT perspektiv.

USCH, säger jag bara.

Kommer du ihåg mig?

Jag har sett många saker på min färd idag. Jag sitter ofta och tittar ut på det vi åker förbi, när jag reser. Jag har sett två äldre herrar, mitt i en sjö, med fiskespö. Fem hästar lunkandes i en rad i ett skogsbryn, en ko som kliade sin hals mot en söndernött trädstam intill en bäck och en rödtigrerad katt mitt på en åker, förmodligen spanandes på en sork eller mus i eftermiddagssolen. Vedtravar, och en balkong högt upp i ett rödmålat hus som såg sjukt lustig men mysig ut. Som en Pippi Långstrump-balkong. Förmodligen trevlig att sitta på och dricka kaffe i kvällssolen, något tidigare års än så här. Kanske när tröskorna domderar fram på marker. Alltså, kort och gott så har jag sett massvis med saker som frammanar minnen som på något sätt betyder något, eller visioner av frid.

Kommer du ihåg mig då? Tänker du på mig ibland, och kommer ihåg något särskilt ögonblick som betyder något för dig? Jag är rädd att det inte är så. Kommer du ihåg de gånger du tittat på mig i min ovetskap? Eller faktiskt inte, jag betraktade ditt betraktande av mig fast i en väldigt minimal ögonvrå, jag är duktig på det.

Kommer du ihåg mig? Någon gång då du velat röra vid mig, ge mig en kram fast inte kunnat. Varför gjorde du inte det ändå? Utan istället lämnat mig i tvivel. Kommer du någonsin att komma ihåg mig, och på riktigt?

Jag har vigt största delen av mitt senare liv till att bygga upp min formation av minnen. Saker som gör ont, saker som får mig att le, gråta eller bara bli jävligt bitter. Jag vet inte hur bra respektive dåligt det är för mig. Ibland tror jag att det håller på att döda mig. Ibland känns det som att jag är i behov av det Jim Carrey gör i Sunshine of the Spotless Mind. Ibland och som nu när jag återigen tittade ut, så funderar jag på om det bästa vore att hoppa av tåget, villa bort sig bland energiskogen och aldrig träffa någon mer. Inte ens de jag redan nu håller av fruktansvärt mycket. Aldrig mer säga ett ord.

Hemresa, måndag

Nu är det byte av ort som gäller igen. Från käcka Göteborg till stressiga huvudstaden. Det är verkligen stora skillnader även om tidsskillnaden enbart är drygt tre timmar med supertågen X2000. Jag tycker inte om att vara såhär på resande fot, då är laptopen min bästa kompis. Har tankar på att fixa en stationär dator men ja, visst har laptopen sina fördelar, helt klart.

Fan vad jag måste vara känslig. Det här med att resa runt och träffa nära och kära för att sedan skiljas åt spär på mitt känsloregister. Kom ned i lördags, kollade på fräsiga skor och köpte lim på Clas Olsson medan jag väntade på storebror. Tillsammans gick vi till Göteborgsoperan och köpte present till min far och hans fru. Varsin biljett till Mozarts Requiem, vilken jag personligen valde då Reich och Szyber varit med och lekt. De är ju urgrymma. Sedan drog vi ut till far i Västra Frölunda och åt bajsdjur (insjökräftor, havskräftor, krabba och räkor). Jag tog två ostsmörgåsar till mitt bubbel. Eller ok, jag smakade på en insjökräfta och skalade två räkor också.

Vår far skjutsade oss till Johannelund och min brors lägenhet, piffade till oss och promenerade sedan över Guldheden till Wavrinskys Plats, skitjobbigt i högklackat. Såg tokgrymma bergsmålningar på vägen, btw. Mötte upp dikdik-Erik för att bli guidade till festen som var i full fart där han bor. Minglade lite, lyssnade på bra musik och drack upp våra öl innan vi skyndade vidare till Sticky Fingers, min käre bror och jag. På vägen dit pratade vi om psykofarmaka, något som alltid är lika intressant. Särskilt med naturvetare.

Väl där träffade vi min brors dejt(?) och jag träffade på en nykompis, Anna, som bor i Göteborg några månader till men har största delen av sitt umgänge i Stockholm. En jätterar tjej, en av de hyfsat många skitfräsiga och bra tjejer jag fått lära känna lite smått den senaste tiden. Det är intressant och roligt, jag har nämligen alltid innan mest haft killkompisar.

Satte på Refused här för en stund sedan. Jag älskar känslan av att gång på gång bli påmind om att den där genren är så fruktansvärt oslagbar. Kan vara den bästa känslan.

Hur som haver, det blev några fler öl på Sticky Fingers än vad jag hade planerat, och Mentha såklart. Dikdik kom förbi senare så var det ju bara att fortsätta liksom. Därpå jagade jag taxi, något som jag gjorde mer komplicerat än nödvändigt, och sedan slocknade jag i min brors lägenhet.

Igår, söndag, vaknade jag rejält schleten och tog en dusch innan min bror kom hem och vi tillsammans tog bussen till Linnéplatsen och sedan bytte buss till Snipen. Där skulle vi käka med far och lite mer folk, femtio år blir han imorgon. Det skickades runt ett foto som var ca: tjugo år gammalt föreställandes min far som stod i Gamla Stan framför en Sibyllakiosk, drickandes Mer. Jag blev rörd och höll på att börja gråta, som det känslomonster jag är. Började tänka på min farfar också, den bortgångne riksdagsfarbrorn vars lägenhet de lånade när det där kortet togs. Nåväl, maten var god och det var trevligt att träffa en del av min släkt igen. Under måltiden uppdagades det dock att jag “feströker lite ibland” vilket kom lite otippat. Med tanke på att min far är extremt anti det där. Men han verkade ta det ok, eller han sade inget. Det är ju ganska löjligt, jag är vuxen och var i stort sett vuxen när han första gången tog tag i mig och berättade att hans fru sett mig röka i Göteborg. Och att jag självfallet skulle sluta, det fanns inga andra alternativ.

Jag umgicks en del med min far och de andra efter middagen, men jag var fruktansvärt trött och gick och lade mig hyfsat tidigt. Idag steg jag i stort sett upp en liten stund innan jag drog iväg med min packning till Centralstationen. Min far, hans fru och min halvlillebror var ändå borta allihop. Har suttit och smånickat ett flertal gånger här mellan raderna men nu blir det nog att hålla sig vaken till ankomst.

Usch, det kommer att fortsätta stressigt nu i veckan. Förhoppningsvis kommer det dock att underlätta saker och det är välbehövligt. Ypperligt välbehövligt. Jag vet dock inte om jag sitter på rätt tåg.

Lördag förmiddag

Det här är en sådan där lyxigt hemsk dag. Hemsk för att jag drack för mycket inatt så att jag sitter här schleten på tåget, en timma från Göteborg där jag bl.a. skall träffa min far. Lyxig för att allt är självförvållat. Lyxigt hemsk.

Paulina och jag gick till Bröderna Olsson igår, skrev upp oss på griffeltavlan i kö till middag, tog en öl medan vi väntade och fick sedan ett himla gott skrovmål. En öl till och sedan en shot på ljus rom, kanel och mynta - enbart för matsmältningens skull. Hade det inte varit för den där shoten så hade jag nog faktiskt suttit här en aning fräschare, vi befann oss nämligen i matkoma och hade kanske gett upp. Sedan gick vi ned till källaren och satte oss med ytterligare en öl. Sedan blev det bara sådär per automatik ni vet, man har trevligt och ölet flödar.

Det var en trevlig afton dock, jag tycker om att spendera lite tid på egen hand med Paulina ibland, utan att bara vara hemma. Folk anslöt senare och Niklas och Kribba susade förbi en sväng. Jag dansade med en gammal gubbe till rockabillytonerna. När jag kom hem, en hel del salongsberusad, så satte jag igång att packa bland all röra i lägenheten.

Så här sitter jag nu. Det är soligare här på västra sidan av landet. Ljusare. Den lättar på något vis, luften. Mimande till The Connells - 74-75 tänker jag på vad jag lämnat. Lägenheten som vi nu skall lämna. Det är skittråkigt. Det enda positiva är väl kanske att bli kvitt paddan till brud vi hyr av. Fan vad jag är trött på henne. Idag kommer hon ned från Dalarna med möbler som hon skall ställa in i lägenheten. Låser upp med sin nyckel och går in i något som faktiskt fortfarande är Paulinas och mitt hem. Jag tycker inte alls om känslan, och så där har hon hållit på de senaste månaderna, trängt sig på, knackat på dörren oanmält, släpat in sig och sin far för att kolla på sängen som gick sönder på inflyttningsfesten. Ingen jävla respekt what so ever. Jag tycker att det är något perverst över det. Harmynt är hon också. Hon kan ta sina jävla brev från Karolinska och stoppa långt upp i Dalarna.

…jag överdriver en aning. Men det har varit jobbigt att ha med henne och göra. På måndag kommer jag förmodligen tillbaka till lägenheten. På tisdag jobbar jag en halv dag, hämtar en hyrbuss med Paulina och så drar vi ut till Farsta Strand med vårt blygt tilltagna flyttlass. Lämnar nycklarna och så är det bye bye till Klippgatan 15. På onsdag och torsdag stannar jag kvar efter jobbet och hjälper till att flytta. Vi byter till 750 kvm, precis intill vårt nuvarande kontor. Bättre sikt över Söderstadion kan man inte ha. Det händer mycket på jobbet, vi växer som företag, nya tjänster tillsätts och vi skall jobba efter nya system. ITIL, som verkar lite halvbrokigt. Jaja, spännande är det ju i alla fall.

Jag har ingen kontroll över saker, det har jag aldrig haft. Folk kommer och går, jag är trött på det. Jag vill ha något konstant, men man kan ju fan inte lita på en jävel.

Jag behöver en dusch.

Jag vill

Åh vad jag vill skriva, men jag orkar inte. Jag måste sova för att orka med morgondagen. Jag hoppas att jag i min sömn drömmer om Zach Condon, Beirut, en hyfsat ny upptäckt som får mig alldeles mållös. Han skulle vara min.









Det bästa som hänt på mycket länge.

Massiv Attack eller vadå.

Sitter i soffan och gråter för något vackert som kan komma att hända. Givetvis handlar det inte om mig, utan min vän. När jag precis, för en stund sedan, skickade iväg henne i taxi så hade jag goda intuitoner.

Det går extra bra för några av mina vänner nu. Jag är såg glad då de förtjänar allt det bästa. Som finns. Jag önskar att jag just nu hade känt detsamma om mig själv, men det kan jag inte.

Glädjetårarna förbyttes ganska snabbt till annat. Jag trodde inte att det skulle bli en sådan kväll. man brukar liksom kunna känna på sig sådant men det här kom totalt oförväntat.

Jag vet att jag inte kan somna sådan här så jag måste vänta, trots att jag vet att jag borde ha somnat för längesedan. Jag måste vänta till jag spelat låtar nog för att tillfredsställa mitt tillstånd just nu. Det är inte alltid så lätt, det är mycket som skall ut. En del av alla processer.

Efter att ha jobbat med datorer i snart nio månader, så önskar jag att jag vore lika lätta som de är. End process osv.

Mycket har hänt den senat tiden, och jag har ingen kontroll. Men jag har ingen tid över till att reflektera kring vars jag befinner mig, allt sker utom min kontroll. Jag önskar att alla förstod. Fast i nutid spelar det fan ingen roll.

Never take friendship personal

Jag avskyr söndagar. Jag blir alltid påmind om vad som fanns innan helgen och anledningar till att slappna av är ännu en gång förbi.

Jag känner väl mig inte något vidare optimistisk för nuvarande. Livet handlar om kärlek och jag har ingen sådan. Jag känner ingen sådan och har kanske aldrig gjort. Hur tusan skall jag veta om jag någonsin kommer att bli lycklig över huvud taget? Förutom att kämpa på som vanligt, för jag har mina vänner, mina väldigt många vänner som jag uppskattar och älskar fruktansvärt mycket. Jag har en storebror som jag älskar, och en lika underbar mor. Men någonstans för längesedan vart jag inpräntad att kärlek mellan man och kvinna (för min del), som partners, är det som är värt att eftersträva.

Jag var en outsider som drömde om att bli räddad. Att någon skulle komma till skolan och hämta mig. Och det har även handlat om att detta skall ske inför alla människor. Vilket jag skulle vilja påstå, i grund och botten, handlar om att jag känner ett behov av att visa människor att även jag kan bli älskad och uppskattad. Varför? Går det i sin tur vidare till självdestruktivitet och slutar i min depression? Ja men så jävla peachy i sådana fall; jag är trött på att jämt kunna referera till min depression. För den är så anonym i sig själv och den kommer liksom aldrig riktigt till sin rätta.

Jag vill tatuera in kärlek i hjärtat. Något som hade varit konstant och permanent, något som brände blödande blodkärl till läkta sår. Läkta sår är ju faktiskt något jäkligt vackert, om Ni skänker det några tankar och lite tid.

Många gånger tror jag att jag alltid kommer att vara ensam. Ibland är det svårt att inte tro. Det är ju bara andra som träffar folk liksom. Och jag...jag är sådan här bara.

Usch vad jag avskyr det. Lika mycket som södermorsor (utmärkt uttryck av William idag), Café String som är sjukt jävla överskattat och Kalla Fakta-programmet om Anders Borg idag. Var det någon mer som såg det? Oh my god, seriöst...politik har sedan länge förvandlats till något krasst Idolkoncept, tack vara medier. Först försöker de få Anders Borg att framstå som Hitler (JA, Hitler), och sedan ägnar de delar av programmet till inslag som t.ex. handlade om att Borg lyfter tyngder flera gånger i veckan.

Om det var någon som förstod programmet, förklara gärna för mig!

Åh. Jag önskar nog mest att något, åtminstone något, hade verkat vettigt en dag som denna. Men icke. If I must burst, why can't it be in some sort of embrace? Jag vill ha en trygg manskropp att vila ut på. Jag är så jävla trött. Och djupt besviken.

I fredags var jag på öl- och whiskymässan och sedan skakade jag rumpa på Mosebacke till Damons DJ'ande, igår tog vi några öl på Bröderna Olsson och kilade vidare till Harry B James som är ett jävla skitställe men då en bekant, Michel, lirade med sitt band som ett av fyra finalband i Bandit unsigned så var det ingen tvekan. Och det var hyfsat trevligt, träffade på en hel del vänner och bekanta.

Usch, jag är så uttråkad. Räknar suckar om dagarna.

Jag känner för att somna sittandes här i soffan, med fötterna uppslängda på bordet. Jag orkar inget annat, verkligen inget annat mer än det här.

Jag vill att någon skall lyfta upp mig ur soffan, bädda ned mig och låta mig känna på hjärtslag.

Gud så mysigt...

Jag somnar nu.

Tranbärssaft och inte "juice" är störande

Är totalt jävla orkeslös nu för tiden, det mesta tar knäcken på mig och mina reservkrafter går på högvarv. Om två veckor skall vi ut härifrån, och det verkar som om det ändå får bli till att bosätta sig i Farsta Strand till vi hittar något annat. Det får funka helt enkelt, trots att det delvis gett mig ångest p.g.a. olika saker. Maria som vi i sådana fall kommer att dela med är dock en jävligt rar människa.

Känner mig socialt söndertrampad. Det är mycket på jobbet. Jag har problem med hälsan (vilket jag sätter mitt huvud på är p.g.a. stressen). Jag borde gå på läkarbesök och jag borde gå i terapi. Kanske. Eller jag vet inte riktigt, men det känns så. Det är så svårt att förklara och jag vet att om Du verkligen vill, så förstår Du utan mina sedvanliga förklaringar.

Har velat skriva varje dag men inte hunnit, något som det dock får bli ändring på. Jag måste kunna få andas. Det känns som att jag måste ha hjälp med det. Eller jag vill väl att någon skall säga "du får". Och verkligen mena det.

Avslutar det här snåla inlägget med att gratulera D i alla fall, sprang på honom igår och fick höra om yrkesrokad. Han förtjänar det otroligt mycket. Dessutom börjar det nog bli på tiden med någon form av karriär, han är ju inte direkt purung.

Hoppas du får dig en fet jävla stureplanslön och börjar köpa och äga saker lite mer. I know you'd like it.

Word

Morgonstund har inte guld någonstans. Kanske i r ö v e n.

Jag brukar inte ha kasst morgonhumör alls. Men tankarna ligger och spinner på helvarv, jag känner direkt att det här blir en dag utan någon som helst ro. Det är ju för jävligt, men jag försöker lugna ned mig med musik innan jag drar till jobbet. I hörlurar, för i min säng ligger Sanna som är på besök från Falkenberg. Sara var här under helgen som var, och imorgon anländer en annan vän över två nätter.

Så less just nu. Min energi får inte vara ifred. Men jag kan också tappa intresset. Så, där tappade jag det, HA HA.

Mina fötter är iskalla men jag har inte orkat bry mig.

Nu vaknade Sanna och Paulina, och jag tänker dansa runt till Missy Elliott innan jag drar iväg till jobb.

STRESSMAGE

Vad jag inte ville stiga upp idag. Men nu sitter jag här, påklädd och nu skall bara håret fixas och tänderna borstas. Det känns ok, det gör det faktiskt.

Har lyckats med ännu fler konstigheter den här helgen som var, bland annat så har jag stulit från de rika och pratat med heliumröst. Jag har haft min tonårsvän här över helgen, och väntar fler gäster. Jag är dock jävligt trött och skulle egentligen behöva gömma mig lite för folk. Den här veckan verkar inte ge tillfälle till det, men samtidigt så hade den gjort det om jag själv verkligen hade velat.

Jag är så satans trött på lägenhetsletandet, jag har fan inte tid med det. Snart skall vi ut för tusan. Usch...nåväl, det ordnar sig. Jag vill dock ha det ordnat NU. Tre veckor kvar.

Sabrina

Jag rör om i min mugg med instant coffee, drar upp den lilla skeden ur svärtan. Skumliknande partier ilar nedför skedens rygg, blandas med en ensam droppe svart som spjärnar emot, kämpar on the edge of the spoon men faller ned i muggen. Tänker "vad skall jag ta mig till?" innan den skapar vågor i kaffet, och försvinner.

City Lounge

Och ja alltså...jag måste släppa grejer. Alain har hittills varit en rar varelse. Öppen, rolig, fruktansvärt söt och med ambitioner. Funkar bra med kompisar (viktigt). Han verkar vara clever också, det är rätt hett. Kanske bakar jag en äppelpaj åt honom någon dag? Vet dock inte hur gammal han är. Det är ju jäkligt lömskt. Kanske? Jag har aldrig direkt brytt mig. Någonsin. Alla andra gör det tillräckligt.

Jag funderar på att köpa mig en akustisk gitarr igen.

A year without summer

Kokokichou.

Skulle egentligen kanske ha träffat Alain idag, men till slut blev det inte så. Jag är en velpotta. Och det där med dejtliknande saker har nog aldrig riktigt varit min grej. Vadå, skall man umgås med folk? Dejt, dejt, dejt. Äh, kanske inte alltid handlar om en dejt. Jag är nog bara rädd. Och ovan, givetvis.

Jaha...vi skall träffas? Ok, jag vet inte, kanske är upptagen. Du med? Jaja, dåså, då skiter vi i det helt enkelt. Nähe? Jaha...bio? Jo. Laga mat? Tänk om jag tycker att din mat är äcklig och du min. Ah, du har lite ont i halsen? Kanske bäst du stannar hemma då, kurerar dig. Jag är trött. Det går ändå bara kassa filmer på bio just nu.

Så A åker till LA på fredag och sedan blir det inget under helgen men nästa vecka kanske. Haha, jag är verkligen värdelös gällande det där alltså. Katastrof personiferad. Kommer förmodligen vara likadan till jag blir trettio och desperat. Kanske börjar hänga på spraydate och matchmaker och allt vad det nu kan heta.

Vad har jag egentligen åstadkommit den här sommaren? Jag har jobbat utan någon vidare semester, haft ångest, lyckats springa ifrån en kioskägare (utan att veta om det) på Götgatsbacken med en GB-gubbe under armen, klättrat upp på ett tak, badat utanför Berns, flörtat en hel del och...ja ingen vidare bedrift i alla fall? Det som gäller nu är att hitta en jävla bostad; förste oktober kommer tjejen vi hyr av tillbaka. Det är väldigt snart. Fortsätta sköta mitt jobb.

Han hörde ju av sig igen. Och nu är det tyst, igen. Mindfucka mig bara, det finns inget mer att skada. Det känns mest skrattretande. Att något kan bli så snett. Skittråkigt.

Nästa liv...nästa liv blir annorlunda.

Eller hur? Snälla säg att det blir bättre.

Moonshiner

Det är mycket nu. Jag längtar till mitt Island.

Klättrade upp på taket natten till idag. Det var överväldigande och stort. Jag tog stegen från balkongen som man når från vinden. Sedan vidare till stegen som gick parallellt med takpannorna. Det var ganska kallt i natt, men friskt på något vis. Jag är höjdrädd, så jag skakade en del när jag tog steg för steg upp mot stjärnorna. Hade en cigarett i munnen. När jag nådde takåsen så tog jag mig vingligt upp på både benen så att jag stod stadigt på den 20-30 cm breda avsatsen gjord av järn. Tog djupa andetag och gick något skakande mot en skorstensliknande sak för att hålla i mig, men samtidigt så vart jag helt tagen av utsikten. Glömde allt annat omkring mig.

Jag hade Paulina och Simon med mig. Tidigare på kvällen var jag ute i Huddinge och grillade, det var riktigt trevligt men när klockan blev midnatt så ville jag bara in till stan. Började få halvångest, gick halvvägs till Rågsved med sällskap och tog sedan taxi till Clarion Hotell. Gick upp till baren, köpte mig en flaska Kilkenny och letade upp Simon och Paulina. Vi satt där till de stängde, tog taxi till 7eleven för att shoppa och sedan hem till Klippgatan. Det var då vi åkte upp med hissen till vinden och fortsatte äventyret där. Det varade dock inte så länge då Paulina kom på att hon är jävligt höjdrädd när hon befann sig på stegen, och klättrade tillbaka igen.

Jag är inte så glad. Det finns väl kanske ibland gränser på hur mycket man orkar ta itu med på en gång, och jag har alltid fått lov att tämja på den gränsen. Men nu orkar jag inte mer. Nu har det blivit jobbigt. Jobbet har tagit fruktansvärt mycket kraft. Relationer till folk har, som vanligt, även de tagit ofantligt mycket av mig. Att söka lägenheter suger också musten ur en efter ett tag. Vi måste vara ute första oktober och det är fan snart.

Det enda som dödar min stress är alkohol. Har utvecklat någon form av stresstinitus igen samt skakningar och emellanåt tung andning. Jag är livrädd ibland, men jag vet att det är stressen. Och som det ser ut nu så drar jag mig inte för att ta ett glas i syfte att känna mig avslappnad. Givetvis under kontrollerade former. Nu när vädret inte är lika fint så blir det bara på helgen och på tisdagar; vår officiella after work-dag i kompisgänget.

Mardrömmarna hälsar på varje natt. På dagen också, ibland. Slöt mina ögon på jobbet häromdagen och med en syn av ett ansikte som kom emot mig hotfullt, som stötte upp en vit sörja ur sitt gap, så öppnade jag ögonen lika fort igen. Ville gråta men jag jobbade ju.

I natt fick jag hälsa på Hans och Hennes nya lya. Fick se vad de hade valt för inredning, tillsammans. Hon var inte hemma, istället låg min kompis tillsammans med Honom i sängen. De flinade mot mig. Ja, det här är i stora drag, jag drömmer mycket mer detaljerat än så. Drömmarna tar död på mig i sömnen. Jag hatar dagen efter för jag kan inte alltid glömma. Jag önskar att jag åtminstone kunde få ro när jag sover.

Och så glömde jag av Cat Power på Berns. Skit också.

Mitt Ryssland

Och det jag precis skrev bröt ut som en orgasm i mitt huvud, jag kände för att gråta lyckotårar. Striden är långt ifrån över, men jag kämpar som ingen annan och nu jävlar nu jävlar!

Kom Vassili, jag går aldrig i led och du gjorde en av filmvärldens hetaste sexscener. Låt oss deala lite.

Dirty blue eyes

Jag märker hur jag mindfuckar mig hela tiden. Med hjälp av andra, helt klart, men jag styckar min själ som om den vore något helt utan affektionsvärde.

Men jag är viktig. Jag är den enda jag kan tillförlita mig på, ingen annan. Vet Ni hur mycket jag önskar att jag hade någon som var sådär speciell? Varje dag och det gör mig ledsen. Jag är nu totalt uppgiven när det gäller att finna någon form av partner. Jag är för mig själv hädanefter. Och jag tänker fan inte låta mig hjärntvättas något mer. Ger man sig på mig så ger jag tillbaka.

Handjur är något som inte längre kan komma i förstahand. Det har definitivt inte varit värt det. Det senaste året har jag lärt mig att man tar vad man vill ha, och det behöver inte illa tvunget vara något fult. Jag kan le och jag kan ge, jag kan skratta, vara ödmjuk och charmant men det har i stort sett nästan aldrig varit utan baktanke eller utan vetskap om att jag får det jag kom för och att jag smidigt kan gå min väg. Och jag kan lova att det inte alltid varit lätt att gå den där vägen, iväg från någon. Men det är så människor har behandlat mig - jag har lärt av de bästa.

Så back to casual igen när det gäller känslor - nada. Jobbet kommer att få sig en mängd kärlek, snart skaffar jag årskort på Eriksdalsbadet och börjar träna. Jag skall försöka dra igång lite andra drömprojekt och jag kommer slå mig fram på egen hand. Jag hade ett snack med chefen i förrgår. Utgick från underläge men jag är så jävla grym att jag med strålande humör lämnade jobbet den dagen. Och jag tänker låta det flöda, inte tänker jag låta mina tårar dräneras tillfullo utan nu blir det ambitioner till max. Och massvis av vackra moments med vänner.

Visst, jag vet att det kommer att komma kvällar och nätter med tårar, fortfarande. För det är ensamt. Det kommer det förmodligen att göra ofta, men jag är mycket van.

Jag är inte rädd längre.

Jag är fri.

Stop.

Jag var på strålande humör igår. Jag kommer att använda det till att stärka mig. Jag är stark själv.

Men nu rinner tårarna av mig, verkligen strilar nedför kinderna och över läpparna. Allting är värdelöst en stund som denna. Fast...allting är relativt. Känslor likaså. Fuck känslor.

F5

Satan vad helgerna går fort. Behövde verkligen ha helg efter en helvetisk jobbvecka, trots att den inte riktigt blev som jag önskat.

Jag drog med mig Caroline till Pontus på Brunnsgatan 1 i onsdags då NormanCavazzana hade utställning med sina underbara foton, och den första hälft som står för fotograferingen skickade en inbjudan. Jag var dock inte på humör för att kulturmingla och gick därför efter en öl till Snotty. Gör ändå bara bort mig, välte Carolines cider över bardisken på Pontus.

I fredags drog jag sent till Bröderna Olsson och sedan till F12-terassen. Är det tillåtet med civilvakter? Höll på att bli utslängd då jag och två okända tjejer stod och köade till killtoan; plötsligt kom tre-fyra vakter inflygandes och slängde ut oss från herrtoaletten. Då kom jag att tänka på att det stod en kille där, civilt klädd men med en walkie talkie. Moget.

Lördagen bjöd på lunch med Phil, lite allmänt tjöt samt middag hos Ronnie innan det bar av till KGB en aning sent. Ronnie bjöd hem Paulina och mig på mat och dryck och även en annan kompis till Ronnie kom. Det var så jävla trevligt att vi inte drog till KGB förrän halv tolv. Schysst tjejsnack, och senare på ett trångt KGB tog jag farväl av Morgan (NormanCavazzana) som flyttar till New York nu i veckan och stod självfallet och stampade takten till Damons Kalashnikovtoner på nedervåningen. Paulina och jag kom hem vid halv tre, det var rätt skönt att komma hem tidigt för en gångs skull.

Idag stack vi till skogen och plockade svamp. Hade hoppats på fler kantareller men det viktigaste var att det blev en jävligt trevlig utflykt med Sami, Madde och Paulina. Väl ute i skogen blev jag poppis och fick massvis med telefonsamtal vilket drog ned stämningen en aning. Tjejen vi hyr av skall tillbaka i oktober så vi måste därför hitta ny bostad fortare än kvickt. Jättetråkigt, jag har trivits sjukt bra här. Sedan ringde min kära mor. Hon var i Falkenberg, skulle hämta hem thaimat men då hennes ex satt precis vid ingången så vägrade hon gå in och hämta maten. Jag ringde runt lite till kompisar som kunde tänkas hålla till i Falkenberg så att någon kunde gå dit och betala och hämta ut maten åt mor men när jag ringde tillbaka till henne så hade det löst sig.

Jag blir så jävla trött. På honom alltså. Från att ha känt styrka igen efter en något tumult period, så blir man påmind om bostad och det där jävla svinet. Om man kunde få en enda liten sekund av frid. Nu blir jag så där stressad, uppjagad och förbaskad - igen. Jävla helvetesveckor att gå igenom.

Jag har en jävla massa att styra upp nu. Men först Låt den rätte komma in, och sedan sömn.

Höst

Helt otippat saknar jag Dig så jävla mycket. Har gjort hela tiden och jag tror att du vet det. Jag går sönder, förälskelsen fick bli alldeles för stark. Har helt klart komma över Dig, träffat andra och så där. Och min näste förtjänar att få det jag ville ge Dig och mycket mer...fan, ibland tycker jag inte ens att du är fin men du är du.

Jag hoppas att vi ses i nästa liv med bättre förutsättningar. Jag avslutar Dig här och nu. Ensam, till Arab Strap och Falcon. Vilken skitbra idé.

Fredagsgnäll

Såg fram emot helgen men nu blev den pissdålig. Köpte cornichons och långt ifrån alla verkar vara krispiga, jävligt mycket antiklimax. Och jag vill ha gammal och mjölig potatis, kan de inte lägga ned nypotatis nu? Och alla verkar ha tråkiga planer för kvällen, typiskt dåligt.

Jag hoppas att någon räddar min kväll. Kom igen nu. Det var en utmaning. Tjotahiti.

Tråkkväll

Sitter och lyssnar på Blixa och väntar in natten. Är helt slut men vill inte lägga mig än, precis som det alltid varit. Bussar kör förbi utanför och allt lever - jag vill också leva. Inte sova bort tid när det känns som att det går så snabbt. Jag har ödslat för mycket tid på tråkigheter.

När nästa lön kommer så skall jag köpa ett årskort på Eriksdalsbadet, både för bad och gym, och komma igång med träningen. Det kommer enbart att göra mig gott och jag ser på sätt och vis fram emot det. Å andra sidan har hälsa aldrig haft något med mig att göra. Men det kan ju bli, eller hur?

Det är en konstig kväll, jag sitter och tittar på olika vinklar här i lägenheten. Tänk så mycket tid vi ödslar. Människor som lever samtida med varandra som skrynklar ihop hela skiten och slänger iväg det som om det vore en gammal värdelös inköpslista. Och medan man sitter och suckar åt mänskligheten så gör den likadant tillbaka. Man är förbi, passé. Man var något då och behöver bli något nytt varje morgondag. Hur kan man bli något annat än hyperstressad? Vad är man idag då? Det är ingen som bryr sig. Blixa kanske gör.

Morgonplump

En mugg med dubbel instant espresso och ett knäckebröd. Ett glas tranbärsjuice, förstås. Solen slår på de aprikosfärgade husväggarna utanför och grannungarna har tagit speed.

Jag är så ofattbart trött nu för tiden. Jag skulle kunna gå och lägga mig och vila (sova) nästan när som helst på dagen. Man känner sig så otillräcklig och så halv. Det har varit rätt mycket stök nu, på alla de vis man kan tänka sig. Jobb, relationer, bostad och psykofarmaka som påbörjar sina sista andetag medan jag känner mig totalt rådlös ibland.

Life is a profession you can not live without.

Lägesrapport slut.

Liberty & Justice

När jag gick i högstadiet så brukade hon stå där efter lektionerna. I sina baggybyxor och Fubutröja. Hon log alltid mot mig och jag vet inte om det var för att jag gick en klass över henne eller för att hon ibland brukade få "sistan" på mina cigaretter. (Fast hette det förresten inte "kicket"?) Eller för att hon helt enkelt var en sjukt rar människa. Jag tror på det sista.

Vi brukade ses där folk stod och rökte i högstadiet i Skogstorp och då vi hade gemensamma kompisar så byttes ord då och då. Jag tyckte om henne, hon var harmlös. Och hon fortsatte att le så där mot mig även i gymnasiet. Vackra Tugba.

Mina tankar har gått till henne i drygt två år nu sedan hon blev skjuten i sitt hemland Turkiet med ett hagelgevär, först i armen och sedan i buken. Hon var kär men i fel kille och det hela var ett hedersrelaterat brott - något som jag med avsmak förhåller mig till. Det är så jävla FEL. Oavsett i vilken kontext som helst. Men det var inte det jag hade tänkt att fokusera på.

Jag skiter i OS, jag skiter i Kallur - Tugba Tunc är en förebild och ett exempel på en ofattbart stark kvinna. Hon är ung men hon är en sjuhelvetes kvinna. Hon är en av de få (med min fulla förståelse) som vågar sätta sig i medier och prata om allt hon varit med om. Om sveket från släkt och även samhälle. Blir det en politisk fråga så är det än mer känsligt.

Jag har inte hört av henne på ett bra tag, vi har aldrig varit nära vänner. Men jag vill verkligen träffa henne, och tänker kanske försöka få tag på henne då de i dokumentären med Malou på fyran idag nämnde att hon skulle fixa lägenhet i Stockholm och hålla till på något rehabiliteringsställe här omkring och öva sig till instruktör. Måste bara ta reda på vilket det var. Kanske vågar jag mig dit för att ge henne en kram, om hon vill.

Min vädjan

Ställde mig precis och rökte utanför huset efter två filmer. Lars and the real girl och The city of lost children, två helt ok filmer. Innan några kapitel ur Låt den rätte komma in och sömn.

Det var så mycket i rörelse där utanför, nästan så jag undrade vad som är annorlunda med i natt. Jag kände att jag ville vara en del av saker som sker men samtidigt befinner jag mig så långt ifrån. På grund av många olika saker, och kanske är det inte meningen att jag skall vara en del av det. Jag förstår inte vad jag står och trånar efter, något som jag aldrig kan få? Kan få annat, men inte det? Men vad frustrerande, så typiskt att trigga ett mänskligt sinne.

Jag avskyr att vara mänsklig ibland, att över huvud taget känna saker. Det blir för mycket till slut. Sedan fick man visserligen inget val från första början, och det är väl som många andra gånger jag tänkt att det är bara att få igång skiten. Kicka igång hela maskineriet (This machinery is out of order) och göra något bra av det. Men vad och vem kommer att ge mig en anledning till varför?

Lyssnar på Peaches för att få bort alla fintankar, känna mig lite wild and crazy för det är ju Peaches. Hon slickar sig i armhålan och sådant. Oh my god.

Jag önskar att Jeanne d'Arc som lever inom mig ville kika fram lite mer rejält, styra upp saker, sätta korset i kartan och utbrista en jävla massa piskande tal. Och hon skulle vara lika religiöst ouppstyrd och hysterisk som Milla Jovovich.

I have seen enough blood. But if you want more I can't stop you. I can only warn you, that it will be your blood, not ours.

This morning God gave us great victory. But it is nothing compared to what he is ready to give us now. And I know you are all tired and hungry. But I swear to you that even if these English were hanging from the clouds by their fingertips, we would pull them down before night fall. Now, let all those who love me follow me. FOLLOW ME.

Damn vad Jeanne d'Arc var kool. Damn vad Milla Jovovich är kool. Gudar är dock inte lika koola.

Älska mig. Följ mig på min väg, håll mig sällskap. Snart.

Slemhosta

Förhoppningsvis var det inte något jätteallvarligt med min kära mormor. Jag var nästan beredd på att ta första bästa tåg hem till västkusten. När mor berättade om resultaten idag över msn höll jag andan, började gråta men lugnade sedan ned mig när det blev hyfsat positivt.

Ännu en gång drömde jag en synkad dröm natten till idag. Min mor var i fara och jag letade efter henne till jag stötte på henne, oskadd. Men som drömmen lärde mig samt mina erfarenheter lärt mig så är faran inte över än. Man får vara beredd på det mesta och värre än så är det väl faktiskt inte. Det är mycket nu. Och jag måste lära mig att fokusera på de lite störra sakerna. Ge mer tid åt mig och själv och mina kompisar, bry mig mindre om killar som visar sig svika och även mer ytliga relationer. Sluta vara så jävla blödig. Eller i alla fall mindre blödig, jag har skärpt mig betydligt.

Jag tror jag behöver plöja mig igenom de böcker jag köpte för ett tag sedan. Nu jävlar. Jag skall tokkultura mig!

Trasiga jag

Vägen har varit jäkligt skakig nu i drygt en vecka. Jag tog dock ledigt i fyra dagar, dels för att min mor, hennes sambo och min storebror kom på besök till Stockholm men också för att jag behövde en paus. Sönderstressad, söndersupen, ont i kropp, organ och själ. Och så är man bara tjugotvå.

Skulle egentligen ha åkt med familjen ned till västkusten i torsdags men i sista stund ångrade jag mig då jag slarvat med min medicin och vart totalt förstörd den dagen. Inget kändes rätt och jag ville bara gömma mig, men vi hade i alla fall hunnit med att göra några saker tillsammans.

Onsdagen blev en aning för mycket. Det var för många blandade känslor i luften för min del på Debaser. Killen som man inte hört av på flera månader gick förbi uteserveringen, Paulina uppmärksammade det varpå jag tittade ditåt. Han vände på huvudet mot mig då han precis gått förbi en gång, två gånger och sedan en tredje gång. Var det verkligen jag? Jag satte upp handen som en lätt vinkning och fick en något mer förvånad sådan tillbaka. Paulina sade att jag skötte det grymt men själv vet jag inte. Jag visste att han skulle synas ute under Prideveckan.

Träffade även på en annan något senare som jag skrev om för några inlägg sedan. Det rörde också om bland känslorna. Jag gick på efterfest och kom hem 09:00 dagen efter.

Idag har Paulina och jag meckat med en plåtning på en vind för en kompis band. Fan vad roligt det har varit att komma igång med något kreativt igen, verkligen! Paulina höll i kameran och jag hjälpte till med ljuset. Nu får jag bannemig komma igång med saker och ting.

Just nu sitter jag och vet inte alls hur jag tänker eller vad jag känner. Min mormor ligger på sjukhuset i Varberg, vilket jag vetat varit på gång någon vecka nu. Akuten två gånger på ett dygn och nu är det bara att avvakta. Jag hoppas på det bästa.

Kan undra...

...hur många som ljuger om sina matvanor. Och varför? Det tycker jag är intressant.

One Inch Man

Jag stod precis och funderade på en sak en liten stund. En kille på helgon.net spanade in mina två bilder, jag gick in på hans profil och han såg väl inte så illa pinkad ut så jag tänkte att jag skriver väl en rad eller två. Fast så stod det att tjejer med hjärnspöken inte behövde besvära sig. Och att han föredrar att kommunicera med brunetter. Jaha? Vad bra det började.

Först tänkte jag skriva något om hår. Sedan ändrade jag mig och tänkte skriva något djupt och intressant, och efter det kom jag på att jag orkar fan inte. Så jag frågade hur lång han var.

183cm. Why?

Satt och skämdes en stund, funderade kring vars min mojo tagit vägen. Sedan kom jag snabbt över till något annat och frågade mig själv 'Hur ofta ljuger folk om sin längd?'

Jag har en liten föreställning så där om att tjejer gärna ljuger för att verka mer petite och Tingeling, drar av en centimeter eller två medan killar vill vara mer Tarzan-långa och därför lägger på några centimeter.

När det var dags för skolfoto brukade jag alltid vila på den ena höften för att kunna krympa några centimeter för jag ville absolut INTE hamna på samma plats i fotot i år igen. Längst upp i höger eller vänster hörn. Fy fan vad tråkigt det var. Fotografen märkte ju alltid till slut att det skiljde några decimeter mellan mig och den jag stod jämte och placerade mig irriterat uppe i hörnet till slut. Och så fick man vara "den där bruden uppe i hörnet". Mastodonttjejen. Alla som fick sitta ned längst fram eller stå i hörnen i den bakre raden kunde ju lika gärna ha blivit kallade för "giraffen" eller "långben" i skolan och därmed tappa status, det var ju hur oballt som helst. Jag blev ofta påhoppad på grund av mina långa ben ända till jag äntligen fick en komplimang för dem av min dåvarande klasskompis Tony - han påpekade nämligen att har man långa ben kan man nog bli en jävligt duktig strippa.

Under fotbollsmatcher kunde man få en hel del pliriga små feta ögon riktade mot sig ungefär en meter nedanför. En gång blev jag kallad för jätte. "Täck jätten på backlinjen!" Det var vad de sade innan de visste att jag jämt rusade i full fart och satte armbågen i deras blygt tilltagna små flickbarmar. Jag hade ju inga bröst alls själv så jag hade inget att vara rädd för och tur var väl det.

Dessvärre kan man ju inte få några häftiga jobb heller som typ pilot...eller hovnarr. Istället måste man bli adlig eller jurist.

Och så börjar jag nojja. Tänk om jag inte har den längd jag säger att jag har? Jag vill inte ljuga om min längd! Tänk om någon plockar fram ett måttband och säger "jag tänker ta dig till min fru men först...!"

Jag MÅSTE mäta mig, snart!

Fall into me...

...snälla, gör. Jag behöver det, skulle kunna jaga Dig över halva Södermalm i tidig morgonsol efter en blöt utekväll. Jag älskar när solen stiger upp och man inte gått och lagt sig än, jag nästan föds på nytt. Jag vill bara ligga på en gräsmatta och gro tillsammans.

We could be a really fucked up family...

Och på tal om familj; mor, hennes sambo och storebror kommer imorgon och stannar i två nätter. Jag skall ta väl hand om dem. Jag tycker ju om att få besök.

En annan person som inte brukar vara här så ofta hade jag också tyckt om att träffa. En människa som jag räknar som en väldigt nära vän. Men det är också en för mig nära vän som varit här flera gånger och inte visat det minsta intresse av att ses. Det gör mig riktigt ledsen, och det är något jag borde ta itu med någon dag det med. Det är fan lika bra att börja sålla i sina bekantskapskretsar. Tänker man, och sedan gör man inget åt det, det rinner helt enkelt ut i sanden. Tråkigt...jag är trött på att bli ledsen och besviken på folk.