Om ensamheten Pt. I

Ensamhet är något som jag ofta funderar kring. Jag har haft väldigt mycket tid till det, kan man lugnt säga.

Jag känner många som inte tycker om ensamhet. Trist när pojkvännen ger sig av några dagar eller en vecka osv. Det är klart att vänjer man sig vid att leva tätt inpå en särskild människa så känns det tomt när den fysiska närvaron lyser med sin frånvaro. Har man inte setts på tre dagar så har man åtminstone hörts med hjälp av telefoni kvällen innan. Men jag förstår saknaden fortfarande.

Jag skulle dock vilja konstatera att det finns sjukt mycket mer ensamhet än så. En som jag erfarit stora delar av mitt liv är känslan av ensamhet trots att man har massvis med folk runt omkring sig. Jag vet inte riktigt exakt vad det där egentligen handlar om, men jag skulle tro att det har att göra med brist på att ha någon att förlika sig med för tillfället. Mår man skit så vill man inte dra ned någon i skiten genom att beblanda och ha sig, så man går som något jävla spöke genom väggar istället.

Många gånger har jag dragit mig undan. Det har jag nog gjort då det faktiskt känns mer naturligt att vara ensam rent fysiskt, än bara psykiskt. Men ändå är det jobbigt.

Jag har tidigare i min blog nämnt de gånger jag gav mig ut på Eseredssjön i Ätran, en bit från min farmor och farfars gård. Lade ut med vår stora eka och plockade näckrosor och tittade ned i det djupa vattnet. I senare ålder gick jag ned till Kattegatt, i Glommen. Lät vass och sand omge mig medan jag tittade ut över horisonten och undrade vad jag egentligen hade att hoppas på.

Jag har suttit på mitt rum och önskat mig bort, med skratt och röster från rummen utanför. Gråtit flera meter medan jag iakttagit solen komma ur vattnet nere i hamnen tidiga morgnar.

Jag har känt mig som världens mest ensamma människa. Någon som flera gånger, uppgiven som fan, lämnat flera sällskap för att avbelasta och inte vara till besvär. Jag har varit personers blindtarm. Jag har varit depressiv och hopplös. Jag är depressiv och hoppfull. Men något som jag aldrig glömmer, något som jag alltid kommer att ha i åtanke är att jag fått kämpa så mycket på egen hand. Jag älskar mina nära och kära, det har jag alltid gjort. Och jag menar verkligen inget illa alls, men Ni måste förstå att många gånger gjorde Ni bara saker värre. Ni tuggade min hjärnsubstans och spottade det till fåglarna. Kanske var det mitt fel, kanske gjorde Ni inget som gav varken positivt eller negativt resultat, men faktum råder fortfarande att det är så det har varit. Och fortfarande ibland är. Det kan ha med mig att göra också, helt klart.

Jag kommer alltid att vara ensam, och jag har vant mig vid det.

Något som får mig att må dåligt, när det kommer till ensamhet, är att det finns sjukt många ensamma människor i vårt land. Som verkligen inte har något eller någon över huvud taget. Som ensam äter Findus pannbiff medan de kollar på mat-Tina på TV som lagar svartsoppa för fyra. Tänk en stund så känns det avskyvärt.

Ta aldrig saker för givet, och Karin; var glad att Du har en pojkvän att längta efter och sakna. Kramar från mig.