Det gjorde ont en stund nu. Det kommer som emotionella kramper ibland och det är inte konstigare än Din migrän. Jag tycker inte om att stå still, särskilt inte när varenda vägskäl blir ett skäl till att uppsöka närmsta betonggolv och hardcore-moppa med mitt egna huvud.
Och när jag tänker på allt nonsens här kring; vad gör då det för nytta? Jag måste försöka sluta bli besviken på folk stup i kvarten, men främst måste jag försöka lära mig att inte känna mig så fruktansvärt ensam. Jag är själv ensamhets-motståndare då ensamhet på lång sikt underminerar vårt samhälle. Vi slutar som själlösa varelser, tappar ögonen och blir livets B-skådisar. Det är så inte min kopp te.
Upp till kamp, nu är det revolution!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment