Nattrepriser

Shit vad jag skulle behöva komma bort ett tag. Om inte fysiskt så åtminstone rent mentalt. Det gick drygt en vecka efter att jag klarade av tandköttsinflammationen på egen hand till att jag nu börjar bli förkyld. Känner mig nästan lite febermatt och allt jag vill ha nu är lite omtanke och några klappar. Eller att jag bara kunde få vara kry.

Det har varit tre intensiva veckor som bestått av tidigare morgnar på jobbet, lunch vid datorn och övertid. Jag har knappt haft tid att gå på toaletten och på fritiden har livet spelat mig små spratt som vanligt. Det hör liksom till. Nu är det nästan över dock. C har kommit tillbaka från Tokyo och jag kan börja rensa i min jobbhög. Räknar dock med en jobbig vecka till. Eller flera...det är mycket nu.

Natten till idag blev jag rädd. Kände igen något som brukade hända mig ganska många år sedan. Man har svårt att somna, och en grymt obehaglig känsla kryper längs ryggraden. Värmen i kropper stiger och öronen fylls med bedövande ljud av något slag. Till slut blir jag alldeles paralyserad, fylls av skräck och viljan att ha någon nära. Trygghet.

Faktum är att jag inte vet om jag drömde eller inte. Men hur som helst så låg jag så en stund. Utan att kunna röra mig, men till slut gjorde jag som förr och lyckades att tända lampan i fönstret. Så somnade jag. Jag tänkte inte på om jag vaknade med en tänd eller släckt lampa imorse. Om det var en dröm eller inte, men jag avskyr att ha blivit påmind om det.