Never take friendship personal

Jag avskyr söndagar. Jag blir alltid påmind om vad som fanns innan helgen och anledningar till att slappna av är ännu en gång förbi.

Jag känner väl mig inte något vidare optimistisk för nuvarande. Livet handlar om kärlek och jag har ingen sådan. Jag känner ingen sådan och har kanske aldrig gjort. Hur tusan skall jag veta om jag någonsin kommer att bli lycklig över huvud taget? Förutom att kämpa på som vanligt, för jag har mina vänner, mina väldigt många vänner som jag uppskattar och älskar fruktansvärt mycket. Jag har en storebror som jag älskar, och en lika underbar mor. Men någonstans för längesedan vart jag inpräntad att kärlek mellan man och kvinna (för min del), som partners, är det som är värt att eftersträva.

Jag var en outsider som drömde om att bli räddad. Att någon skulle komma till skolan och hämta mig. Och det har även handlat om att detta skall ske inför alla människor. Vilket jag skulle vilja påstå, i grund och botten, handlar om att jag känner ett behov av att visa människor att även jag kan bli älskad och uppskattad. Varför? Går det i sin tur vidare till självdestruktivitet och slutar i min depression? Ja men så jävla peachy i sådana fall; jag är trött på att jämt kunna referera till min depression. För den är så anonym i sig själv och den kommer liksom aldrig riktigt till sin rätta.

Jag vill tatuera in kärlek i hjärtat. Något som hade varit konstant och permanent, något som brände blödande blodkärl till läkta sår. Läkta sår är ju faktiskt något jäkligt vackert, om Ni skänker det några tankar och lite tid.

Många gånger tror jag att jag alltid kommer att vara ensam. Ibland är det svårt att inte tro. Det är ju bara andra som träffar folk liksom. Och jag...jag är sådan här bara.

Usch vad jag avskyr det. Lika mycket som södermorsor (utmärkt uttryck av William idag), Café String som är sjukt jävla överskattat och Kalla Fakta-programmet om Anders Borg idag. Var det någon mer som såg det? Oh my god, seriöst...politik har sedan länge förvandlats till något krasst Idolkoncept, tack vara medier. Först försöker de få Anders Borg att framstå som Hitler (JA, Hitler), och sedan ägnar de delar av programmet till inslag som t.ex. handlade om att Borg lyfter tyngder flera gånger i veckan.

Om det var någon som förstod programmet, förklara gärna för mig!

Åh. Jag önskar nog mest att något, åtminstone något, hade verkat vettigt en dag som denna. Men icke. If I must burst, why can't it be in some sort of embrace? Jag vill ha en trygg manskropp att vila ut på. Jag är så jävla trött. Och djupt besviken.

I fredags var jag på öl- och whiskymässan och sedan skakade jag rumpa på Mosebacke till Damons DJ'ande, igår tog vi några öl på Bröderna Olsson och kilade vidare till Harry B James som är ett jävla skitställe men då en bekant, Michel, lirade med sitt band som ett av fyra finalband i Bandit unsigned så var det ingen tvekan. Och det var hyfsat trevligt, träffade på en hel del vänner och bekanta.

Usch, jag är så uttråkad. Räknar suckar om dagarna.