Käre styvfar Pt. 2

Jag kan minnas mig själv för ett bra tag sedan som en ung liten bokslukerska. Som cyklade till världens minsta bibliotek i Glommen, lånade en trave böcker på mitt blåa lånekort och cyklade hemåt igen för att sätta mig i soffan. Medan regnet strilade ned för fönsterrutan.

I flera år skulle jag tvunget ha mitt egna lilla trädgårdsland. Som jag för övrigt varje år tröttnade på att sköta. Men jag grävde upp det själv utanför vår tomt och sådde Luktärt och morötter. Jag älskade att sätta igång projekt efter projekt.

Jag minns de kvällar jag gick in på min storebrors rum. Han ville säkert vara ifred vid sin dator eller sina warhammer-gubbar, men jag tyckte väldigt mycket om att ha min storebror i närheten. Jag brukade lägga mig på hans säng och titta på honom när han målade sina jävla gubbar, med Iron Maiden i bakgrunden. Jag kommer också ihåg de kvällar då jag satt där i sängen jämte min mor då hon förhörde honom på glosor. Franska eller engelska. Det var intressant, och jag älskade att vara tillsammans med mor och storebror.

Och mitt upp bland detta lugn så spred sig helvetet likt ogräs i mitt lilla trädgårdsland. Det fanns en fjärde person i vårt hushåll.

Jag låg sena kvällar och nätter i rummet intill mor och hennes dåvaranda sambos bråk. Höll för öronen och blundade och låtsades som att det där aldrig hänt förut. Redan då förstod jag att människor behöver bråka eller rensa luften ibland, så någon enstaka gång hade ju bara varit normalt. Men att höra det gång efter gång, efter gång...var så nedbrytande.

Min storebror hatade honom från första början. Men jag tror att jag lärde mig av mor att inte gå emot svinet, även om han var elak mot min bror. Bara för att behålla lugnet.

Jag minns min storebror gråta. Jag minns chipspåsen och läskbacken som vi fick gömma under brors säng då B inte unnade oss två ungar att få sådant. Jag minns känslan av äckel som växte sig allt starkare ju mer tiden gick gentemot B. Jag minns kronofogden som uppvaktade oss regelbundet. Ibland fick jag öppna dörren och ljuga och säga att B inte var hemma. Jag minns hans hotfulla tendenser, hans tydliga tecken på mindervärdeskomplex, hans svartsjuka som var riktat mot oss, min mors två barn, och till och med våra husdjur. Jag minns hur han hotade att "sätta ett skott i pannan" på våra olika djur. Hur han använde sig av hotfulla fraser för att tysta ned oss. Mig. Då jag även minns när jag började käfta emot honom.

Jag kommer ihåg när vi körde efter honom en gång när han körde rattfull, för att få hem honom. Han försökte lura oss på villovägar, medan vi såg honom skratta i backspegeln. Jag minns alla obetalda räkningar. Avstängd telefon. Hur vi levde utan elektricitet och varmvatten i en vecka. Alla ursäkter. Alla förstörda semestrar. När resvärden ville sätta honom i fyllecell så fort vi nådde Teneriffa då han halsat whisky på flyget och blev hotfull på väg till hotellet. Men mor bad dem låta honom vara, vilket de gjorde. Jag satt i foajén och grät tillsammans med hans dotter. Vi höll ut där i fjorton dagar.

Jag minns knytnävsslaget i en dörr i vårt hus. Jag berättade för min kompis om hur han var, dagen efter på skolgården så satt vi på gungorna och jag sade att det jag berättade om dagen innan bara var på skoj, att han inte var sådan. När mina kompisar ringde och ville leka och han svarade i telefon så sade han ibland att jag satt och bajsade, fastän jag egentligen satt på mitt rum. Jag minns honom kasta porslin efter mor, och stolar. Hur han låg i soffan och sov på soffan när jag gick till skolan.

Allt det där var en vardag, det blev så normalt till slut att man nu så här i efterhand reagerar på hur jävla hemskt det var, periodvis. Och det blev hemskt även efter vi kastade ut honom, till slut.

Storebror flyttade till Göteborg för Chalmers. Mor...fanns bara inte där. Jag satt ensam i huset natt efter natt i min brors rum, med fönstret som vette mot vägen. Han brukade komma körande runt kvarteret, och stannade framför fönstret några minuter med helljusen på så att de bländade mina tårdränkta ögon. På dagarna kunde han komma och knacka på. Grät, eller bad mig vara snäll mot honom under rättegången. En morgon var vissa delar av trädgården uppgrävd. Krukor var välta och saker fattades. Jag hittade en ölburk och några cigarettfimpar bakom friggeboden. Jag började hata honom, men jag riktade inte hatet mot honom utan mot mig själv. Det var vid den tiden då jag började skriva dagbok på datorn. Jag gick runt i huset med en kökskniv i handen, och jag ville göra det där som jag senare tog beslutet om att aldrig göra.

Jag utvecklade panikångest och satt och kippade efter andan, och hörde telefonen ringa när den inte gjorde det. Klädde upp mig i klänning, lagade en fin middag och åt för mig själv. Klockan 02:00. Och det gör så jävla ont i mig att allt det där hände. Det kommer aldrig att försvinna och det tråkigaste av allt är att allt förmodligen satt djupa spår som påverkar min relation till människor, och till mig själv. Mitt sökande efter denna Någon, efter trygghet. Efter allt eller bara Något. Liv och död.

Jag önskar bara att människor respekterar mig för den jag är, är milda och mjuka i sin behandling av mig osv, för allt annat kan sätta så mycket ur spel. För jag kommer ihåg örfilen. Och jag kommer ihåg att den personen betydde så mycket för mig då. Men då fick jag ingen förståelse för att jag reagerade så starkt som jag gjorde, mycket p.g.a. mitt förflutna. "Jämför mig inte med honom." Nej, det var inte det som var grejen. Grejen är att jag blir rädd och skärrad så fort någon drämmer näven i bordet. Jag blir nojjig och vill skrika och slåss, men mest av allt så bryts jag ned.

De senaste åren har mor bett mig om en sak. "Snälla Mia, träffa en kille som är snäll mot dig."


Käre styvfar
Maria är mitt namn.
Des Héroïnes
Tolv år och ett slut
Before and after