Det där med sport...

...jodå, för även jag (tro det eller ej) har engagerat mig en del i ett s.k. hälsosamt liv. D.v.s. när man rör på sig och motionerar regelbundet eller deltar i något som kräver koncentration. Studsar med bollar, hoppar med hopprep, kramas på fotbollsplaner och blir stämplad på foten med sköna dubbar osv. Förutom att min bror, mina två killkusiner och jag lekte väldigt aktivt hos min farmor och farfar i form av skidåkning, skridskoåkning, pingis, pilbågsskytte och bandy på inlines i maskinhallarna på gården, så har jag hunnit med en del annat på egen hand.

När jag var riktigt liten åkte vi till skjutbanan en gång i veckan utanför Långås. När man väl kom dit och betalade en tjuga så fick man en liten burk med skott (!), ca. tio stycken sådana där måltavlor samt ett stycke tungt luftgevär. Sedan gick man in i hallen där alla andra ungjävlar satt uppradade, tog en plats, hoppade upp på den höga metallstolen, lade geväret tillrätta på skumkudden som luktade mögel, och slutligen dinglande med benen fick hjälp med att ladda geväret. Det var för tungt för mig då. Håkan hjälpte mig alltid att komma igång, kollade siktet och jag brukade skjuta några skott medan han såg på. Dinglade med benen. Efter en stund gick han, då ändrade man gevärets position på kudden, och avlossade snabbt ett skott mot någon annans tavla, för att sedan ändra tillbaka. Och dingla lite med benen.
När man skjutit sina skott gick man fram till en liten hytt där de räknade ihop ens poäng, och man åkte hem. Hann aldrig bli etablerad, men jag vann en gång en lampa där foten var i form av en citron. Jag valde den inte själv.

Fortfarande relativt liten, sprallig och blond så brukade mor ta med mig på kvällsgympa i min skola i Glommen. Gymnastiksalen var i modell old school med stenhårt kallt golv. Jag gillade aldrig att byta om med flickorna, de tassade runt i sina söta balettutstyrslar och jämförde hårsnoddar och suddigum. Jag kände mig jämt utanför.
En kväll kom en av fröknarna, Mia, och ville prata med mor. De ville att jag skulle börja i riktig gymnastik, hon trodde att jag skulle ha goda förutsättningar då min kropp kändes mjuk och följsam under avslappningsstunden i slutet. Någon vecka efter stod jag återigen i ett omklädningsrum fast den här gången med något äldre tjejer också. Det här var i en mkt större gympasal, i Morup. Jag ställde mig i öppningen till den stora salen, och de hade redan börjat. En Emma ställde sig jämte mig, tittade på övningarna de höll på med, gav ifrån sig ett illmarigt hånflin och sade "försök med det där, OM DU KAN!" Tiden gick, och jag kom på varje träning. De största tjejerna, däribland en viss fröken Maria Tell, brukade reta mig för att jag hade lite svårt för att uttala R som de flesta andra gjorde. Hon frågade mig på varje träning vad jag hette. Hon visste det, och hon visste även att de var gång skulle ifrågasätta mitt sätt att uttala R, så skulle alla skratta lite och himla med ögonen, även tjejerna i min ålder. Men jag svarade ändå varje gång "jag heter Maria." Jag avskydde fruktpauserna då det alltid blev så där, men tyckte om träningen. Vi hade jättefina rödvita tävlingsdräkter, och fick alltid hårdsprayade inbakade flätor inför varje tävling. Jag vann alltid diplom och tröstpris, och slutade när jag väntat FÖR länge på ett alldeles eget program inom fristående, det var det jag alltid velat ha. Och jag klarade inte av daltandet och favoriseringen av vissa i vårt kära gymnastiksällskap. Tävlingsdräkten behöll jag, och ett foto där jag sitter i spagat på en bom och den omoderna slutartiden gjorde att jag efter att ha hållit armarna rakt ut, graciöst och jättefint, var tvungen att ta en paus, hålla mig i bommen och KLICK. Snyggt foto.

Något senare började jag i simning. Problemet var att jag inte vågade hoppa från kanten och ned i vattnet. En dam (vi kan kalla henne för typ Ann-Marie) satt och coachade mig några månader, sedan dök jag med glädje i vattnet på det djupaste. Dessförinnan hamnade jag i en lite mer avancerad grupp då jag prompt skulle gå tillsammans med min storebror och låtsassyster, och tränaren Michael hade gruppen. Jag avskydde honom sedan den där gången. Vi stod på rad och skulle hoppa i, när det kom till mig skyllde jag på huvudvärk och sade att jag hellre klättrade ned på stegen varpå han tog ett fast grepp om mig, gick fram till kanten och höll mig ovanför vattnet en bra stund. Men bortsett från det, och Michael, så trivdes jag på simningen. När jag sedan kom mer till min rätta, så simmade jag mycket med en äcklig tjej som hade psoriasis, en annan tjej som jag kallade för gris (hon var ju lik en gris 4 real, då är det väl berättigat, right?). Grisen ville bli polis när hon blir stor, kommer jag ihåg. Där fanns också Chris med sned käft fast som simmade som en firre, den asfeta fula tjejen som blödde näsblod så fort hon doppade näsan i vatten (snacka om att få skit för att doppa näsan i blöt, poor thing) samt Agnes som var polack och sade "en äpple". Hon var också gräsligt ful. Herregud, var det bara jag som var snygg och bäst back then? Sanslöst.
Jag deltog i en hel del tävlingar, men det var i simningen man kom på att jag var skitbra på träningarna, men så fort det handlade om tävling så vart jag övertänd och klarade aldrig pressen vilket jämt ledde till kassa resultat. Annars trodde de att jag kunde bli något, på riktigt, då de tyckte att min vattenhållning var extraordinär. Jag hoppade av när jag fick en skithäftig tävlingsbaddräkt där det stod Falkenberg på rumpan, och i samma veva fick reda på att jag nästa säsong skulle få Michael som tränare. Baddräkten har jag kvar.

Det var goa gubbar, benskydd och blåmärken. Det var dags för min fotbollskarriär! Jag började i LGM (Långås/Glommen/Morup) i högstadiet, när inomhusträningen snart skulle ta slut och gräsfläckarna ta vid. Jag blev tilldelad positionen höger mittback, och på min vänstra sida hade jag min nuvarande goda vän Emma, som även konfronterade mig i början av min gympakarriär här ovan. Jag kan väl säga som så att det var mycket snack och lite fotboll. På ytterkanterna hade vi alltid klena tjejer som tåfjuttade fotbollen ca. fem meter framför sig på planen, så man skulle väl kunna säga att Emma och jag hade hela backlinjen för oss själva. Det var vi som gick full matchtid, det var vi som tog stryk och det var vi som blev beskyllda var gång en match slutade dåligt - alltså varje match. Det knakade i lagfogarna och jag började bli trött på att de såg det som en sista utväg att skylla allt på oss. Släppte målvakten in bollen, så var det vårt fel. Spelades bollen aldrig upp och fram till mål, så var det vårt fel. Jag spelade bara två säsonger, sedan fick jag nog. Jag fick nog av svettiga benskydd, att bli stämplad av dubbar gång efter gång så att tårna aldrig fick vila, oförskämd publik och bördan på min kamrats och mina axlar att vi inte bar upp laget tillräckligt. Men jag hade rätt kul ändå. Motståndarna brukade skrika "täck jätten!" och syfta på mig då jag oftast var längre än de andra, jag brukade vara hårdhänt och aldrig ge mig. För ja, jag kämpade faktiskt! Jag sprang tills jag fick ansträngningsastma, och även efter det då ingen uppfattade att min anda tog slut och ett byte skedde. Haha. Vilken jävla sport.

Nej, jag är inte mkt för att tävla. Jag är inte mkt för att själv deltaga i en match. Men att däremot gå ut ett kompisgäng och köra lite prickar på en lokal fotbollsplan, det är inte helt fel.