Nattrepriser

Shit vad jag skulle behöva komma bort ett tag. Om inte fysiskt så åtminstone rent mentalt. Det gick drygt en vecka efter att jag klarade av tandköttsinflammationen på egen hand till att jag nu börjar bli förkyld. Känner mig nästan lite febermatt och allt jag vill ha nu är lite omtanke och några klappar. Eller att jag bara kunde få vara kry.

Det har varit tre intensiva veckor som bestått av tidigare morgnar på jobbet, lunch vid datorn och övertid. Jag har knappt haft tid att gå på toaletten och på fritiden har livet spelat mig små spratt som vanligt. Det hör liksom till. Nu är det nästan över dock. C har kommit tillbaka från Tokyo och jag kan börja rensa i min jobbhög. Räknar dock med en jobbig vecka till. Eller flera...det är mycket nu.

Natten till idag blev jag rädd. Kände igen något som brukade hända mig ganska många år sedan. Man har svårt att somna, och en grymt obehaglig känsla kryper längs ryggraden. Värmen i kropper stiger och öronen fylls med bedövande ljud av något slag. Till slut blir jag alldeles paralyserad, fylls av skräck och viljan att ha någon nära. Trygghet.

Faktum är att jag inte vet om jag drömde eller inte. Men hur som helst så låg jag så en stund. Utan att kunna röra mig, men till slut gjorde jag som förr och lyckades att tända lampan i fönstret. Så somnade jag. Jag tänkte inte på om jag vaknade med en tänd eller släckt lampa imorse. Om det var en dröm eller inte, men jag avskyr att ha blivit påmind om det.

The Kramp

Att komma i ro till att skriva är liksom inte så självklart. Även om jag skulle vilja lyssna mer på Them Crooked Vultures så framkallar det inte annat än ett allmänt välbefinnande just för tillfället. Eller så blir jag bara löjligt kär i Josh, och sådant är jag inte på humör för nu.

Nej, efter att ha raderat ett flertal rader nu så inser jag att jag inte har råd med att ligga här och stirra på ett trasigt maskineri i en halvtimme till. Jag planerade att skriva så mycket bättre om saker som är viktiga och intima och så får det bli. Är det något jag har respekt för så är det mitt skapande, trots att det varit extremt dåligt på den fronten den senaste tiden.

Hoppla, och välkommen Du nya helvetesvecka. Låtom oss slåss.

Framåt

Sitter i soffan med S. På söndagar är det riktigt skönt att vara sambo. Att ha någon i närheten bara. Någon att vara tyst med.

Det är verkligen full rulle nu. Min käre kollega Mr. Supervisor är i Tokyo under tre veckor, och under dessa tre veckor så är jag tillförordnad supervisor. Två veckor återstår. Jag är som mest effektiv vid multitasking och stress så det funkar rätt bra och det är intressant på många sätt och vis. Mycket jobb blir det dock, och jag är oerhört tacksam över att min självbehandling gällande en ganska skaplig tandköttsinflammation gick vägen så att jag slipper springa runt efter akuttandvård. Jag hinner inte med sådant nu.

Något jag däremot hinner med är att vara ute och härja, som alltid annars. Det var en något krystad period över sommaren då jag inte hade så roligt när jag var ute, och jag har inte riktigt känt mig i mitt esse. Nu har det vänt totalt vilket känns bra. I onsdags hann jag med en välförtjänt utekväll som kanske tog ut sin rätt lite väl mycket dagen efter. Mycket tacksam över att mitt möte blev inställt! Däremot satt jag i performance review i två timmar och då var vi inte mer än halvfärdiga. Sedan har det varit trettioårskalas både fredag och lördag, så att jag är trött som tusan är ju inte så konstigt.

Mycket nöjd med veckan som gick dock, jag var en grymt flitig arbetsmyra, hade sjukt roligt med vänner och bekanta och fick till och med lite närhet. Jo jag tackar. Nu är det bara att fortsätta. Lite sömn först kanske?

Lejon

Att vara den som har kontrollen över sitt liv, att kunna greppa tag i ett snurrande objekt för att sedan kunna snurra det åt andra hållet, är en solid, rättvis och fin känsla. Om mitt liv en gång var en skör tråd, så har jag lyckats vända på situationen och stärkt den där tråden. Väderbiten, nött och ärrad, men framgångsrik och med blodad tand. Det smakar helt enkelt för gott just nu.

Saknaden efter att ha någon att vara lejon med finns där alltid, men jag låter det inte förvilla mig till blindo längre. Mojo, baby.