Har nu packat och är färdig för sängen. Imorgon bär det av med tåg till Stockholm. Det är så jävla tråkigt att åka tåg, men jag brukar köpa mina sedvanliga öl i bistrovagnen, och den här gången har jag även internet ombord på min biljett. Logga in och håll mig sällskap mellan 09:50 och 14:00 vet jag!
Åker hem till västkusten igen på onsdag nästa vecka, och prio ett är att plocka ur lägenheten som jag bara har juli ut. Får ragga sovplats sista natten, och förhoppningsvis kommer mor m. sambo upp så jag slipper släpa alla grejer på tåget, och kan åka med dem hem.
Prio två, som egentligen är prio ett, är att träffa lite människor och förhoppningsvis blir det en hel del öl. Måste bara se till att fixa ett fungerande schema så att jag hinner träffa de jag avtalat möte med på obestämd tid och plats. Det skall blir jätteroligt att träffa Er.
Den som förstör min Stockholmsvisit placeras högst upp på min death list, och ja, det där var ett hot. Krångla inte med mig, jag orkar inte med det just nu. Och Ni som inte förstår ett smack av vad jag pratar om behöver inte oroa Er, Ni är förmodligen inte inblandade!
Ses i Stockholm.
Saturday, July 28, 2007
Friday, July 27, 2007
Lite kreativitet
Tänkte att NIN's Hurt borde vara rätt så lätt att spela på piano, så jag sökte på lite tabs och skit här över nätet. Som vanligt tog det tid att hitta en vettig version, men till slut fick jag skrivit ut sex sidor noter.
Det var längesedan jag engagerade mig över huvud taget på det viset. Det kan tyckas vara ett blygsamt tilltag av kreativitet men det räcker för att jag skall känna att jag fortfarande har det i mig. Då jag alltid struntat i musikteori så blev det lite galet de första minutrarna då jag försökte spela melodislingan med högerhanden som egentligen skulle sjungas. Det var jobbigt för händerna, men när jag väl uppmärksammat mitt misstag så gick det fort som tusan och jag spelade igenom det lätt. Ett simpelt stycke musik men himla fint. Jag är mest glad över att det ens fortfarande funkar för mig.
Dessutom visade jag mina gamla försök till konstverk när vi hade gäster hemma häromkvällen vilket också är totalt otippat när det gäller mig. Men för första gången så kände jag mig nästan någorlunda nöjd över det jag åstadkommit. Helt otroligt.
Om någon vet bra musiksidor med tabs för piano så får Ni gärna tipsa. Se upp för amatörmässiga musiksidor bara, det resulterar oftast i att man får sitta och skriva om noterna alt. höja eller sänka allt en ton. Det är inte roligt.
Det var längesedan jag engagerade mig över huvud taget på det viset. Det kan tyckas vara ett blygsamt tilltag av kreativitet men det räcker för att jag skall känna att jag fortfarande har det i mig. Då jag alltid struntat i musikteori så blev det lite galet de första minutrarna då jag försökte spela melodislingan med högerhanden som egentligen skulle sjungas. Det var jobbigt för händerna, men när jag väl uppmärksammat mitt misstag så gick det fort som tusan och jag spelade igenom det lätt. Ett simpelt stycke musik men himla fint. Jag är mest glad över att det ens fortfarande funkar för mig.Dessutom visade jag mina gamla försök till konstverk när vi hade gäster hemma häromkvällen vilket också är totalt otippat när det gäller mig. Men för första gången så kände jag mig nästan någorlunda nöjd över det jag åstadkommit. Helt otroligt.
Om någon vet bra musiksidor med tabs för piano så får Ni gärna tipsa. Se upp för amatörmässiga musiksidor bara, det resulterar oftast i att man får sitta och skriva om noterna alt. höja eller sänka allt en ton. Det är inte roligt.
Ways to make you see
För ett tag sedan så skrev jag att det är hårt att vara tjej och straight nowadays. Det är det.
När jag var något yngre så fick jag alltid höra att jag var en förståndig människa. De sade att jag till och med var jävligt skärpt för min ålder och att jag kunde nå långt. Och nej, det var inte enbart mina föräldrar som sade detta eftersom de älskar mig, utan det var sedan länge erkänt i skolan och dylikt. Men så är det inte längre, jag har alltså stagnerat. Och nej, jag vet givetvis inte vad stagnation innebär, jag är rätt korkad egentligen och slog upp det på wikipedia.
Idag handlar allt om att vara antingen queersmart eller veganpimpad. Man kan inte vara en någorlunda balanserad människa som försöker att gilla läget eftersom mänskligheten redan fuckat upp hela jävla skiten. Nej nej, vi synkar liv och samhälle med den långvård som sker i nutida Sveriges vårdväsende genom att hålla allt vid liv vare sig det vill det eller ej. Näringsdryck och analpenetration up your bloody ass.
Jag älskar naturen. Jag gillar hav och skog och jag njuter av att vara omgiven av det. Jag älskar djur och är glad över att jag varit uppväxt med dem i min närhet. Jag respekterar människor i min omgivning oavsett bakgrund och yada yada. Jag är helt enkelt en reko varelse, men det räcker inte.
De senaste fem åren så har jag blivit dumförklarad bl.a. p.g.a. att jag råkar finna mig i att utnyttja de resurser vi besitter och för att jag inte röstar på rätt parti. Men vad var liksom själva grundtanken med demokrati från första början? Folk som förkastar elitism i idé är de som oftast, av egen erfarenhet, beblandar sig med elitism på hög nivå. Det är legitimt så länge man tror sig vara fruktansvärt politiskt korrekt. Men nej, usch och fy säger jag bara. Jag känner en frän doft av swastikas och brunskjortor fast i annan gestaltning.
Som kronan på verket är folk jävligt griniga och lättprovocerade. Tar sig själva och allt över huvud taget på blodigt allvar. Skulle jag säga att jag tycker att det är vackert att se träd och djur falla för våra behovs skull så skulle jag förmodligen få fyra tråkmånsar över mig. Ironi och sarkasm är verkligen utdött. Ironi och sarkasm är för mig det enda som gör det möjligt att kunna se verkligheten som den faktiskt är och samtidigt känna att jag kan hantera den så som den är. Med en gnutta humor. Hade jag inte haft humor så hade jag inte suttit här idag.
Saken är den att om människor bara tagit sig lite extra tid till att utforska saker och ting, känna av klimatet osv, så hade de förmodligen också märkt att de har mer gemensamt med dem de spottar på än vad de någonsin kunnat tro.
Vad fan tror folk att de är, egentligen? Vilken del av vad har de lyckats undgå?
Det jag egentligen vill ha sagt är väl i stort sett att det känns himla passé att dela in folk i fack utefter att man hört en liten del av stora alltet som utger personers tankespektra. Och man får inte säga att man tycker att någon är ful. Eftersom alla är vackra, enl. queersmartness. Och man får helt enkelt inte vara jag.
Det räcker liksom inte att älska människor, djur och natur. Det räcker inte att vara livsnjutare. Det räcker inte att behandla människor väl, det räcker inte att vara en simpel jävla människa.
Ibland blir jag liksom bara jävligt sugen på att släpa med mig en bandsåg till Sergels torg och börja stycka rådjur med vackra ögon.
När jag var något yngre så fick jag alltid höra att jag var en förståndig människa. De sade att jag till och med var jävligt skärpt för min ålder och att jag kunde nå långt. Och nej, det var inte enbart mina föräldrar som sade detta eftersom de älskar mig, utan det var sedan länge erkänt i skolan och dylikt. Men så är det inte längre, jag har alltså stagnerat. Och nej, jag vet givetvis inte vad stagnation innebär, jag är rätt korkad egentligen och slog upp det på wikipedia.
Idag handlar allt om att vara antingen queersmart eller veganpimpad. Man kan inte vara en någorlunda balanserad människa som försöker att gilla läget eftersom mänskligheten redan fuckat upp hela jävla skiten. Nej nej, vi synkar liv och samhälle med den långvård som sker i nutida Sveriges vårdväsende genom att hålla allt vid liv vare sig det vill det eller ej. Näringsdryck och analpenetration up your bloody ass.
Jag älskar naturen. Jag gillar hav och skog och jag njuter av att vara omgiven av det. Jag älskar djur och är glad över att jag varit uppväxt med dem i min närhet. Jag respekterar människor i min omgivning oavsett bakgrund och yada yada. Jag är helt enkelt en reko varelse, men det räcker inte.
De senaste fem åren så har jag blivit dumförklarad bl.a. p.g.a. att jag råkar finna mig i att utnyttja de resurser vi besitter och för att jag inte röstar på rätt parti. Men vad var liksom själva grundtanken med demokrati från första början? Folk som förkastar elitism i idé är de som oftast, av egen erfarenhet, beblandar sig med elitism på hög nivå. Det är legitimt så länge man tror sig vara fruktansvärt politiskt korrekt. Men nej, usch och fy säger jag bara. Jag känner en frän doft av swastikas och brunskjortor fast i annan gestaltning.
Som kronan på verket är folk jävligt griniga och lättprovocerade. Tar sig själva och allt över huvud taget på blodigt allvar. Skulle jag säga att jag tycker att det är vackert att se träd och djur falla för våra behovs skull så skulle jag förmodligen få fyra tråkmånsar över mig. Ironi och sarkasm är verkligen utdött. Ironi och sarkasm är för mig det enda som gör det möjligt att kunna se verkligheten som den faktiskt är och samtidigt känna att jag kan hantera den så som den är. Med en gnutta humor. Hade jag inte haft humor så hade jag inte suttit här idag.
Saken är den att om människor bara tagit sig lite extra tid till att utforska saker och ting, känna av klimatet osv, så hade de förmodligen också märkt att de har mer gemensamt med dem de spottar på än vad de någonsin kunnat tro.
Vad fan tror folk att de är, egentligen? Vilken del av vad har de lyckats undgå?
Det jag egentligen vill ha sagt är väl i stort sett att det känns himla passé att dela in folk i fack utefter att man hört en liten del av stora alltet som utger personers tankespektra. Och man får inte säga att man tycker att någon är ful. Eftersom alla är vackra, enl. queersmartness. Och man får helt enkelt inte vara jag.
Det räcker liksom inte att älska människor, djur och natur. Det räcker inte att vara livsnjutare. Det räcker inte att behandla människor väl, det räcker inte att vara en simpel jävla människa.
Ibland blir jag liksom bara jävligt sugen på att släpa med mig en bandsåg till Sergels torg och börja stycka rådjur med vackra ögon.
Monday, July 23, 2007
Crème Brûlesque
Förra veckan gick i matens tecken. Efter att ha bränt mig på stranden i måndags så styrde vi upp lite grillmat här hemma. Limemarinerade räkor med chilibös, rödvinsmarinerad ryggbiff med färsk rosmarin och timjan, vitlöksmarinerad kycklingfilé och skinkschnitzel samt grillspett med grönsaker och ugnsbakad potatis. Det var riktigt gott.
I tisdags åkte vi upp till Göteborg för att äta middag med storebror då han tog examen nu i sommar. Först körde mor, hennes sambo och jag ut till min far i V. Frölunda där vi tog ett glas vin med han och hans fru på verandan. Min halvlillebror var föga lycklig över mitt besök och somnade direkt trots att jag kom med en försenad födelsedagspresent. Ungar är så jävla otacksamma.
Vi åt på ett ställe som hette 12-52 på Linnégatan efter att ha hämtat upp storebror. Maten där var helt otroligt god, till förrätt blev det vitlöksstekta scampi med chili, direkt ur pannan. Huvudrätten blev en skånebiff med friterad potatis och inlagd lök och sedan avslutade jag med husets crème brûlé med hemgjord passionsfruktssorbet och så kaffe på det.
Det var trevligt, och det är himla roligt att ha privilegiet att kunna umgås med sina separerade föräldrar och deras respektive. Särskilt över god mat som man slipper betala för själv.
Dagen efter så åkte jag med till Skåne på äventyr. Det var mor, hennes sambo samt morbror och hans fru. Och så jag. Vi körde längs med kusten, stannade till innan Båstad och åt frukost ute i det fria med härlig utsikt, körde vidare till en utställning där man kunde betrakta Hallandsås-projektet (för er norrlänningar så håller de på och borrar lite i en ås) för att sedan landa i Malmö. Vi höll bara till i västra hamnen där de placerade Turning Torso och en massa fancy lägenheter 2001, spatserade runt i det härliga vädret och åt, såklart. Det blev en grönpepparbiff med syltad citron och ängssyrasås. När vi hade gått ännu mer efter maten så slog vi oss ned på en ytterligare uteservering och delade på en flaska rosévin, riktigt gott var det i solen.
På vägen hem kikade vi in i Kalle på spången som antingen låg i Klippan eller Ljungbyhed, kommer inte ihåg. Vi kikade även närmre på ett gammalt välbehållet militärtillhåll där det vimlade av kaniner överallt. Snuskigt.
Foton från både Göteborgsresan och Skåneäventyret finns i min bilddagbok. Även mitt nya hår som går i ljust och blått.
Sedan blev det jobb, jobb och jobb. Har tre stycken 08:00-20:00-pass på den här jobbiga arbetsveckan, sedan blir det till att ta sig upp till Stockholm. Jag tycker att det är otäckt som tusan för mycket har förändrats sedan sist jag befann mig i hufvudstaden. Kontakter har förändrats, förutsättningar har förändrats. Jag skall plocka ut mina saker ur lägenheten och är tillbaka på ruta ett igen. Rutan där jag jobbar med senila här hemma, bor hemma, går igenom en livskris fortfarande, söker, grubblar och är ledsen och bitter. Känner mig sviken och bedragen, åsidosatt och bortprioriterad, är trött på det mesta och blir enbart lugn, bekymmersfri och glad på riktigt utav alkohol. Och jag är trött på personer och kompisar som fnyser när man faktiskt villigt erkänner att alkohol gör en glad. Läs mellan raderna, jävla fittor. The show must go on, helt klart. När jag jobbar så tänker jag bara jobb, men sedan så dyker allt upp igen.
Jag tycker skarpt om patient 1, dessvärre har han ett väldigt dåligt hjärta och njursvikt. Han sitter och pratar i gåtor, och med alla konstpauser han inflikar så låter väldigt mycket av det han säger rent jävla genialiskt och poetiskt. Jag kan stå och lyssna utanför dörren ibland och förundras. Ta in orden och och bli mållös. Orden äter upp mig. Han vet att han skall dö snart, och verkar ta det med hyfsad ro. Som sagt, när jag jobbar så stänger jag av alla andra tankar och känslor, men häromdagen tog det bara tvärstopp. Han sade "Jag har en längtan...efter att försvinna." Jag strök honom över kinden, log och sade att trots det så måste han ändå äta. Hämtade en cigarett och satte mig ute på bänken i solen. Den där längtan känner jag ju så väl igen och blir sällan påmind om den när jag arbetar, och det var som en våg som kommer över mig av ångest. Särskilt nu, när det inte alls varit bra med mig de senaste månaderna. Och när jag väl börjar tänka så finns inget stopp. Det ena leder till det andra, från längtan till den där natten jag jobbade i vintras då ett sms talade om för mig att jag inte längre var behövd. Att jag var äcklig. Och jag grät floder över köksgolvet så att jag var tvungen att torka upp det med en golvmopp. Och så dyker våren som varit upp i mina tankar när jag sitter där i solen. Den vart ju totalkatastrof. Så hörde jag Tvååker kyrkas klockor komma med budskap om död.
När jag slutat jobba och kom hem så svalde jag mina piller med öl. Var ensam i huset, och inte heller den kvällen lämnade mina tårar mig ifred. Ni måste förstå hur drygt det är. Jag tror att jag befinner mig i någon form av livskris. Att Mica och Anneli kom till mig idag och pratade en stund var oerhört skönt. Och att ha träffat det gamla tjejgänget veckan som varit värmde också. Men ajabaja på ett antal andra kontakter just nu. De gör mig illa och egentligen vill jag bara be dem dra åt helvete. Varför gör man aldrig det? Ynkrygg är man också, eller så orkar man väl bara inte.
Imorgon skall jag göra röda vinbärsgelé på jobbet.
I tisdags åkte vi upp till Göteborg för att äta middag med storebror då han tog examen nu i sommar. Först körde mor, hennes sambo och jag ut till min far i V. Frölunda där vi tog ett glas vin med han och hans fru på verandan. Min halvlillebror var föga lycklig över mitt besök och somnade direkt trots att jag kom med en försenad födelsedagspresent. Ungar är så jävla otacksamma.
Vi åt på ett ställe som hette 12-52 på Linnégatan efter att ha hämtat upp storebror. Maten där var helt otroligt god, till förrätt blev det vitlöksstekta scampi med chili, direkt ur pannan. Huvudrätten blev en skånebiff med friterad potatis och inlagd lök och sedan avslutade jag med husets crème brûlé med hemgjord passionsfruktssorbet och så kaffe på det.
Det var trevligt, och det är himla roligt att ha privilegiet att kunna umgås med sina separerade föräldrar och deras respektive. Särskilt över god mat som man slipper betala för själv.
Dagen efter så åkte jag med till Skåne på äventyr. Det var mor, hennes sambo samt morbror och hans fru. Och så jag. Vi körde längs med kusten, stannade till innan Båstad och åt frukost ute i det fria med härlig utsikt, körde vidare till en utställning där man kunde betrakta Hallandsås-projektet (för er norrlänningar så håller de på och borrar lite i en ås) för att sedan landa i Malmö. Vi höll bara till i västra hamnen där de placerade Turning Torso och en massa fancy lägenheter 2001, spatserade runt i det härliga vädret och åt, såklart. Det blev en grönpepparbiff med syltad citron och ängssyrasås. När vi hade gått ännu mer efter maten så slog vi oss ned på en ytterligare uteservering och delade på en flaska rosévin, riktigt gott var det i solen.
På vägen hem kikade vi in i Kalle på spången som antingen låg i Klippan eller Ljungbyhed, kommer inte ihåg. Vi kikade även närmre på ett gammalt välbehållet militärtillhåll där det vimlade av kaniner överallt. Snuskigt.
Foton från både Göteborgsresan och Skåneäventyret finns i min bilddagbok. Även mitt nya hår som går i ljust och blått.
Sedan blev det jobb, jobb och jobb. Har tre stycken 08:00-20:00-pass på den här jobbiga arbetsveckan, sedan blir det till att ta sig upp till Stockholm. Jag tycker att det är otäckt som tusan för mycket har förändrats sedan sist jag befann mig i hufvudstaden. Kontakter har förändrats, förutsättningar har förändrats. Jag skall plocka ut mina saker ur lägenheten och är tillbaka på ruta ett igen. Rutan där jag jobbar med senila här hemma, bor hemma, går igenom en livskris fortfarande, söker, grubblar och är ledsen och bitter. Känner mig sviken och bedragen, åsidosatt och bortprioriterad, är trött på det mesta och blir enbart lugn, bekymmersfri och glad på riktigt utav alkohol. Och jag är trött på personer och kompisar som fnyser när man faktiskt villigt erkänner att alkohol gör en glad. Läs mellan raderna, jävla fittor. The show must go on, helt klart. När jag jobbar så tänker jag bara jobb, men sedan så dyker allt upp igen.
Jag tycker skarpt om patient 1, dessvärre har han ett väldigt dåligt hjärta och njursvikt. Han sitter och pratar i gåtor, och med alla konstpauser han inflikar så låter väldigt mycket av det han säger rent jävla genialiskt och poetiskt. Jag kan stå och lyssna utanför dörren ibland och förundras. Ta in orden och och bli mållös. Orden äter upp mig. Han vet att han skall dö snart, och verkar ta det med hyfsad ro. Som sagt, när jag jobbar så stänger jag av alla andra tankar och känslor, men häromdagen tog det bara tvärstopp. Han sade "Jag har en längtan...efter att försvinna." Jag strök honom över kinden, log och sade att trots det så måste han ändå äta. Hämtade en cigarett och satte mig ute på bänken i solen. Den där längtan känner jag ju så väl igen och blir sällan påmind om den när jag arbetar, och det var som en våg som kommer över mig av ångest. Särskilt nu, när det inte alls varit bra med mig de senaste månaderna. Och när jag väl börjar tänka så finns inget stopp. Det ena leder till det andra, från längtan till den där natten jag jobbade i vintras då ett sms talade om för mig att jag inte längre var behövd. Att jag var äcklig. Och jag grät floder över köksgolvet så att jag var tvungen att torka upp det med en golvmopp. Och så dyker våren som varit upp i mina tankar när jag sitter där i solen. Den vart ju totalkatastrof. Så hörde jag Tvååker kyrkas klockor komma med budskap om död.
När jag slutat jobba och kom hem så svalde jag mina piller med öl. Var ensam i huset, och inte heller den kvällen lämnade mina tårar mig ifred. Ni måste förstå hur drygt det är. Jag tror att jag befinner mig i någon form av livskris. Att Mica och Anneli kom till mig idag och pratade en stund var oerhört skönt. Och att ha träffat det gamla tjejgänget veckan som varit värmde också. Men ajabaja på ett antal andra kontakter just nu. De gör mig illa och egentligen vill jag bara be dem dra åt helvete. Varför gör man aldrig det? Ynkrygg är man också, eller så orkar man väl bara inte.
Imorgon skall jag göra röda vinbärsgelé på jobbet.
Tuesday, July 17, 2007
Monday, July 16, 2007
Depressionsromantik
Trodde att det var ok, men så är nog inte fallet. Nu har jag dock gråtit och snorat färdigt, åtminstone det värsta för i natt. Jag stör mig på att mina känslor och tankar, och mitt sätt att bearbeta dem på, synkar så väl med Malcolm Middletons texter. De får mig att gråta, och just då inser jag hur sorglig jag är som person på många sätt och vis.
Jag är oerhört vilsen i livet just nu, och det finns verkligen inget eller ingen som kan underlätta för mig. Förutom alkohol då, precis som det alltid varit. Jag skäms inte för det, då det inte är som att jag sitter för mig själv och super ned mig. Men jag måste ha det. Det är det enda just nu som säger mig att jag är trygg och i goda händer. Att allt kommer att ordna sig och att även jag har ambitioner till saker och ting. Att jag är värd att älska, att jag går att älska. Jag har alltid känt tvärtom.
You know I'm trying to find my way
I don't remember luck, I don't remember luck
I remember failure, after failure after failure,
I'm drinking too much, I'm running away
Sunday, July 15, 2007
Smurfness
Förra veckan var kaos. Jag jobbade fredag, lördag och söndag, var ledig måndag och gjorde sedan 38,5 jobbtimmar på tre dygn. Gamlingarna blir sämre och kräver mer tid, som dessvärre inte alltid finns. Jag har ensam ansvar över medicin när jag enbart jobbar med vikarier och inte ordinarie personal, och i stressat tillstånd är det lätt att något blir galet. Jag klarade mig dock hyfsat bra (tror jag), och hade fullt sjå med patient 4. Jag tvekade inte en sekund på att han bara hade några dagar kvar, det märks så tydligt. Kroppen som blir allt mer och mer utmärglad, upphöjd bröstkorg, det näbbliknande hak- och näspartiet samt den något spetsiga näsan. För att inte tala om alla mina försök att få i karln vätska och näring. Han gav upp, som så många andra. Jag tog farväl av honom innan jag gick på min lediga vecka, och två dagar senare försvann han.
Jag bakade som en tok på jobbet, fyra sorters kakor blev det. Vaniljhorn, kolakakor, napoleonhattar och toscabitar (med kokos istället för nötter). Patient 6 sade lite försynt att det var tråkigt att äta samma kakor varje dag, vilket fick mig att tänka kring livskvalitet och trivsel som är så viktigt. Hon fick smaka av varje kaka direkt från den varma plåten. Ja, jag är faktiskt jävligt snäll, så fuck you.
I fredags fick jag färgat håret vilket var en enorm lättnad. Det blev ljust och lite mörkblått, heja blåvitt. Blev sedan hämtad av Elin, åkte till Falkenberg och sedan körde Emma oss till Kräftfestivalen i Glommen; en årlig tradition. Jag åt en stor jävla baguett med kräftröra, en och annan öl slank ned och vid 22:00 åkte jag med Emma till Falkenberg igen. Hann med en hastig förfest hos Anneli innan vi promenerade till Gustaf Bratt i stan. Jag blev karatefull, gjorde ett läskigt snedsteg som avrundning på krogbesöket och Sanna och jag sov hos en Pierre då något annat alternativ riktigt lyste med sin frånvaro.
Dagen efter promenerade Sanna och jag genom stan, kilade in på en sjaskig och illaluktande thaishop och köpte nyponsoppa, ramlösa och varsin cola som vi tog på vägen till Anneli. Stötte även på Malin och hennes Micke från Stockholm vilket var väldigt trevligt.
Efter många om och men p.g.a. försenade bussar och taskig kommunikation så hamnade jag återigen på Kräftfestivalen med Mårten som var på snabbvisit från Stockholm. Vi delade på en baguett med kräftröra, drack öl och öltälts-minglade med lite folk. Det var trevligt ända till transporten till Falkenberg strulade. Falkenbergs taxi hade fullt upp, och svarttaxi-tjommen hörde inte vad jag sade för all jävla blåst i Glommens hamn. Till slut fick jag haffat en lillkusin vars kompis var nykter och körde kusinens bil. En hundralapp för bensin och en hundralapp åt snäll förare och sedan stod jag med M och Sara i kö till Gustaf Bratt.
Jag köpte en mentha med tillhörande öl till M och mig, och jag förundras hur jag för några år sedan kunde stå och varva mentha med öl kontinuerligt på Bratt, för det känns. Det var väl inte konstigt att man då slutade nattens fyllebravader liggandes på bardisken på någon form av svartklubb medan folk matade en med öl efter öl, för att sedan sitta och slumra till några minuter på toaletten, och sedan ha halv- eller kvasisex halvt offentligt. Och slutligen skänkte min kropp till någon för första gången, hemma hos någon. Men det är ju så det skall vara. På sommaren och i Falkenberg.
Tillbaka till lördagskvällen, jag hade trevligt med M och Sara och träffade lite annat folk. Blev ganska rejält full ännu en kväll, och innan vi tog en taxi hem så hann jag vara otrevlig mot boråsare, bråka om en pinne jag hittade på marken samt fulraggat en taxi fastän jag beställt en annan.
Idag har jag suttit en snabbis i solen, fjäskat med katten, tittat på när M klappade våra fiskar i dammen och kört till Varberg för en matbit som vidgade min bitterhet en smula, innan jag lämnade av M vid motorbanan utanför Ljungby där STCC ägt rum under helgen. Körde hem och åkte sedan bort till lite folk med mor och hennes sambo där vi åt mat och spelade lite spel. Imorgon hoppas jag på finfint väder, och då får det nog bli stranden för första gången det här året. Skall vila upp min kropp nu den här lediga veckan från alla blåmärken jag dragit på mig under helgen och bara ta det oerhört lugnt. Och hoppas på enbart snälla drömmar; förra veckan var det mardrömmar varje natt, och jag börjar bli riktigt trött på det.
Jag bakade som en tok på jobbet, fyra sorters kakor blev det. Vaniljhorn, kolakakor, napoleonhattar och toscabitar (med kokos istället för nötter). Patient 6 sade lite försynt att det var tråkigt att äta samma kakor varje dag, vilket fick mig att tänka kring livskvalitet och trivsel som är så viktigt. Hon fick smaka av varje kaka direkt från den varma plåten. Ja, jag är faktiskt jävligt snäll, så fuck you.
I fredags fick jag färgat håret vilket var en enorm lättnad. Det blev ljust och lite mörkblått, heja blåvitt. Blev sedan hämtad av Elin, åkte till Falkenberg och sedan körde Emma oss till Kräftfestivalen i Glommen; en årlig tradition. Jag åt en stor jävla baguett med kräftröra, en och annan öl slank ned och vid 22:00 åkte jag med Emma till Falkenberg igen. Hann med en hastig förfest hos Anneli innan vi promenerade till Gustaf Bratt i stan. Jag blev karatefull, gjorde ett läskigt snedsteg som avrundning på krogbesöket och Sanna och jag sov hos en Pierre då något annat alternativ riktigt lyste med sin frånvaro.
Dagen efter promenerade Sanna och jag genom stan, kilade in på en sjaskig och illaluktande thaishop och köpte nyponsoppa, ramlösa och varsin cola som vi tog på vägen till Anneli. Stötte även på Malin och hennes Micke från Stockholm vilket var väldigt trevligt.
Efter många om och men p.g.a. försenade bussar och taskig kommunikation så hamnade jag återigen på Kräftfestivalen med Mårten som var på snabbvisit från Stockholm. Vi delade på en baguett med kräftröra, drack öl och öltälts-minglade med lite folk. Det var trevligt ända till transporten till Falkenberg strulade. Falkenbergs taxi hade fullt upp, och svarttaxi-tjommen hörde inte vad jag sade för all jävla blåst i Glommens hamn. Till slut fick jag haffat en lillkusin vars kompis var nykter och körde kusinens bil. En hundralapp för bensin och en hundralapp åt snäll förare och sedan stod jag med M och Sara i kö till Gustaf Bratt.
Jag köpte en mentha med tillhörande öl till M och mig, och jag förundras hur jag för några år sedan kunde stå och varva mentha med öl kontinuerligt på Bratt, för det känns. Det var väl inte konstigt att man då slutade nattens fyllebravader liggandes på bardisken på någon form av svartklubb medan folk matade en med öl efter öl, för att sedan sitta och slumra till några minuter på toaletten, och sedan ha halv- eller kvasisex halvt offentligt. Och slutligen skänkte min kropp till någon för första gången, hemma hos någon. Men det är ju så det skall vara. På sommaren och i Falkenberg.
Tillbaka till lördagskvällen, jag hade trevligt med M och Sara och träffade lite annat folk. Blev ganska rejält full ännu en kväll, och innan vi tog en taxi hem så hann jag vara otrevlig mot boråsare, bråka om en pinne jag hittade på marken samt fulraggat en taxi fastän jag beställt en annan.
Idag har jag suttit en snabbis i solen, fjäskat med katten, tittat på när M klappade våra fiskar i dammen och kört till Varberg för en matbit som vidgade min bitterhet en smula, innan jag lämnade av M vid motorbanan utanför Ljungby där STCC ägt rum under helgen. Körde hem och åkte sedan bort till lite folk med mor och hennes sambo där vi åt mat och spelade lite spel. Imorgon hoppas jag på finfint väder, och då får det nog bli stranden för första gången det här året. Skall vila upp min kropp nu den här lediga veckan från alla blåmärken jag dragit på mig under helgen och bara ta det oerhört lugnt. Och hoppas på enbart snälla drömmar; förra veckan var det mardrömmar varje natt, och jag börjar bli riktigt trött på det.
Tuesday, July 10, 2007
Nej/Ja tack
Jag känner så där instinktivt bara "nej", när jag tänker kring saker och ting nu. Främst hösten. Med mitt vanliga oflyt bakom mig så känner jag bara för att överge allt, ge mig iväg hyfsat långt bort. Ibland känner jag att jag inte vill göra något med någon, mer. För min tilltro har imploderat något fruktansvärt. För sista gången; jag söker någon form av trygghet! Fatta. Inget annat, utan bara ren jävla trygghet som jag faktiskt är jävligt välförtjänt av. Tror jag i alla fall.
Jag behöver inga tillrättavisningar och jag behöver ingen gud. Jag behöver inga ytliga kontakter just nu och jag behöver sannerligen inte vara omgiven av diverse andra idioter till människor.
Alkohol vill jag ha. Lugn och ro. Något att se fram emot. K's erbjudande om att kila till Thailand i några månader nu i höst känns jävligt eggande. Även om jag knappt känner honom, så kändes erbjudandet om bl.a. hans sällskap väldigt värmande på något vis. Åka dit, röka, dricka och tänka. Ja tack.
Jag behöver inga tillrättavisningar och jag behöver ingen gud. Jag behöver inga ytliga kontakter just nu och jag behöver sannerligen inte vara omgiven av diverse andra idioter till människor.
Alkohol vill jag ha. Lugn och ro. Något att se fram emot. K's erbjudande om att kila till Thailand i några månader nu i höst känns jävligt eggande. Även om jag knappt känner honom, så kändes erbjudandet om bl.a. hans sällskap väldigt värmande på något vis. Åka dit, röka, dricka och tänka. Ja tack.
Monday, July 09, 2007
Sågspån och jag
Så här sade patient 1 till mig idag när han var lite tjurig:
Där står du med dina vackra ögon...och tror att du är vacker. Men det tror inte jag...för du är full av sågspån!
Han är klockren.
Där står du med dina vackra ögon...och tror att du är vacker. Men det tror inte jag...för du är full av sågspån!
Han är klockren.
Sympatitequila
Håhå jaja, vilken helg.
Jobbade över till 21:15 i fredags, kom hem och pustade ut framför datorn. Efter en hel del bytta ord över msn kände jag att mitt ölhävarsinne började tränga sig på. Jag behövde något lugnande, tog en cigarett och öppnade en öl och allt kändes genast mycket bättre. Strax efter 23:30 så anlände en busslast med folk hit hem, då mors sambo hade firmafest för sin byggfirma.
Efter att jag sällskapat dem med några öl så hade de flesta bestämt sig för att avrunda kvällen, men ett sedvanligt eftersläntargäng stannade kvar för att dricka groggar till morgonen nalkades. Vi bestämde oss för att köra en pokerturnering med marker och lite pengavinst, och jag kände mig nöjd över att hålla mig kvar ett tag. Alla trodde att jag skulle vara den där tjejen som inte kunde poker och åka ut direkt, men faktum var att det flöt på jävligt bra för mig och allt slutade med att jag vann hela turneringen. Lite småroligt faktiskt, men tiden går ju fort när man har roligt, och när jag varit snäll och städat undan hela efterfesten och rökt med mor så skulle jag jobba inom två timmar. Gick till sängen ungefär vid 05:30 och började mitt pass 07:00. Hurra. Mor lade sig jämte mig och ville hålla mig i handen. Hon somnade direkt. För mig tog det lite längre tid, i vanlig ordning.
Jobbdagen gick smärtfritt förbi, jag kom hem dötrött, ställde mig i duschen och vid 20:00 åkte jag in till Falkenberg. Jag bestämde mig för en superfylla. Det var mysigt att träffa bl.a. Mica och Anneli, men en hel lång rad av saker och faktorer gjorde att jag vantrivdes genom hela förfesten. En idiot jag inte drar jämnt med infann sig något senare, och jargong samt attityd i förfesten blev lite för mycket för mig. Men skit samma, jag drack min öl, beställde två taxibilar åt oss och bestämde att vi skulle dra till Bratt som jag inte varit på sedan de byggde om nedervåningen. De har en underbar uteservering som funkar skitfint på sommaren.
Det var längesedan jag hade så jävla roligt som igår ute på krogen. Tog en tequila med Anneli som jag lovat henne trots att jag avskyr tequila (men vad gör man inte för sina kära vänner?), drack massvis med öl, Cuba Libre, blev glatt överraskad när min surfare kom och drog i min tröja då vi inte setts på ungefär sex månader. Fick även en värmande puss av densamme, och träffade en massa andra härliga människor som jag heller inte träffat på hur länge som helst. Smidde planer med Kenny och fick många och långa kramar från min kära Jossan. Det var verkligen Falkenberg och det var sommar, trots att regnet hade fallit hela dagen och flera dagar dessförinnan. Vi värmde varandra allihop av blotta närvaron. Spriten hade väl sin inverkan också, givetvis.
När vi kom hem låg Annelis Karl avdäckad i soffen, tillsammans med hans vakna lillebror. TV'n var på och vi fick knappt liv i Karl. Därför gick sängplatsen jämte Anneli över till mig, och jag somnade nästan direkt. När jag vaknade på morgonen så låg även Karl i sängen jämte Anneli, och efter lite snack om gårdagen och frukost så blev jag hämtad, för att landa en stund hemma innan jag cyklade till jobbet.
Heltokig helg, nu är jag dock helt slut och är glad över den välförtjänta lediga dagen imorgon. Sedan blir det tre dagar med 08:00-20:00-pass vilket jag känner kommer att slita totalt på min kropp då jag för tillfället har ont i ryggen och vänster handled. Det suger att lyfta gubbar och tanter.
Nu vill jag ha alkohol.
Jobbade över till 21:15 i fredags, kom hem och pustade ut framför datorn. Efter en hel del bytta ord över msn kände jag att mitt ölhävarsinne började tränga sig på. Jag behövde något lugnande, tog en cigarett och öppnade en öl och allt kändes genast mycket bättre. Strax efter 23:30 så anlände en busslast med folk hit hem, då mors sambo hade firmafest för sin byggfirma.
Efter att jag sällskapat dem med några öl så hade de flesta bestämt sig för att avrunda kvällen, men ett sedvanligt eftersläntargäng stannade kvar för att dricka groggar till morgonen nalkades. Vi bestämde oss för att köra en pokerturnering med marker och lite pengavinst, och jag kände mig nöjd över att hålla mig kvar ett tag. Alla trodde att jag skulle vara den där tjejen som inte kunde poker och åka ut direkt, men faktum var att det flöt på jävligt bra för mig och allt slutade med att jag vann hela turneringen. Lite småroligt faktiskt, men tiden går ju fort när man har roligt, och när jag varit snäll och städat undan hela efterfesten och rökt med mor så skulle jag jobba inom två timmar. Gick till sängen ungefär vid 05:30 och började mitt pass 07:00. Hurra. Mor lade sig jämte mig och ville hålla mig i handen. Hon somnade direkt. För mig tog det lite längre tid, i vanlig ordning.
Jobbdagen gick smärtfritt förbi, jag kom hem dötrött, ställde mig i duschen och vid 20:00 åkte jag in till Falkenberg. Jag bestämde mig för en superfylla. Det var mysigt att träffa bl.a. Mica och Anneli, men en hel lång rad av saker och faktorer gjorde att jag vantrivdes genom hela förfesten. En idiot jag inte drar jämnt med infann sig något senare, och jargong samt attityd i förfesten blev lite för mycket för mig. Men skit samma, jag drack min öl, beställde två taxibilar åt oss och bestämde att vi skulle dra till Bratt som jag inte varit på sedan de byggde om nedervåningen. De har en underbar uteservering som funkar skitfint på sommaren.
Det var längesedan jag hade så jävla roligt som igår ute på krogen. Tog en tequila med Anneli som jag lovat henne trots att jag avskyr tequila (men vad gör man inte för sina kära vänner?), drack massvis med öl, Cuba Libre, blev glatt överraskad när min surfare kom och drog i min tröja då vi inte setts på ungefär sex månader. Fick även en värmande puss av densamme, och träffade en massa andra härliga människor som jag heller inte träffat på hur länge som helst. Smidde planer med Kenny och fick många och långa kramar från min kära Jossan. Det var verkligen Falkenberg och det var sommar, trots att regnet hade fallit hela dagen och flera dagar dessförinnan. Vi värmde varandra allihop av blotta närvaron. Spriten hade väl sin inverkan också, givetvis.
När vi kom hem låg Annelis Karl avdäckad i soffen, tillsammans med hans vakna lillebror. TV'n var på och vi fick knappt liv i Karl. Därför gick sängplatsen jämte Anneli över till mig, och jag somnade nästan direkt. När jag vaknade på morgonen så låg även Karl i sängen jämte Anneli, och efter lite snack om gårdagen och frukost så blev jag hämtad, för att landa en stund hemma innan jag cyklade till jobbet.
Heltokig helg, nu är jag dock helt slut och är glad över den välförtjänta lediga dagen imorgon. Sedan blir det tre dagar med 08:00-20:00-pass vilket jag känner kommer att slita totalt på min kropp då jag för tillfället har ont i ryggen och vänster handled. Det suger att lyfta gubbar och tanter.
Nu vill jag ha alkohol.
Wednesday, July 04, 2007
The River
Jag saknar verkligen att ha någon att lyssna på musik med om kvällarna och dricka öl och bara samtala. Det kan vara det bästa i en livsnjutares liv. Fast visst går det väl att njuta själv, en period i alla fall. Och det är precis vad jag gör. För vackert är det. Särskilt öl. ;) Skål på Er.
070704
070704
När skall någon någonsin visa mig vad som finns, på riktigt? Mitt liv har hittills varit så overkligt, en svävande ö bland allt annat som är fast. Tryggt fastland.
Du gav mig det för en liten stund, för en liten stund fick jag dig. Varför kunde jag inte få mer? Varför höll du inte kvar mig i dina armar? Varför gör ingen det? Jag ligger här naken i min säng, ensam. Varför är ingen här naken med mig, varför bockar jag av natt efter natt? Nätter då jag ligger och skälver i tårar, kvider och skakar och river mig själv. De här nätterna är förbjudna, straffbelagda och fara för liv. Kommer jag någonsin att leva?
Och alla ärr i min torso, kände du dem aldrig? När du var djupt inne i mig. Jag vill att någon klappar mitt hjärta lent, smeker ärren på min hand och verkligen menar att nu är det nog, hela jag är din. Men jag är bara tillfredsställelse, varenda jävla gång. Inget mer. Jag vill inte höra mer.
Har du gått ensam som jag på natten? Jag ger mig till natten, för ingen annan vill ha. Det ni ville ha det tog ni, och slängde avskrädet åt sidan. Men sidan är inte fy skam vill jag lova. Jag tittar alltid på. Jag ser det andra inte vill se, det du undviker varenda jävla dag som ett jävla guldmongo med inslag av ruttet. Koka en minut bara så märker man direkt ditt sinne för feghet. Feghet, girighet och djävulskap. Släng i en klick smör så börjar aromerna frodas och folk blir verkligen kära i sådant de trodde de bara kunde få på andra sidan. Det kallas för nekrofili. Att knulla något dött, något som jag. Något som alla. Vi är alla perversa Krösusar som hastar runt och beter oss som svin och det här handlar inte om en tillhörande partifärg eller medvetenhet utan vi skall alla den vägen gå och på den vägen är det.
Jag trodde att människor var modiga. Jag trodde att människor fanns, för mig. Spika upp mig på en vägg så vet jag åtminstone att jag inte kan försvinna. Slå i den sista spiken som om det vore det bästa du någonsin kunnat åstadkomma.
Jag vill inte det här. Jag vill bara att du kan se mig i ögonen i ett sådant här tillstånd. Och slå i sista spiken.
När skall någon någonsin visa mig vad som finns, på riktigt? Mitt liv har hittills varit så overkligt, en svävande ö bland allt annat som är fast. Tryggt fastland.
Du gav mig det för en liten stund, för en liten stund fick jag dig. Varför kunde jag inte få mer? Varför höll du inte kvar mig i dina armar? Varför gör ingen det? Jag ligger här naken i min säng, ensam. Varför är ingen här naken med mig, varför bockar jag av natt efter natt? Nätter då jag ligger och skälver i tårar, kvider och skakar och river mig själv. De här nätterna är förbjudna, straffbelagda och fara för liv. Kommer jag någonsin att leva?
Och alla ärr i min torso, kände du dem aldrig? När du var djupt inne i mig. Jag vill att någon klappar mitt hjärta lent, smeker ärren på min hand och verkligen menar att nu är det nog, hela jag är din. Men jag är bara tillfredsställelse, varenda jävla gång. Inget mer. Jag vill inte höra mer.
Har du gått ensam som jag på natten? Jag ger mig till natten, för ingen annan vill ha. Det ni ville ha det tog ni, och slängde avskrädet åt sidan. Men sidan är inte fy skam vill jag lova. Jag tittar alltid på. Jag ser det andra inte vill se, det du undviker varenda jävla dag som ett jävla guldmongo med inslag av ruttet. Koka en minut bara så märker man direkt ditt sinne för feghet. Feghet, girighet och djävulskap. Släng i en klick smör så börjar aromerna frodas och folk blir verkligen kära i sådant de trodde de bara kunde få på andra sidan. Det kallas för nekrofili. Att knulla något dött, något som jag. Något som alla. Vi är alla perversa Krösusar som hastar runt och beter oss som svin och det här handlar inte om en tillhörande partifärg eller medvetenhet utan vi skall alla den vägen gå och på den vägen är det.
Jag trodde att människor var modiga. Jag trodde att människor fanns, för mig. Spika upp mig på en vägg så vet jag åtminstone att jag inte kan försvinna. Slå i den sista spiken som om det vore det bästa du någonsin kunnat åstadkomma.
Jag vill inte det här. Jag vill bara att du kan se mig i ögonen i ett sådant här tillstånd. Och slå i sista spiken.
Tuesday, July 03, 2007
GÖTEBORG
Nåväl, jag fick äntligen sett lite band i lördags. Härligt var det. Jag har saknat att gå på något hårdare konserter, jag har metal i mitt blod sedan jag började intressera mig för musik från början, och ibland blir man så jävla trött på lam musik.
Vi hade tur med vädret, och mor skjutsade upp mig till centralstationen där jag låste in mina saker. Gick sedan raskt ut på Götaälv-bron med en öppnad Sort guld medan arga busschaufförer och spårvagnsförare tutade på mig och gjorde argsinta gester då jag gick på deras körfält och korsade den stora vägen. Min bror och hans följe var lite sena, så jag gick in för att titta på Entombed som öppnade Metaltown. Träffade på några falkenbergare som jag tjötade med innan käre storebror kom.
När jag kom tillbaka så började Mustasch spela. Några som jag heller inte orkat gilla något vidare innan, men spelningen fick mig på andra tankar. Jag har sett dem ett par gånger innan, och visst är de ett bra liveband. Men nu tyckte jag också väldigt bra om deras låtar, också. Både Hardcore Superstar och Mustasch har goa göteborgsgubbar i täten som sångare, och det slår aldrig fel i mellansnacken. Hurra för Göteborg!
Vi hade tur med vädret, och mor skjutsade upp mig till centralstationen där jag låste in mina saker. Gick sedan raskt ut på Götaälv-bron med en öppnad Sort guld medan arga busschaufförer och spårvagnsförare tutade på mig och gjorde argsinta gester då jag gick på deras körfält och korsade den stora vägen. Min bror och hans följe var lite sena, så jag gick in för att titta på Entombed som öppnade Metaltown. Träffade på några falkenbergare som jag tjötade med innan käre storebror kom.Jag har alltid lyckats missa Entombed, och jag blev inte besviken. Särskilt inte när Chief Rebel Angel spelades någon gång i slutet av deras spelning. Grymt bra låt.
Vi tog några öl i öltältet innan Hardcore Superstar skulle spela. Jag har alltid varit lite anti dem. Gillat vissa låtar, men det är liksom inte så jävla mycket tryck bakom riffen. Men tji fick jag, de har bytt sound och visst är de ett bra liveband. Dessutom har väl Jocke Berg en av Sveriges vassaste röster, faktiskt. Ej att förknippas med J. Berg i Kent, usch. Sedan är han ju jävligt het att se på, på långt håll. Mums. Dessvärre fick jag inte höra gamla Liberation.
Då Alex i Raised Fist dissade mitt frieri för några månader sedan så dissade jag deras spelning den här gången. Hörde min favoritlåt Pretext när jag gick på bron, då jag skulle gå och hämta lite grejer på centralstationen.
När jag kom tillbaka så började Mustasch spela. Några som jag heller inte orkat gilla något vidare innan, men spelningen fick mig på andra tankar. Jag har sett dem ett par gånger innan, och visst är de ett bra liveband. Men nu tyckte jag också väldigt bra om deras låtar, också. Både Hardcore Superstar och Mustasch har goa göteborgsgubbar i täten som sångare, och det slår aldrig fel i mellansnacken. Hurra för Göteborg!Sedan blev det, om jag inte missminner mig, öltältet. Vi lyssnade på både Ill Niño och Meshuggah därifrån. Det enda som får mig att uppmärksamma Ill Niño är att brassen Max Cavalera som sjunger i Sepultura som är ett jävligt hett band, även sjunger i Soulfly, och Soulflys trummis lirar i sin tur också trummor i Ill Niño. Stundtals blir det rätt arga och intressant trumpartier, men annars är Ill Niño rätt tråkiga.
Vad gäller Meshuggah så har jag redan sett dem. Ett mästerligt band, förvisso, men live känns de bara jävligt onödiga. Deras udda och snygga rytmer gör sig bäst på skiva, enligt min åsikt. Men visst är det aldrig fel med livemusik i bakgrunden till öldrickande.
Sedan gick vi utanför området och drack öl med storebrors kompisar som inte skaffat någon biljett. Jag började känna av min solbränna, och blev sedan påhoppad om att vara skitlik Courtney Love. Det känns ju ganska tvetydigt faktiskt, men det var tydligen en komplimang, så det är väl bara att tacka och buga.
Storebror och jag drack upp hans öl och sedan gick vi in för att se Slayer. Ett band jag velat se men aldrig sett, och de var ju givetvis skitbra live. Raining Blood och Angel of Death kom relativt sent i spelningen, sedan var vi nöjda.
.
Under kvällen blev jag rätt sugen på att flytta till Göteborg. Kan ha lite att göra med min nuvarande kvasikris då jag känner att Stockholm mest känts angst och motgång. "Vad fan gör jag där, egentligen?" ungefär. Men fan, vill ju inte ge upp Stockholm än, men däremot sålla lite i mitt umgänge eller hur man nu skulle kunna uttrycka det. Sysselsättning och boende är även det ett smått dilemma inför hösten, vilket gör en mindre pepp.
.
En sak till som känns jobbig är att jag tappat folk på vägen. Personer jag trodde att jag skulle ha i min vardag när jag nu bor i Stockholm, personer som jag verkligen gillar och sett fram emot att vara närmre rent geografiskt. Men så har allt skitit sig. Suck. Jag ägnar mycket tid åt tankar kring personer jag numera är utom räckhåll från. Det är riktigt tungt.
.
Idag har jag bakat brownies och en citronpaj, bildbevis finns i min bilddagbok! Funderar på att bli bagare. Då skulle jag ha bakat med kärlek. Puss.
Morgontår
Klockan var 05:30 i söndags morse och morgonsolen tog sina första stapplande steg för dagen över Johanneberg och Viktor Rydbergsgatan i Göteborg. Jag satt i det blöta gräset på en höjd och rökte. Ensam, och med solglasögonen som blygsamt dolde mina tårar. Mellan blossen sjöng jag tyst på låtar, jag kommer inte ihåg vad för några men de gick i moll och var sorgsna. Jag var berusad och söndersocialiserad.
Det hade varit en händelserik dag och afton på Frihamnen, sedan Kajskjul 8 följt av efterfest både i storebrors lägenhet och senare på Viktor Rydbergsgatan inte så långt därifrån. Jag hamnade mitt upp i ett triangeldrama som berörde en människa jag bryr mig fruktansvärt mycket om, och det tog helt klart på krafterna under kvällen. Och nu, framåt morgonen, lämnade jag dem återigen ifred att prata om saker och ting, gick bakom hörnet med en cigarett i handen och satte mig där i det blöta gräset. Jag kunde inte bry mig mindre om det skulle gå igenom byxorna, jag ville bara sitta. Jag gav dem sju minuter innan jag återvände för att sedan gå min väg igen. Jag gick ensam till storebrors lägenhet, gick vilse i hyreshuset innan jag kom till hans ställe.
Jag tog fram madrassen ur hans garderob och letade sedan efter min mobil som jag glömt kvar i hans lya, men icke. Lånade hans kvarglömda mobil för att ringa upp min, och svar fick jag. En utländsk man svarade, jag blev skitförbannad och frågade varför i helvete han hade min mobiltelefon innan han fick en syl i vädret och berättade att jag glömt den i hans svarttaxi.
Tänk Dig att Du vaknar upp en morgon och helt plötsligt saknar talförmåga. Ungefär en sådan dag var det för mig. Jag var totalt uppgiven, och veckan jag sett fram emot i Stockholm svärtades totalt. Suddades bort. Försvann. Jag var utan mobil, jag var ensam och det gick nästan inte att få tag i någon biljett till Stockholm samma dag. Jag hade inte ätit på över ett dygn och enbart sovit några timmar med kläderna på, på en madrass. Min matförgiftning i kroppen sedan onsdagen innan började visserligen ge sig, men mellangärdet var helt mört och ömt efter alla krampattacker och knivkänslor som dök upp stundtals (som tur var slapp jag jobbiga toalettbesök och dylikt). Allt var skit.
Mor ringde till storebrors telefon och berättade att en nära vän till “familjen” brutit nacken.
Snubben som hade min mobil hann dra till Ulricehamn med min mobiltelefon innan jag hunnit möta upp storebror på Linnéplatsen och vi var redo att styra upp saker, och han skulle inte komma tillbaka förrän på onsdag. Jag lade ned allt, hämtade ut mina saker på centralstationen och bokade en biljett till Varberg.
Nu är jag bara jävligt ur led. Imorgon skall jag fan baka.
Det hade varit en händelserik dag och afton på Frihamnen, sedan Kajskjul 8 följt av efterfest både i storebrors lägenhet och senare på Viktor Rydbergsgatan inte så långt därifrån. Jag hamnade mitt upp i ett triangeldrama som berörde en människa jag bryr mig fruktansvärt mycket om, och det tog helt klart på krafterna under kvällen. Och nu, framåt morgonen, lämnade jag dem återigen ifred att prata om saker och ting, gick bakom hörnet med en cigarett i handen och satte mig där i det blöta gräset. Jag kunde inte bry mig mindre om det skulle gå igenom byxorna, jag ville bara sitta. Jag gav dem sju minuter innan jag återvände för att sedan gå min väg igen. Jag gick ensam till storebrors lägenhet, gick vilse i hyreshuset innan jag kom till hans ställe.
Jag tog fram madrassen ur hans garderob och letade sedan efter min mobil som jag glömt kvar i hans lya, men icke. Lånade hans kvarglömda mobil för att ringa upp min, och svar fick jag. En utländsk man svarade, jag blev skitförbannad och frågade varför i helvete han hade min mobiltelefon innan han fick en syl i vädret och berättade att jag glömt den i hans svarttaxi.
Tänk Dig att Du vaknar upp en morgon och helt plötsligt saknar talförmåga. Ungefär en sådan dag var det för mig. Jag var totalt uppgiven, och veckan jag sett fram emot i Stockholm svärtades totalt. Suddades bort. Försvann. Jag var utan mobil, jag var ensam och det gick nästan inte att få tag i någon biljett till Stockholm samma dag. Jag hade inte ätit på över ett dygn och enbart sovit några timmar med kläderna på, på en madrass. Min matförgiftning i kroppen sedan onsdagen innan började visserligen ge sig, men mellangärdet var helt mört och ömt efter alla krampattacker och knivkänslor som dök upp stundtals (som tur var slapp jag jobbiga toalettbesök och dylikt). Allt var skit.
Mor ringde till storebrors telefon och berättade att en nära vän till “familjen” brutit nacken.
Snubben som hade min mobil hann dra till Ulricehamn med min mobiltelefon innan jag hunnit möta upp storebror på Linnéplatsen och vi var redo att styra upp saker, och han skulle inte komma tillbaka förrän på onsdag. Jag lade ned allt, hämtade ut mina saker på centralstationen och bokade en biljett till Varberg.
Nu är jag bara jävligt ur led. Imorgon skall jag fan baka.
Subscribe to:
Posts (Atom)
