Tänk om man hade kunnat njuta tillfullo av att vara singel. Så där vakna varje morgon och tänka "aah, ännu en dag som singel, fy fan vad underbart!" Istället känns det stundtals fult och jobbigt, ungefär som att vakna med ett instinktivt "NEJ".
Jag vet inte varför jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt ibland men jag har väl mina aningar. Bekräftelsebehov och avsaknaden av värme i en famn, omtankar och förståelse. Man vill känna sig attraktiv och särskild.
Men varför känner man sig som singel misslyckad? Den delen förstår jag inte riktigt. Speciellt inte i min låga ålder. Vad fan skall jag känna efter så mycket för, vad fan skall jag bry mig så himla mycket om exragg och ge mig själv en käftsmäll så fort det går framåt för dem? Varför krymper man som person när andra växer? Och i den frågan så är internet ett satans påfund, det är ju ta mig tusan hur destruktivt som helst. Facebook är satans avkomma. Bilder man inte vill se poppar upp, status och uppdateringar likaså. Egentligen vore ju det bästa att avsluta relationer, men jag är duktig på att vilja hålla kvar vid saker och ting. Jag borde bara släppa. Så som jag mår nu så spelar inte sporadiska och halvhjärtade kontakter så stor roll. Det borde i alla fall inte göra det. Det har till och med funnits de gånger då jag hållit min hand för skärmen där något jag inte vill se befinner sig, till jag klickat mig till nästa sida och kan ta bort handen.
Vid andra tillfällen hugger det till i hjärtat. Minnet är min värsta fiende. Och nojjan. Jag måste bygga upp mitt inre igen men det känns skitjobbigt att göra själv. Det känns urlöjligt och skamfullt, men ibland önskar jag att jag kunde stanna upp folk i min omgivning, springa ifatt och komma någonvart jag med. Jag känner mig värdelös. En loser eller ett skämt. The fool, igen.
Jag är medveten om vad jag håller på med och jag är jävligt trött på det men just nu finns inget annat.
No comments:
Post a Comment