Tågresa

Syfte: Att ta mig från västkusten till Stockholm samt att p.g.a. oturlig åkomma försöka bota en svullen hals på tre-fyra timmar.

Metod: Kommer att använda mig av olika tillhandahållna resurser för att på ett så effektivt sätt som möjligt dämpa smärta i hals och svalg då tid är dyrbar. Detta i kombination med en extremt väl tilltagen optimism.

Mina resurser hittills är följande:

Vatten
Laptop
Senega
Bentasil
Läkerol Giants
Alvedon
Cigaretter
Obekväm sittställning
Optimism
Sjal
Sjal no. 2
Två plastpåsar (?)
Fönster

Har redan grundat med några dagars vattendrickande samt ca. en liter tranbärsdricka/dygn. Det var dessvärre inte fullt så effektivt med det röda guldet som jag trodde vilket gjort mig djupt besviken då jag talat mycket varmt om tranbär de två-tre senaste åren (en ny upptäckt är Anthon Bergs små påsar innehållande tranbär överdragna med mörk choklad).

Senega känns verkligen att det är inhandlat på Apoteket. De har en sådan där grön apotekssmak men är givetvis på tok bättre än Läkerols Giants som ju faktiskt hellre tuggas som godis än halsgott. Det skall dock bli intressant att avgöra huruvida Senega är bättre än Bentasil. Jag brukar alltid få för mig att ju fulare förpackningarna är, desto mer effektivt är innehållet. Men måste det verkligen vara så? Det vet jag snart.

En annan sak jag har fått för mig att alkohol råder bot på allt. Öl och förkylning brukar vara något jag friskt kombinerar, och jag må väl medge att det är inte långt till bistrovagnen och en gosig lite ölburk. Däremot bör jag ha i beaktande att jag har så många olika tillvägagångssätt nu att öl inte får ta överhand. Det blir alltså ingen sedvanlig salongsberusning. Att sitta och lyssna på musik eller kolla ut ur fönstret och undra vars i helvete man är kan vara nog så vilseledande som en klunk öl, och jag som många andra tror att en hel del krämpor till stor del hänger på psyket; den mentala inställningen.

Vad skulle kunna vara den ultimata halsbotar-musiken? Frank Zappa upptäckte jag precis hade en retsam inverkan, men jag skulle tippa på att Tool skulle lämpa sig bra. Som alltid annars. Det får inte vara musik med för få dimensioner utan sådan som får en att tänka lite eller förundras. Musik som Infected Mushroom eller IDM är för ängsligt så det går fetbort.

Bentasil…smakar Mentha. Jag skall försöka blunda och vila en liten stund.

-

Det gick bra att sova lite, men jag kan inte sova med lugn och ro när jag färdas. Måste tömma blåsan och sedan blir det dags för en öl i bistrovagnen.

-

Jag kan vanligtvis inte göra något alls utan att få någon slags känslomässig upplevelse. Väl i bistrovagnen så betalade jag för min Norrlands Guld och en smörgås och gick och satte mig på en av barstolarna. Jag trivs på barstolar. Klockan har passerat fyra på eftermiddagen och det är redan becksvart utomhus. Jämte mig fanns två tomma barstolar, och jag tittade ut i det mörka. Inget tecken på liv, inget tecken på något över huvud taget. Om man väljer att kollar djupare (eller grundare?) så såg man mig, med en öl i handen. Jag ser ut precis sådär när jag traditionsenligt tittar mig i spegeln ibland, förutom ölen då. Det är något sorgligt över mitt ansikte men jag har aldrig kunnat sätta fingret på exakt vad.
Ibland lyste det upp, som nu när vi passerar Gnesta, och lyktor bildar mönster i form av småstäder och vanor. Mörkt vatten som reflekterar de där lyktorna. Allt får någon dramatisk sälta när jag betraktar saker och ting. Det kanske beror på min depression. Troligtvis är det så, för det är något som präglat min vardag de senaste fem-sex åren. Jag tar in alla intryck och förvränger dem. Ibland till något underbart, många gånger till något hemskt och sorgligt, tragiskt. Jag måste byta musik. Kanske ut och röka en snabbis när vi stannar i Södertälje. The Drugs Don’t Work med The Verve är sällan ett bra exempel på låt att byta till, när man behöver byta låt.

Och så beslutar jag mig för att stanna kvar och skriva istället. Tar en snus. Mocca granatäpple. Det brukar sällan kännas som att det ger något, men man vet ju aldrig.

Jag har någon slags form av hatkärlek till att resa. Man lämnar något, och man möter något. På sätt och vis trivs jag överallt och ingenstans. Vill bort från allt men får aldrig riktigt några förnyelser som känns rätt. Är överkänslig mot ångest och får det vars jag än befinner mig. Tror Ni att det är frustrerande? Om Ni inte gör det så torde Ni vara en gnutta korkade. Vet dock inte vad jag kan göra åt det, mest flyta med och ge allt tid. Allt har sin tid.

Men när har jag min tid då? Det känns som att jag cirkulerar och växer med varje dag, men när skall jag få chansen att visa prov på den jag verkligen är. När är det min tur att bli uppskattad, på det där viset. Jag känner mig som ett litet barn som behöver visa att jag är duktig, att jag kan något. Att jag är någon. Att även jag kan ge.

När får jag min plats på himlen…

Och det är inte utan att jag faktiskt måste hålla tillbaka tårarna nu, som så många andra gånger. När jag känner mig så väldigt ensam. Trots att jag har en hel jävla hop (fler än jag trodde) av människor som jag skall hinna träffa nu när jag äntrar huvudstaden. Men det finns väl olika ensamhetskänslor liksom. Jag önskar jag kunde kartlägga min. Jag vet hur den känns men inte vad den är för något. Kan undra om det är samma som fanns för några år sedan. Då jag fortfarande gick i terapi och beskrev känslan som ett dött barn i min mage som jag inte kunde få ut. Att leva med något dött och infekterat inuti sig som bara inte vill försvinna. Ensamhet…nej, jag vet inte. Det kanske inte är samma grej.

Men kul, nu har någon släppt väder också.

En sak som är bra med tåg är när man skall gå på toaletten. Toaletten i sig är värdelös, men det hörs verkligen aldrig när man kissar, vilket jag kan ha lite barnsliga problem med ibland. Kan tycka att det är jättejobbigt om det hörs när jag kissar, i alla fall bland nytt folk och folk jag inte känner. Ungefär som när någon bajjat innan en, då blir jag så jävla nervös ibland över att tro att folk i sin tur kommer att tro att det är jag! Eller om man är borta och toapapperet är slut. Och man inte säger ifrån. Då kan jag vara orolig över att folk skall tro att jag a) använt det sista papperet vilket är usch och fy, eller att b) jag inte använt toalettpapper. Vilket i sig och är usch och fy. Men gud vad jobbigt liksom.

Vi börjar närma oss, och jag skall packa ihop mina prylar. En snabb liten utvärdering är att jag är världsbäst på att hamna utanför det ursprungliga ämnet, och att min hals känns en aningen bättre nu. Kanske för att det börjar dra sig mot kvällningen, då det mesta brukar kännas bättre på sätt och vis.