Men varje dag, varje natt när jag går till mitt nattduksbord innan läggdags, öppnar och trycker ut en tablett så blir jag påmind om att saker inte är som de borde och att jag kommer att känna så där i kommande x dagar. Allt kan man inte få svar på bara sådär, men de där "x dagar" är något som gör väldigt ont ibland. Mitt leverne känns som ett stort jäkla X. Och jag känner mig sjuk p.g.a. den där jävla tabletten. Det är inget tårar eller beröring kan göra något åt.
Jag går inte en meter utan att tänka på allt det där. Allt påminner mig om det. Ser jag ett barn så tänker jag framtid och rädsla för att ge en sådan där underbar liten varelse ett liv här, bland oss. Jag är rädd för att föra vidare ett arv som innebär det här. Konstant smärta som aldrig syns...mer än ett härjat uppseende. Man räknas aldrig som någon, folk ser det de vill se. Även jag såklart. Och överallt möts man av konstruktioner av äckliga saker. Folk har väl i tid och otid spenderat åtskilliga timmar med att ställa existentiella frågor...men seriöst...
...vars fan har jag hamnat? Jag trivs inte. En del av mig skulle vilja ha ett eget hörn av världen där jag kunde sitta och gömma mig och tyna bort till slut. Vittra sönder och låta det sista sandkornet lämna timglaset.
Men jag hänger kvar, och jag kommer att göra det länge, länge till. Jag vet att jag är en jäkla fighter med vilja av stål. Jag önskar bara jag visste hur saker borde ske. Min vilja styr mig åt så många olika riktningar. Och oftast bryr jag mig inte om det var ett steg bakåt istället för framåt. Bara det är spännande och givande för stunden. Så möter vi angst imorgon eller nästa vecka istället.
Jag känner mig rik och laddad. Men jag vet inte vad jag skall spendera mina resurser på. Jag är rikast i världen ibland.
Jag får hämta inspiration och styrka i min omgivning. Igår när jag satt på Bröderna Olsson fick jag höra ord i stil med "du vet att du har många här i Stockholm som ställer upp i vått och torrt". Det är otroligt fint. Och idag när vi gick nedför trappor mot Slussen så fick jag en spontan och väldigt (h)ärlig omfamning av en annan killkompis. I solen. Det kändes som att vara åtta och kramas med en bästis. Jag blev väldigt glad men jag visar det sällan uppenbart. Längst inne i mig så brister jag ut i glädjetårar och skulle vilja springa ungefär lika långt som Forrest Gump. Utan skenor.
Och ikväll tog jag en chansning efter att ha kommit hem efter en hel dags socialiserande. Och kände mig lite ensam, trött och miserabel. Efterlyste en kram eller två och någon timme senare ringde det på dörren och där stod Han. Det gjorde mig glad att Han tog sig tid till att hålla mig lite sällskap. Nu gick Han hem, men jag fick en rejäl dos med kramar. Nu kan jag lägga mig och sova gott.
Förutom att jag är ett svin. Jo men precis som alla andra. Grejen med en blogg, åtminstone min blogg, är inte att alla skall hålla med mig. Så det som följer har aldrig varit oväntat från min sida. Det känns nästan larvigt att förklara att jag visst inte "snackar skit om Downs syndrom", eller att folk med Downs syndrom absolut kan vara coola eller coolare än Sven och Lisa. Men vem fan bryr sig, jag har aldrig lagt tyngdpunkten i vare sig Sven, Lisa eller Joel utan jag tar upp praktarslen som jag anser är ute och cyklar totalt. Vad man än skriver om så må det bli diskriminerande mot någon/några. Jag menar; hur schysst är det egentligen, eller hur mer legitimt är det, att sitta och skriva fula saker om t.ex. Sofi Fahrman eller Ebba von Sydow?
Och vad är ett modepucko? Vad är ett pucko? Om jag skulle vara tråkig så hade jag kunnat referera det till idiot, och idioter var ungefär detsamma som människor med psykiska åkommor för faktiskt inte så jäkla längesedan vilka blev inspärrade enbart p.g.a. detta och utsatta för diverse behandlingar som idag mörkläggs totalt. Men eftersom jag är jävligt rolig så skiter jag i vilket, och läser Ditt budskap istället för att tolka in för mycket i uttryck och samhälleligt framväxta termer.
Men det är bra att du vet vad du tycker och tar ställning därefter, det gillar jag!
Trodde jag gillade dig men när du börjar snacka skit om Downs syndrom drar
jag. Folk med Downs syndrom är lika coola som alla andra om inte coolare. Jämför inte modepuckon med så häftiga medborgare!
1 comment:
Pucko är ju en chokladdryck och choklad är brunt precis som folk från Afrika, så det där var på gränsen till häst mot soffgrupp hörrudu. :)
Post a Comment