Ofta blir det så här...jag får inte sova. Jag har alltid fått klagomål och pikar gällande mina sömnvanor. Om att det är givet att jag aldrig kommer att må bra om jag inte sköter min sömn bland allt det andra.
Jag har spenderat så många nätter med att till slut däcka i salta tårar. Jag gör det inte mer, om jag inte måste. Nej, då håller jag mig hellre uppe och gråter färdigt som nu. Jag vill inte göra mig till något jävla offer, men jag säger som det är. Att dölja saker tjänar ingenting till längre. Tråkigt nog önskade jag för länge sedan att det här skulle få ett slut snarast möjligt. Jag trodde nog inte att det skulle var så här, nu.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam här i livet. Jag vill skrika ut allt det här istället för att kvida, jag vill springa ut och villa bort mig i ingenstans. Eller så vill jag att någon skall hitta mig och ta mig hem. Jag får kramp i skallbenet av att spänna mig, spänna alla muskler i ansiktet när det blir för mycket på en gång. Sedan kittlar det uppe i gommen efter ett tag, nästan domnar bort. Det svider i hela ansiktet, spänner och nästan pyr i huden. Har du fått stryk någon gång? Då vet du. Med tårar istället för blod. Upptagna luftrör och svårt att andas. Jag behöver helg. Jag vill köra bil. Eller dricka sprit och lyssna på rock'n roll och röka cigaretter. Orkar inte med en vecka, fast det är ju just nu. Orkar inte med något.
Är det någon som förstår?
No comments:
Post a Comment