Slentrian

Usch. Allt är ungefär som vanligt. Som tidigare. Det är smärre olidligt.

Höll på att jobba ihjäl mig tidigare i sommar och fram till nu. Fjortontimmarspass utan rast flera dagar i rad, en dag ledigt, sedan tolv timmar, tretton, elva...

Jag brukar vara jävligt stark och låter inte det där rå på mig. Man kilar ut och festar ändå som om livet är ledigt och party. I lördags tog jag en nykter utekväll efter fjorton timmars jobb, hämtade min storebror på en fest och körde honom till tåget i Varberg som skulle ta honom hem till Göteborg. Stod och snackade med Emma och Elin på samma fest innan bror var färdig. Senare körde jag till Falkenberg och hem till Madde och hennes förfest där även Karin var. Tittade lite på musikvideos med sällskapet, dansade på dansmatta och drack vatten. Sedan bar det av till nästa förfest hos en Emma där jag träffade på Anneli, Mica, Jennifer, Sanna och Patrik. Satt mest ute och rökte med Patrik då det verkligen är urtrist att sitta bland ett knippe tjejer som leker med Singstar, särskilt när man är nykter. Här började min huvudvärk ta vid.

Jag körde oss ned till Harrys. Dessvärre kom inte Jennifer in och vi gick vidare till mördarkön på Bratt. Efter att ha tröttnat på fulla ungjävlar och cpbarn så blev det till slut Zätas. Jag beställde vatten och vi satte oss ned. Min huvudvärk utvecklades till värsta migränchocken men jag försökte hålla ut och vara social och go och glad. Som tur var hittade jag ett spanobjekt att vila ögonen på, jag har inte sett en så snygg jävla människa på hur länge som helst. Satt och dreglade i säkert en timme.

Helt plötsligt började jag må illa. Och med alla fulla människor runt omkring som spillde öl på en och fyllekramades och var allmänt osmakliga så blev det fan ta mig inte bättre. Jag gick ut med en cigarett för att lätta på allt, men det hjälpte inte. Jag kom in igen och tiggde mig till en Voltaren av Anneli, och efter en stund kändes det som att det var dags att köra hem. Dumma lilla jag.

Färden hem var sömnig. Och kombinationen dimmig + sprängande huvudvärk + illamående är inte så speciellt härlig. Dessvärre har jag i stort sett alltid saknat någon form av självbevarelsedrift, så att stanna bilen och ta en paus fanns inte för allt i världen. Förutom när jag fick köra av vägen och kräkas.

När jag kom hem väckte jag mor och berättade hur jag mådde. Jag hoppades på lite empati och att hon skulle stödja mig i att stanna hemma från jobbet som jag skulle gå till inom några timmar. Men jag har alltid fått vara den starka av min storebror och mig. Hon daltar som fan med honom så fort hon får chansen, men jag har i stort sett alltid fått klara mig själv, på sätt och vis. Det är inte någon fara med mig, det är bara att resa mig upp och fortsätta gå. Varför är det så?

Skit samma, jag kom till jobbet och gjorde ytterligare fjorton timmar utan rast. Anledning till att det funkade var förmodligen vetskapen om att det här var den sista schemalagda arbetsdagen för sommaren. Oh happy day.

Dagen efter blev det tjafs med mor för att jag inte ville ta jobb direkt igen. Hon kallade mig för dagflummare som inte brydde sig om något vad heter pengar. Och nej, det är så också. Jag sätter min hälsa framför pengar. Ibland. Fuck it.

Igår tog jag med mig Anneli till Falkenberg efter att ha letat efter henne i Varberg. Hennes mobil var död så jag satte mig vid fästningen och spanade efter killar. Därefter körde jag till Apelviken samt Träslövsläge på surfsafari, men inga surfare så långt ögat kan nå. Tråkigt.

Vi kom i alla fall till Falkenberg, köpte cola, cigaretter och Ahlgrens bilar på videomix varpå jag körde ut till Skrea strand. Där satte vi oss på bryggan och tjötade i ett par timmar. Vi konstaterade att folk är så jävla korkade. Jag tyckte det var konstigt att just vi två blivit så jävla vettiga medan alla andra är totalt hopplösa. Det var i alla fall en mysig stund, att se solen gå ned i havshorisonten och lyktor som bildade spår i det mörka vattnet som var näst intill stilla. Min vän Jonny var trubadur en bit bort, på Hotell Strandbaden, så livemusik fick vi också.

Omtenta på lördag, men jag funderar på att ta nästa istället. Då jag kan vara mer förberedd, och viktigast av allt; ha råd att ta mig upp till Stockholm. Har just nu 34 SEK på mitt konto, och så billigt har jag aldrig hört någon resa till och från Stockholm. Det känns tungt, det känns som om jag struntar i studierna. Men jag måste sluta stressa upp mig. Jag måste iofs även snygga till mina studier, men fan. Jag är så fruktansvärt ung och har massvis med tid åt sådant där. Jag får ta nästa tillfälle istället, och då lär jag även ha lite mer pengar så jag har råd att hitta på något roligt med diverse kompisar uppe i hufvudstaden. Så just nu ser det ut att bli en studiefri hösttermin. Jag kanske måste ha lite lugn och ro, tänka över saker och ting. Snygga till, styra upp. Möta allvaret till våren, ta beslutet om vars jag skall bosätta mig. Stockholm eller Göteborg. Eller någon annanstans.

Fick iväg ett sms i förrgår där jag skrev att jag förmodligen är kär. I honom. Det är fan lika bra. Jag orkar inte med allt sådant där längre. Jag har ta mig fan alltid varit olyckligt kär, suttit och lipat med vetskapen om att det är kört och förbi. Tyst, har jag varit. Nu orkar jag inte mer. Fr.o.m. nu så tänker jag vara betydligt mycket klarare i vad jag känner för folk. Inte bara när jag tycker om dem, utan även tvärtom. "Du är dum, stick" osv. Men nu vet han iaf.

Jag tycker fortfarande att det är konstigt med Er. Vilka är Ni, vad håller Ni på med? Varför är Ni så jävla tysta? Ni har visserligen minskat det senaste halvåret, men det bekommer mig inte så värst. Men jag tycker mest att det hör lite till god ton att yttra något, någon gång. För tro det eller ej, jag skriver inte här enbart för min skull. Mestadels; ja. Men inte enbart. Ni har blivit något jag vill tillfredsställa, och tystnad tar jag ungefär som ett utdött publiksorl. Kul. Eller som att stå på en scen på en audition. Varpå åskådarna efteråt bara sitter och tittar och inte säger ett ljud. De sågar Dig inte ens. Ingenting. Sedan finns det visserligen de som diskuterar med en utanför bloggen, då är det en annan sak.

Nu skall jag köra till Falkenberg och leka med Madde. Som för övrigt köpt hus med sina pojkvän. Så jävla moget.