Tais-toi mon coeur

Hade sparat ett rätt så långt draft, men självfallet kom det på villovägar. Tyvärr, för jag fick ur mig en hel del och ganska så bra sammanfattat. Jag har inte varit överambitiös här den senaste veckan och tänkte ta igen det. Nu tänker jag sammanfatta det ännu mer effektivt genom att spalta upp det mest relevanta som skulle kunna få känneteckna den senaste perioden fram till just nu.

• "Måndag...ångest."
• Borttappad mobiltelefon och kamera.
• Sjukt nära att avancera på jobbet, men icke.
• Slarv.
• Planerad flytt i februari.
• Något sörjande över ryktet Dennis Lyxzén - Amanda Jenssen.
• Mysmiddag med vänner på Ramblas.
• Stött på Oskar på t-banan, vilken överraskning!
• After work på bl.a. Akkurat, Vampire Lounge och Bagpipers Inn.
• Svartsjukedrama på Imperiet, Skrapan mellan roomie, hennes pojkvän och galen ganska nybliven flamma. Mia rycker in och kirrar biffen - köper sedan Maltesers på t-banan.
• Förbaskad Mia på t-bana, samma sena lördag p.g.a. hormonstinn tribalkilles antastande.
• Inköp av ny mobiltelefon.
• Att bli hånglad inför av person som kysst Dig en liten stund dessförinnan. Varpå jag bl.a. slänger ur mig "och så står du där med en ful och fet, blond brud", något som så här i efterhand känns en aning tokigt.
• Satt igång larmet på kontoret.

Vad har jag mer haft för mig då...kilade en sväng till Sci Fi-mässa igår, söndag, och köpte det som kanske var minst Sci Fi på hela stället, nämligen ett stort foto på Clintan. Det är dock ett stenhårt foto, jag tycker mycket om det och det kommer att göra sig bra på väggen.

Jag har varit ledsen en hel del. Mörkret och kylan närmar sig, och det är med en stor bunt bitterhet och med vemod som jag möter det ensam. Ännu en gång. Jag har alltid fasat för det. Varje år. Jag vill inte vara ensam något mer...särskilt inte den här tiden, jag vet att jag förgås var gång vintern sätter sina klor i mig. Ingen vill vara ärlig mot mig, ingen vill ge mig en chans. Ingen intresserar mig. Jag trodde att jag besatt kvalitéer som var åtråvärda på många sätt och vis, men gång på gång så blir jag motbevisad. Det är väldigt svårt för mig att se det på något annat vis, även om jag vet att jag borde.

Jag har fått reda på lite saker som gör att jag inte skriver här lika lätt och ledigt. Eller jag trodde åtminstone att jag inte skulle kunna göra det, men jag har bestämt mig för att inte göra någon stor grej av det utan fortsätta som vanligt. Vill man inte läsa det som skrivs här så avråds man vänligen att sluta upp med att läsa. Om man vet vem "man" är, så skall jag bara snabbt säga att jag älskar Dig trots att jag aldrig säger det.

Jag har börjat gilla tystnaden här nu. Faktiskt. Så som min blogg ser ut nu, så tror jag kanske ta mig tusan inte att det hör hemma en massa kommentarer och trams här. Innan störde jag mig något fruktansvärt på det men nu förstår jag lite grejen. Jag vet inte, kanske har jag fel. Kanske intalar jag mig själv att det känns bra, men hur som helst så har det väl inte någon jättestor betydelse ändå. Det är ju det här, som har betydelse.