Sedan: Vaknade av att mor stod i dörröppningen, en aning förtvivlad. Men Mia, du skulle ju fixa lunch!! Att det skall vara så svårt att komma upp om dagarna. Jaja, whine whine. Förlåt...
Jag satte mig upp i sängen, och började sakta att klä på mig. Mor ropade irriterat från köket att jag skulle gå upp, jag ropade irriterat tillbaka att ja, jag var på väg! Ställde mig vid spisen, alldeles yrvaken och okammad, i pyjamasbyxor och stort sunkigt svartvit-randigt linne. En typisk röra som skulle få vilken mor som helst att gå och reta sig hela dagen, eftersom man var en röra strax efter 12:00. Varje dag. Jag säger till alla att det bara är en fas. Alla blir frustrerade över mitt oengagemang. Jag kunde inte bry mig mindre om det. Jag bryr mig för lite. Jag mår så dåligt ibland p.g.a. hur illa folk tar vid sig av min brist på intresse, att jag skulle kunna dö eller lite mildare, kräkas på mig själv. Jag är ledsen, vänner. I really am. Men ibland känner jag att ni hackar på min vardag av ren rutin, inte för att ni bryr er.
Hur som helst, röran rörde ihop köttfärssås och fixade pastan, lunchen var färdig ungefär fem minuter efter utsatt tid, och allt var nästan frid och fröjd. Efter att vi avnjutit lunchen så blev jag ensam i huset igen, tog en röyk och satte mig sedan vid datorn. Det dröjde inte länge förrän jag lade mig i sängen med datorn, och jag somnade. Vaknade av att mor stod i dörröppningen när hon slutat jobbet vid 16:00. Sover du nu med? Ja...tydligen. Jag går ut och går en sväng nu. Visst. Somnade igen. Sedan vaknade jag urtrött strax efter 18:00, mor stod i dörröppningen och räckte ut tungan åt mig. Bra, hon var iaf inte sur längre.
Varför sov jag så mkt? Jag förstod inte riktigt. Kände efter. Nej, det här var ingen bra dag. Ångest och oro cirkulerade i min kropp och visst ja, jag hade haft en mardröm natten innan. Sådant kan sitta i mig hur länge som helst, och få mig extremt ofokuserad. Kanske lika bra att sova bort dagar som är dåliga? Önskar att jag hade fått sova ännu längre. Tills nästa dag, kanske några dagar, någon vecka eller t.o.m. några månader? Flera år kanske hade blivit för påtagligt och groggy.
Varje dag blir jag påmind om att det är höst, att vintern närmar sig och fy farao vad jag avskyr det. För min del så kan det aldrig komma något gott med den här halvan av året, aldrig. Och att jag aldrig blir motbevisad något enstaka år, gör att jag liksom blir mer och mer tolerant.
Och jag har saker att göra, men jag gör dem inte. Jag erkänner.
Oh, she's sucha mess.
Fuck you, tro inte att jag gillar det här eller tycker att det är OK, för det är det inte.
Jag vet iaf att jag de närmsta dagarna skall skriva om min sportkarriär, skolgång, semimodellkarriär och G.G. Allin plus tankar och känslor kring detta.
Hang loose.
2 comments:
Man blir tröttare under vinterhalvåret, det är liksom givet. Jag låg inne hela helgen, och sov. Vaknade till ibland och flyttade på mig, t.ex. från sängen till soffan. Somnade. Vaknade, åt något, somnade om. La mig i sängen och såg på film, men somnade. Hela helgen flöt förbi sådär.
Tror det delvis är en naturlig drift att man blir allt tröttare under vinterhalvåret, och det är ju logiskt i.o.m. att det är mörkt och antagligen sparkar någon sån där "gå i ide"-drift igång.
Du är inte ensam om att hellre sova bort dagarna under den här årstiden, bajsis.
Jo, jag antar att det är så för de flesta. Och de som inte går ned sig på vinterhalvåret är ena dryga, äckliga och glada skitar.
Jag är glad att jag har en sådan som du som JÄMT ställer upp och stöttar. Det är guld värt, särskilt för mig och det vet du.
Post a Comment