Att finna vemod på marken.

Sitter i hyrbilen på väg tillbaka till Stockholm efter fyra dagars spontanbesök på västkusten. Hos mor. Vi passerar nu Jönköping och jag en massa tankar. Då jag har cirka 10Mb ledigt utrymme i min dator så börjar jag gå igenom all musik som bara ligger och som jag aldrig lyssnar på och tänker; Fan vad jag älskar musik. Hittar hur mycket som helst som jag glömt och blir påmind om att jag aldrig behöver känna mig ensam mer. Människor är idioter, men göra musik kan vi. Älskvärda kreativitet i 130km/h och Vättern har aldrig sett så kall ut.

Huvudvärken smyger sig på och förvandlar alla vyer till tråkiga landskap, krassa målningar och jag känner mig matt. Det blir jag alltid av att ta farväl av folk, och av att resa såklart. Min mor fällde tårar när jag kramade om henne innan jag gick ut och satte mig i bilen med Paulina och Simon. Det kan vara så svårt att bara säga hej då, min mor och jag är likadana.

Jag hade faktiskt även en sentimental återförening med mitt piano där hemma. Jag vet inte när jag spelade senast. Jag satt och kände på tangenterna och vågade till slut släppa mina pianofingrar fria. Jag började gråta, och gjorde så i de tio-femton minutrarna jag satt där och spelade. Absolut av ren lycka, det var bättre än intimitet och att känna en partners hud intill min egen. Så jävla fragilt men ändå fulländat.

Kom värm mig i vinter, jag ber Dig på mina bara knän.