Ytterdörren stängdes och precis just då föll några tårar ned på mina kinder. Jag låg och rörde rastlöst på mig i sängen och tänkte att "nej nej nej Mia, det här händer inte". Strök mina kinder ifall han skulle ha glömt något och knacka på dörren. I nästa stund sprang jag upp i mina underkläder, in i vardagsrummet och tittade ut över balkongräcket men han var redan borta. Kanske för alltid.
Fem dagar tidigare satt jag på Pet Sounds Bar med många av mina favorittjejer. Betty var på visit i Stockholm så därför samlades vi för några öl. Det var hur mysigt som helst men jag var även en hel del nervös. Omkring midnatt skulle jag möta upp en person på t-centralen - P som jag träffade i Göteborg när jag var nere senast. Han är en fruktansvärt intressant kille från soliga Kalifornien, om några år trettio.
Jag visade honom SoFo på Södermalm, Gamla Stan, några favoritställen och han fick även träffa en hel del av mina närmsta vänner här uppe. När vi var ute fick jag pussar, vi höll ibland handen och vi sov tillsammans. Jag gick runt med lyckorus då jag verkligen hade glömt av hur det känns att känna sig uppskattad av någon. Att någon tar hand om en, visar ömhet, någon som lånar ut en arm eller axel. Åt min kind. Det var ett bra tag sedan som jag träffade någon på det viset.
Så i tisdags åkte han hem. Och jag reagerade som jag gjorde, vilket stör mig. Jag lovade mig själv att inte bli för känslomässigt involverad då han antingen kommer att återvända till L.A. för ett stort jobb eller för att hans visum går ut. Men trots det har jag gått runt med fjärilar i magen och folk har sagt att jag ser så mycket gladare ut, att jag lyser upp även om de som sagt det inte vetat om att jag umgicks med P i helgen.
Fast sedan snackar vi ju om mig. Jag, som faller som en fura så fort jag får lite trygghet. Det är verkligen sorgligt.
Så...
Does the Flap of a Butterfly’s Wings in Brazil set off a Tornado in Texas?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment