Starrflatan på Harrgatan

...och jag känner mig bortglömd av mig själv. Och av vissa människor. Jag känner inte igen mig själv men samtidigt förvånar mig inget.

Sov tre timmar, steg upp 05:15 och begav mig till tentan. Satt och våndades i ca. tre timmar varpå jag tog mig ned för Sveavägen och vidare till Odenplan-Gamla stan-Medborgarplatsen. Stämde plats med vänner från Falkenberg och vi spenderade några timmar på Nytorget med öl. Kilade sedan till Årsta torg och åt pasta, och efter måltiden var jag både full och jävligt trött.

Väl hemma i Fisksätra power- städade och diskade jag för att försöka kvickna till ur mitt rus. Jag skulle snart på det igen, såklart. Bytte kläder och satte mig på pendeln med mina systemetpåsar. Klockan 21:00 var jag hos Paulina och vid 22:00 tog vi taxi till Debaser. Efter tjafs med en fitta till vakt beslöt vi oss för att överge kön in. För mig kändes det som skit samma med banden som spelade men synd för Paulina och de andra som gärna ville se. Istället satte vi oss på ett ställe i Gamla stan och tog en drink.

Sedan kom vi överens ungefär vid 23:00 att fixa med oss mat och dra hem till Paulina och spela tv-spel. Vi gick till slussen och ställde oss på perrongen. Jag tittade på folket runt omkring. Skrattade lite åt när Paulina och Mange sprang runt och låtsasslogs. Försökte att vara uppmärksam när Jenny tilltalade mig och instämde, bet på underläppen.

-Nej, jag tror fan att jag sticker hem, slank ur min mun.
-Är du säker? frågade Jenny.
-Mm...jo jag är nog det.

Jag har nog aldrig avrundat en kväll frivilligt så där tidigt. Mina klackar ljöd på perrongen och ned för trappan. Pendeltåget som skulle avgå 23:45 väntade på mig och jag satte mig på ett säte. Satte igång min kassa men ändock fullt funktionella mp3-spelare och diktade ihop ett sms till Jenny och Paulina till tonerna av Smashing Pumpkins och Blind Melon. Jag ville förklara min plötsliga reträtt. Jag vågade inte annat än att ha vidöppna ögon, av ren rädsla för att tårarna skulle falla inför alla mina medresenärer. Snörvlade lite diskret var tredje sekund.

När Jenny svarade med orden jag finns här för dig om du behöver så trillade en eller två tårar som jag snabbt torkade bort med min högra hand. Jag skälvde i hela kroppen inombords och kände mig på något vis hemma. Hennes ord var en fullträff i min sårbarhet. Något jag velat höra, behövt höra. Jag har behövt en jävla hand. Jag har fått höra det där av många, och är tacksam...men ibland träffar det bara så jävla rätt.

När jag gick över gångbron mot Fisksätra centrum så höll jag hårt i min grova kedja till nycklarna som jag ofta gör när jag går ensam om nätterna. Jag är medveten om att det kanske någon gång är min tur att bli ett offer för fysiskt våld, men jag tänker fan ta mig inte göra det lätt för folk. Eller lämna dem omärkta.

När jag gick förbi två väktare lättade jag på greppet om kedjan och svängde in på Harrgatan. Tårarna började falla och jag fumlade med nycklarna till varje lås. Sedan stängde jag om mig. Och det var så jävla skönt.