Stena mig.

Jag bara önskar att jag kunde ha gett tillräckligt. Det spelar inte riktigt någon roll vad för uppmuntrande och tröstande ord jag än får, för hade jag någonsin gett tillräckligt så hade jag inte legat så här år efter år.

Jag önskar att jag hade kunnat få känna mig vacker på rikigt. Jag kanske gör det annars, jag vet faktiskt inte. Just nu känner jag liksom bara allt som är så långt ifrån vackert man kan komma.

Det finns inget som vid sådana här tillfällen lyckats få mig att resa mig upp och gå vidare. Gråter man länge nog så blir halsen full av slem. Rosslandet därav, avlöses av kvidande då man inte kan hålla emot längre. Läpparna och ögonen svider av salt och H2O. Tårarna ligger som strass över min hals. Snyftningarna är uppgivna och barnsliga. Och när jag inte rycker av snyftningarna så skakar jag på huvudet och tänker att Det här är helt otroligt. Förstår Ni? År efter år. Person efter person. Jag avskyr att förlora människor. Jag avskydde att förlora Er.

Jag önskar att jag vore en sten, för alltid.