Jodå, visst blev jag underbart glad när min barndomsvän Emma ringde mig och berättade att hon blir den andra i vårt tjejgäng att sätta en liten varelse till världen. Stora gratulationer och lyckönskningar. Tick-tack sätter än så länge ingen press på mig, personligen, men man blir ju hjärtans glad för andras skull.
Den här helgen har jag hållit ganska kort. Gått hem från krogen senast 01:00, vilket är tidigt för mig, och dessutom har jag inte druckit så mycket.
Men så står man där ändå. Utanför tunnelbanan med en cigarett i handen medan alla passerar förbi. Konstiga människor som försöker prata med en. Ett tillhörande vemod som aldrig går att skaka av sig - det finns alltid där. Jag brukar dölja det. Ibland, på fester, så lyckas jag ta mig ut på egen hand för en cigarett, utan att någon skall följa med. Mina ögon vandrar längs skuggattackerade väggar som tar slut och går över till luft och himmel. Stjärnor och måne. Och så dräneras jag på tårar och själ en stund. Och kan gå in efter en liten stund med ny energi att dölja vemod med.
En konstig sak är att det bara är främlingar som lägger märke till det mina ögon egentligen uttrycker. Det är som om de ser rakt igenom mig, läser mitt spel och något får dem att känna för de kommer ofta med välmenande kommentarer. Är de som står mig nära, rädda för att bemöta det jag har inom mig? Då kan de förmodligen heller inte hantera det, antar jag.
Kan undra om någon tänker på mig nu. Jag tänker nog inte på någon. Äh, jag har ju bara träffat losers liksom. Som inte har haft vett att vara raka och ärliga. jag har jättesvårt för ynkryggar och harkrankar. Live happily ever after men väx gärna upp på vägen.
Jag tänker lite på det där med åldersskillnad. Jag har förstått att det för vissa känns jobbigt, och som en stor grej. Men jag tycker inte att det är rätt att skylla på det. Senast fick jag höra förlaringar till att...ja jag vet inte vad, till att inte höras något mer antar jag. 1) Han träffade mig på efterfesten på Tyrol, Gröna Lund, några dagar efter att det hade tagit slut med hans flickvän sedan något år tillbaka. Check. 2) Klassikern "det är inte det att jag inte finner dig attraktiv...det gör jag, verkligen!" Ööh. Ok, tack. I guess? 3) Åldersskillnaden. Han frågade om jag någonsin tänkt på hur gammal han var. Jag svarade 'Nej' och han sade, med smärre förskräckelse "jag är elva år äldre än du".
Jag vet inte, men jag kan inte annat än att gäspa, när sådant där kommer fram. Seriöst, ville han inte träffas mer så säg det rakt ut. Jag avskyr att få en massa konstiga förklaringar. Klart att förklaringar ibland rättfärdigar en handling mer, men alltså...menlöshet, I say, spelar fan ta mig ingen roll. Bespara mig all skit. Det hade uppenbarligen ingen betydelse att han var elva år äldre än mig när vi låg med varandra. Men det kanske inte är samma sak, förstår jag!
Jag är mycket trött på velande från Er killar. Vad hände med raka rör, raka puckar eller vad fan det nu heter? Det är fan Ni som är de nya tjejerna. Ett sådant jävla fiasko, Ni. JA, jag vill fortfarande träffa någon som jag kan få bry mig om, någon som jag kan få uppskatta saker med och någon som kan hålla om mig när saker känns svårt eller som jag kan få hålla om, om denne någon söker tröst. Men jag är så jävla glad att jag för tillfället slipper allt jävla krångel som det fört med sig hittills.
Jag tappade bort min mobil under flytten hit. Det är skittråkigt då alla nummer är borta. Fast det kanske bara är bra? Min kamera är även den borta. Min sedvanliga otur. I februari flyttar vi igen, Paulina och jag. Då blir det Fredhäll istället, mycket spännande. Och förmodligen för en något längre tid vilket känns ganska skönt. Så får man se vad som händer.
Alltid.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Din blogg rör alltid upp en massa känslor som man sällan känner annars i detta äckliga samhälle. Man vill bara dra sitt svärd, krama om dig och skydda dig från all idioti i världen. Sen känner man sig bara menlös när det enda man kan göra är att ge ett par uppmuntrande ord och på sin höjd kanske en virtuell kram. Ta hand om dig fröken, jag är säker på att det finns folk där ute som tänker på dig.
Feminismen har format pojkarna till de flickor de är idag för övrigt. :)
När jag och Jocke först träffades nojade jag över åldersskillnaden en hel del, men ganska snart insåg jag att det var skitsamma om han var 23 eller 33 eller 43, han är ju oavsett samma fantastiska människa, oberoende av ålder.
Dock tycker jag mig märka att det sällan är den yngre parten som tänker på åldern, medan den äldre gör det i större utsträckning. Kanske är det för att man ofta är mer märkt av sina tidigare erfarenheter som gör att man, som den äldre parten, blir osäker, medan den yngre inte har såna förbehållningar och inte tvekar inför en stundande relation på samma sätt? Sen spelade det i alla fall för min del in, att jag tänkt mer på barn och framtid, än vad J gjort. Sånt kan också avskräcka från en yngre partner, som kanske inte är redo för sånt förrän 15 år senare, eller kanske till och med aldrig känner sig redo, rent av. Såna saker vill man ju helst veta ganska tidigt i en relation, så man inte tillbringat fyra år med någon som plötsligt säger att de aldrig vill ha kids, om du fattar hur jag tänker här.
Dock vet jag ju inte vad killen du träffade tänkte eller kände, det lät ju inte som han var något vidare i övrigt ändå, så det är ju möjligt att det bara var ett svepskäl, dessvärre.
Kimen, tack så mycket. Det värmer något oerhört med några uppmuntrande ord! Jag uppskattar det verkligen!
Kram
Anna, jo jag vet. Alltså man blir väl mest upprörd ibland. Givetvis är det fullt normal att skänka det inte bara en, två utan många tankar huruvida åldersskillnaden kommer att stå i vägen eller inte. Ibland önskar jag nog bara att man skulle kunna prata lite mer öppet om det för tvivel sårar människor rätt ofta.
Jag borde börja dejta yngre killar!
Post a Comment