Debby

Jag skulle ljuga om jag förnekade tårarna som rinner ned mot solar plexus. Fan att det skall göra så fruktansvärt ont jämt att hålla någon kär. Jag är så himla less på det. Och när jag vet att loppet är kört och att jag aldrig kommer att få ömsesidig respons, när jag vet att det bästa vore att släppa taget och glömma. Men jag kan fan inte. Jag har inte kunnat på ett halvår utan mina känslor gör sig påminda varje dag. Varenda jävla dag och jag kan inget göra. Man står hjälplöst mitt i en jävla storm som aldrig avtar.

Folk säger att det går över. Att man kommer över. Det betvivlar jag inte. Men jag vill se det själv, och inte genom andras ögon.

Har dessutom dåligt samvete, för jag vet att jag sviker folk i min omgivning. Jag känner ett så stort ansvar gentemot människor i min omgivning, och när jag inte kan ge ömsesidig respons p.g.a. ett jävla dead end så dör en liten, liten bit av mitt hjärta, varje gång. Varje gång jag mött ett par ögon med förhoppningar och önskningar jag inte kunnat uppfylla så rämnar himlen i mitt inre och jag skulle helst av allt vilja svimma.

Men jag önskar att Han en dag hade kunnat vakna upp och känna att "fan, det är Mia jag vill ha ju". Jag önskar att Han ville ha det jag kan ge. Att Han vill ha det jag är. Andas min luft och allt det där. Fast jag vill inte förlora Honom.

Jag blir så arg på mig själv för att jag inte ens kan skriva om det utan att näst intill börja hyperventilera. Det är ta mig fan sjukt ju. Min kärlek till människor är inte mänsklig. Och inhuman mot mig själv. Det finns inget botemedel. Det fungerar inte som i Eternal Sunshine of The Spotless Mind. Jag känner igen mig. Så ofantligt. Och jag ser mig själv i Debby i Hysterical Blindness. Jag känner alltid igen mig själv i massvis av filmer.

Det här är så nästan Gloomy Sunday. Jag hade hellre velat att det skulle vara så här. You were always on my mind, skulle Han säga. Jag önskar att jag hade kunnat få krypa ned jämte Honom och känna närhet, känna med fingertopparna över hans rygg tills Han somnade och sedan bara ligga och förundras. Iaktta tills jag inte orkade mer, och sedan somna. Och jag hade varit så fruktansvärt lycklig.

Nu är jag bara kärlekskrank och olycklig.