Never had no one ever

Ytterligare en sådan där hopplös natt då tankarna inte är särskilt muntra och nöter inuti kraniet.

Jag önskar att det någonsin hade kunnat kännas bra och fint. Men hela läget känns så fördömt och tungt. Jag funderar kring varför det måste göra så jävla ont att leva. Att något så fint blir till något fult. Jag ser det men det är utom räckhåll.

Jag kommer ihåg när mors ex hade varit dum mot min mor. De hade bråkat och han var alltid så nedvärderande och hotfull. "Knip igen bara" sade han alltid till oss om vi stod upp för en konfrontation, och man gick skamset därifrån, in på sitt rum. Där man i ensamhet byggde upp någon form av aggressivitet som man liksom inte fick utlopp för i hans närvaro.

Mor var i vilket fall som helst ledsen, och jag tog med henne in på mitt rum. Jag var kanske åtta-tio år. Jag bäddade ned henne i min säng, borstade tänderna på henne, tvättade av henne i ansiktet och borstade hennes långa hår. Smörjde in med ansiktskräm. Sedan höll jag om henne och berättade hur vacker och fin hon var, hur mycket jag älskade henne, tills vi somnade.

Och jag förstår själv inte riktigt hur jävla mycket jag längtar efter en sådan famn. En famn att verkligen leva i. Och de killar vars famn funnits till förfogande ett år tillbaka förstår själva inte riktigt hur jävla mycket det betydde för mig att bara få en simpel kram. När jag nu, i skrivandets stund, tänker på det så mår jag illa. Eftersom de inte finns kvar. Det känns jobbigt för mig att veta att jag helades ett antal gånger det senaste året men att det liksom på sätt och vis dragits tillbaka. Som en felreklamation i form av "nej, jag är inte beredd att ge dig det du vill ha". Kramar.

Jag kan inte hjälpa det, men jag undrar varför aldrig jag får behålla det där. Varför aldrig jag får det jag vill ha. Vad det är för fel på mig. Samtidigt som man äcklas totalt när killar kommer med sina tråkiga jävla klyschor. Jag känner mig som en klyscha, hela jag. Jag är en countrylåt. Jag önskar att jag kände mig lika glad som jag ofta ser ut att vara.

Det bästa jag kan göra just nu är att skratta åt att allt verkligen går åt helvete. Det är sällan som allt är fel men jag tar nog fan varje landmina i min väg. Det bara får inte vara så här galet fel, det är löjligt. Jag är en sucker och jag har otur i precis allt sedan drygt ett halvår tillbaka. Det är nästan så man går igång på det.

Here I am, where I’ve been
I’ve walked a hundred miles in tobacco skin,
And my clothes are worn & gritty.
And I know ugliness,
Now show me something pretty.