Kom igen

Skulle behöva lite höjdartips när det gäller att kurera sig från förkylning, snabbt. Tänker inte låta en simpel förkylning förstöra min Stockholmsvisit, no way José. Så tipsa! Jag är en tranbärsjuice-addict och har bestämt mig för att dricka mycket vatten på jobbet imorgon, men mer då?

Jag vet att ni är blyga, men någon jävla måtta får det ta mig fan finnas. Våga.

Käck

Och här kommer jag med ett helgbudskap. En sådan där kostym bara måste jag ha.

God Jul! Eller i alla fall; jag hoppas att Ni får en fin första advent. Eller en bra dag. Vad som helst.

Terry Reid

Ofattbart vackert. Suck vilken karl.

Universe

Universe. Häftigt! Embed-krångel. Inte häftigt!

Istället för ett blödande hjärta

Trots jobb hela helgen tog jag bussen i lördags till Falkenberg. Vi skulle fira Madde som fyller år idag, och började med bowling. Det var riktigt trevligt, och vi fortsatte sedan att ha trevligt och umgås hemma hos Madde och hennes Daniel. Vi var väl knappt tio personer, körde lite tv-spel och snackade skit.

Jag vet inte varför men jag kände mig som en jäkla idiot ju längre in på kvällen det blev. Det berodde inte på mitt sällskap utan på mig själv. Till råga på allt lyckades jag ha sönder två glas och då de flesta drog sig hemåt och min buss inte gick förrän en timma eller två så kilade jag till Zätas för några öl. Träffade lite kompisar där och hade det helt ok. Missade bussen och gick istället för att möta upp P utanför en efterfest.

Varför springer man på fyllan över huvud taget? När P mött upp mig sprang jag ända till han utbrast "HÄR är efterfesten!" varpå jag tvärnitar, halkar på den blöta stenläggningen och faller pladask på min vänstra sida och även får en rejäl smäll i ansiktet. En monstruös bula i pannan dök upp bara sekunder efter att jag trillat, och näsbenet värker som bara den. Gick runt med kylklabb över ansiktet på efterfesten.

Dagen efter var det lagom roligt att vakna upp och bli hämtad i Falkenberg för att strax därpå bege sig till jobbet. Hade intorkat näsblod och min kropp mådde verkligen som den förtjänade. Och gör fortfarande. Som tur var syns det inte så värst, förutom några blåmärken och bulan plus en aningen svullen näsa. Däremot måste jag få igång rörelse i vänster arm så den inte blir stel. Jävla skit.

Fuck it, I love you

Det där med att försöka lära sig att leva utan särskilda personer är något av det värsta och svåraste jag vet, har gått och går igenom. För mig handlar det om exakt det. Och jag tror inte att tårarna torkar förrän jag får behålla någon nära.

Att behöva acceptera en människas frånvaro kan göra så jävla ont.

Vill ha

Vill ha jättemycket, så om någon verkligen känner sig manad att sponsra så är det helt ok. Annars får jag väl köpa dem själv.

Thingythingy

Och så skall jag investera i både mobil och kamera. När det gäller mobiltelefon så har jag funderat på SonyEricsson s500i. Någon som har testat? Först fick jag för mig att den är snygg och bra, nu har jag helt klart börjat tvivla.

Allt Tekur Sinn Tíma

Jag känner mig väldigt vilsen. Jag är så mitt uppe i ingenting, spinner och kör fast på samma jävla ställe och har inte mod att gå vidare eller ta mig ur det. Om jag mot all förmodan skulle ha mod (jag har säkert mer mod än vad jag tror), så får jag en mental käftsmäll som säger att jag inte skall röra mig ur fläcken.

Allt har sin tid - Predikaren 3:1-8
--- en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala ---
bblinky says:
en tid att leva, en tid att dö...

Jag kommer ihåg när P skrev det där utdraget ur Predikaren till mig på msn för några år sedan. Jag sparade det, för jag kommer ihåg att texten fick mig lättad. Även om jag inte är troende så är det liksom själva bokstavskonstellationen som stämmer överens med det som kan vara en tröst. Att allt har sin tid. Att allt tar sin tid.

Om man då klarlagt det första, så återstår fortfarande att tiden blir en förödande längtan efter ett liv i välbefinnande. Och jag tycker inte om att leva efter begreppet tid, det kan vara ett av de värsta faktum jag vet. Tid, som sådan, säger mig egentligen inte ett jota. Känslor, färger, uttryck och ord ger mig i alla fall en slags uppfattning. Tid är bara något jobbigt. I tiden är jag obetydlig.

Jag önskar att människor vore lite mer öppna. Raka och rättfram liksom. Jag har aldrig gillat sociala spel men alltid befunnit mig mitt bland dem. Varför kan man inte säga vad man känner och tycker? Varför kan man inte tala om för en person att den betyder något för en, att man uppskattar den väldigt mycket, om man nu gör det? Jag har gjort mitt bästa en ganska lång tid nu och för min del så har det känts bra. Men till slut känner man sig sinad på kärlek; jag får sällan lika mycket tillbaka. Så jag tror att jag ligger lite minus nu och jag funderar mest på hur jag skall kunna fyllas igen. Jag önskar att de hade en tank på Statoil med 100% Kärlek. Det hade jag kunnat betala dyrt för.

Jag har inga planer för Alla Hjärtans Dag.

Der Mussolini

Bilder från vår supertrevliga inflyttnings- och synthfest. Vi gick ju sådär mycket in för dresscode, men synth och dess alla subgenrer spelades på min medhavda laptop under mestadelen av kvällen. Plus att absinth kikade fram en aning senare. Bilderna är tagna relativt tidigt på kvällen, sedan kilade fotografen Ellika vidare. Lite halvtråkigt att bilder från slagsmål och diverse andra senare nöjen saknas dock.

Mysgäng i köket

.

Jag kommer och tuggar tårta

.

Folk skrattar
.

Jag med, nästan

.Två favoriter; Erik och Tobias
.
Två bröder och en Mia
.
Dumlekar
.
Resultat

November

Så nu äntligen en ledig dag imorgon. Har jobbat som en idiot den senaste veckan och är riktigt trött.

I fredags tog jag en paus från jobbet på kvällen. Elin plockade upp mig vid 16:30 och vi körde till Falkenberg. Shoppade på systemet varpå jag bjöd Elin på en sådan där latte på The Lounge. Själv tog jag sådant där gott jävla kaffe som man gör i en bistrobryggare. Vilken jävla skillnad det gör egentligen, jag måste skaffa mig en. Hur som helst, vi hade en sjukt trevlig stund över kaffe och mörk choklad innan hon skjutsade mig till Anneli. Anneli fyllde 22 och vi var ett gäng som firade henne.

21:45 promenerade jag ensam ned mot stan. Främst då jag skulle se kompisar spela på Grand och Bakfickan men det dök även upp nya grejer som malde i mitt huvud och jag ville vara för mig själv en stund. Få en chans att andas. Mötte upp Sanna och Patrik uppe på Balkongsyndikatet där även Per och Henrik satt inne i ett rum och pratade. Det var längesedan vi umgicks men det var riktigt roligt att träffa dem och tjöta lite.


Till slut hamnade vi på Bakfickan, jag var ordentligt salongsberusad men Sanna var snäppet värre. Banden var ok och jag snusade upp mitt tjejsnus. Skojade med vakterna vilket inte var populärt eftersom de var jävligt trögfattade, och efter ett tag hamnade vi istället på Zätas. För att något senare hamna på Harry's. M var där såklart. Nyfriserad och oerhört attraktiv som vanligt men vi kommer alltid att vara ett mysterium för varandra, alltid. Det kanske är det vi tycker om. Förmodligen. Nåväl, så länge jag får skymta hans nuna lite då och då som gör mig lycklig så är jag nöjd. Man kommer väl förmodligen alltid att drömma om speciella människor hur man än vänder och vrider på sitt liv. Jag menar; de som jag trånade efter för några år sedan och kanske till och med ganska många år sedan, Ni vet sådana där som man tänker att man aldrig skulle kunna få, de har jag lärt känna och kanske fått vad jag velat. Och insett att det skulle krävas ett mirakel för att få de där människorna till att bli hälften så intressanta gentemot vad man trodde att de skulle vara (jag ÄR sagan om Den fula ankungen vilket jag kommer till i något annat inlägg). Men M hade jag kunnat tänka mig att försöka bygga ett liv med. Vilket jag bara känt med en annan människa, förutom M. Skillnaden är att O gör ont, det gör inte M. Mooh.

Det slutade med att jag följde med kompis Padde hem då jag var hemlös för natten och för att han är snäll. Fick sova på hans jävligt sköna soffa. Vaknade upp dagen efter och synade inredningen. "Han måste vara gay" tänkte jag för mig själv där jag satt i hans t-shirt. Men så kom jag på att sinne för stil och smak inte längre är könsbundet. Så dumt av mig att ens tänka liksom. Gick och rökte och lade mig igen för att sedan vakna upp några timmar senare. Mors sambo hämtade mig en halvtimme innan mitt arbetspass började. Då är livet pissigt.

Just nu ser jag fram emot mitt Stockholmsbesök mellan tredje och tionde december. Visst för det med sig en del gammal skit, men så där over all så känns det jävligt roligt.

Klezmer über alles.

Bild 1: Jag, Sanna och Någon
Bild 2: Jag i publik
Bild 3: Le Mechant

Och...

...kanske är det så att man upplevt det värsta i ens liv istället? Den tanken slog mig för någon sekund på jobbet, sedan orkade jag inte vara positiv längre.

Passerad revy

Ja, usch. Lika bra att spalta upp alla jävla skit, snyggt och prydligt. Just the way I like it.

Förra helgen drog jag med mig min kollega ut i Falkenberg på fredagen. Vi åt thaimat, drack och gav oss ut på krogen med mina kompisar. Fyllesms började delas ut relativt tidigt och prio två, efter att min kollega såklart skulle ha det bra, var att få somna jämte M igen. Som för någon helg sedan, som för något år sedan. Han får mig att glömma allt, och jag blir inte längre kär.

Både min kollega och jag somnade hur som helst nöjda, och dagen efter fick jag skynda hem för att kunna deltaga i nästa äventyr; discobowling med mor, hennes sambo samt lite diverse lokalbefolkning med riv i. Förfest vid 15:30, bowling klockan 18:00, Toast Skagen och kycklingfilé med rödvinssås klockan 20:00 och så efterfest någon gång efter 23:00. Jag höll på att slockna vid 00:00. Drack kaffe och dansade klockan 00:30, promenerade hem 01:00.

Har lunchat och fikat med mina housewives, det är alltid lika trevligt.

Min kära Malin har gått över tiden på sin graviditet med två jävla veckor på torsdag. Är det hon eller jag som skall föda, undrar jag ibland. För jag är extremt otålig och nojjig. Jag önskar henne i alla fall all lycka med hela den där grejen.

Åkte upp till Göteborg i lördags och deltog i inflyttningsfest hos Erik och hans Jannika. Släpade med mig min laptop då Eriks dator ganska så orutinerat är på lagning och temat för kvällen var synth; musik behövdes. Jo men synth blev det, och trevligt hade vi. Ungefär så här; öl, prinsesstårta, synth, cigaretter, slagsmål, hemmafest, absinth, våldslekar, Cuba Libre och psykbryt. Runt 06:00-07:00 somnade jag efter att Eriks gentleman till storebror byggt en säng åt mig i form av två fåtöljdynor så att jag slapp ligga på golvet. Sedan lade han sig jämte på golvet, och det kändes tryggt vilket man tackar för!

Det blev några få timmars sömn innan hela festen vaknade igen, jag väckte min sönderfestade bror och försökte få fart på honom då vi lovat att besöka far. Jag hade dessutom lovat att laga mat åt herrskapet. Kom i alla fall till slut iväg till affären, handlade alla ingredienser varpå far kom och hämtade mig. Det blev en trevlig eftermiddag och kväll och jag fick även lekt lite med halvlillebror. Jag fick till och med en ofrivillig liten kram, hurra!

Dagen efter var jag trött på jobbet och spenderade mestadelen av tiden med att spana in målaren som målade sprinklersystem-rören. Vilket gjorde honom generad. Mig med, när jag kom på att jag befann mig på jobbet och kände mig måttligt attraktiv, och gick hem.

Jag känner mig fortfarande lika ensam och isolerad från vissa former av livets förmåner som andra tar för givet.

Den tredje december åker jag upp till Stockholm och stannar ungefär en vecka. Då kommer jag att träffa underbara människor, kanske även Malins nyfödda i Bromma, gå på japanskt julbord på EAST, se Breach på Debaser Medis, kanske dricka Irish Coffee, peka finger, blunda, dricka öl och försöka må väl.
.
.
.
Har Ni någonsin tänkt på att den bästa tiden i Era liv kanske redan passerat revy?

Woman like a man pt. II

Låttips

Om ni har möjlighet - kolla upp Townes van Zandts Snow Don't Fall. Väldigt vacker.

Isera hur fan du vill

Det är ett jävla gissel, alltihop. Det känns som att varje andetag tar en närmre till viljan att dö. Jag menar; varför skall jag sitta här och låtsas som att det här känns värt något enbart för att det skulle vara tabu att vara destruktiv. Alla besitter en mörk sida vare sig man vill eller inte. Och det har inte med en fas i livet att göra, trots att man sedan år tillbaka valt att vifta bort problemet som sådant genom att bunta ihop det med en tillhörande ålder eller en särskild typ av människa. Det tillhör livet och det mänskliga, och jag orkar minsann inte hyckla.

Att vi bearbetar våra olika sidor på vårt egna sätt är en helt annan sak. På mer eller mindre lyckade sätt; jag tillhör en av de som inte riktigt hittat något bra sätt än. Men å andra sidan är det något jag jobbat med ett bra tag nu samtidigt som personer som inte mött sina mindre lyckosamma sidor, inte påbörjat det där äventyret än. För ett äventyr är det.

Jag tror mest att mitt önskemål handlar om att folk skall sluta upp med att avdramatisera vissa saker och ting, och istället normalisera så tillvida att man inte på så vis uppmuntrar till något hemskt fenomen (typ sport).

Jag tror att jag är färdiggråten för i natt, och har förskräckligt ont i sidfläsket. Sträckte mig säkerligen under bowlingen igår och borde vila ut kropp och själ en hel del, så godnatt.