...förra veckan inleddes med två lugna dagar (vad jag minns, iaf) och efter att ha sovit tre timmar på tisdagsnatten skuttade jag till jobbet och var duktig mellan 07:00 och 19:00. Konstigt nog kände jag mig inte så speciellt trött efter jobbet, satt och nattugglade som vanligt för att sedan sova de där tre timmarna igen och gå till jobbet på torsdagen. Passet varade mellan 07:00 och 21:00, härligt värre. På fredagen tog jag mig motsträvigt upp och jobbade 07:00-13:00. Och ta mig tusan, jag kunde för första gången på länge känna mig nöjd med veckans insatser, och såg nu fram emot en skön helg med öl och trevligt umgänge. När jag kom hem efter jobbet lade jag mig i sängen med min laptop, surfade lite och slumrade till om vartannat. Jag var riktigt jävla utmattad efter jobbet. (Vad som även bör tilläggas, är att jag mellan tisdagen och fredagen haft det rätt så kämpigt rent psykiskt. Det brukar funka bra om man kombinerar med jobb, men nej. Jag var ständigt förföljd och jagad av tankar hitan och ditan som helt enkelt inte ville släppa taget om mig.) Jag visste att det började dra ihop sig, D och jag hade lämnat det öppet, och jag tror att båda två hade betänkt situationen. Själv kom jag ingenvart. Käre D. Han dök upp på msn, och efter att jag hade nickat till några gånger så ringde jag honom. Samtalet varade ett bra tag, och vi tog ett beslut. Mestadels kändes det hyfsat lugnt, men vissa stunder hade jag en klump i bröstet som tryckte sig uppåt i strupen och tårkanalen. Jag satte punkt (för en gångs skull), för jag kunde inte hålla mig så mkt längre. När jag tycker om en människa så pass mkt, så blir jag väldigt fäst. Alla former av farväl, avslut och avklippta band är för mig hjärtkrossande. I just can't stand it.
Resten av kvällen spenderade jag ensam. Tänkte. Körde till affären och köpte typ tio kg godis, och inte ens på ICA kunde jag hålla tillbaka vemodet. Kom hem, skickade sms till Mica och kollade hur hon mådde. Hon hade fullt upp hela helgen med pojkvänsflytt, så jag ringde henne inte. Fick inte tag på Anneli. Orkade inte mer. Jag låg t.o.m. och kved lite i sängen, mest för sakens skull, tänkte snabbt men för i helvete, skärp dig Mia, och fortsatte sedan lite till. När jag låg där och tänkte, så förstod jag att den trygga famn jag utlyste som icke existerande i det här inlägget hade jag precis förlorat.
Det är en liten rar snyfthistoria, hela grejen, men faktum är att jag tycker verkligen att det är jobbigt. Så sjukt jobbigt. Om jag inte tänker på D just för stunden, så faller mina tankar på något som påminner mig om honom, kommer ihåg någon händelse som har med D att göra och ja...ni förstår. Det är oundvikligt, och nästan outhärdligt!
Hur som helst, igår ställde Anneli upp och följde med mig ut, lyssnade på mina smärre beklagelser och gav mig kramar. Vi drack öl, minglade med vänner på Zätas, jag fick en hel del värmande kramar från kompisar och till slut hamnade vi på Harry's där vi drack drinkar och dansade som tokar. Jag kunde inte låta bli att dra till en sliskig medelålders, som stirrade i Annelis urringning och plirade utmanande och fräckt med sina ögon mot mig, över käften. Jag hann tacka nej till totalt tre efterfester, och vi var hemma hos Anneli vid 04:00.
Nu skall jag ta en röyk och spana engelsktalande ryssar i Enemy at the Gates. Vasilij är snygg som fan.
No comments:
Post a Comment