Friday, March 23, 2007

Rött kött

Jag var precis där igen. Vid köksbordet i Glommen. Vi skulle äta rött kött, mjölig potatis och en riktigt god sås till. Mors f.d. sambo kunde inte vänta på oss andra utan tog av maten innan den ställts fram. Min bror och min mor var också där. Han irriterade mig något så in i helvete. Han och mor tjafsade lite då han hade tappat något på golvet, varpå mor påpekade detta. Då sade han något i stil med "jaha, men sist då?" och skyllde ifrån sig med att någon annan gjort detsamma för ett tag sedan. Typiskt karlar att dra upp gammal skit när det gäller småsaker, konstaterade jag. Höjden av barnslighet; karlar.

Jag bad svinet att ta lite mindre plats då jag knappt kom förbi när jag skulle komma åt kökshandduken. Då bredde han ut sig ännu mer, och jag tog ett stadigt fast klent tag om hans arm. Han tittade på mig och hånflinade, undrade vad jag skulle kunna göra honom för illa. Jag sade att jag, om jag kunnat, inte skulle tveka det minsta med att ge honom så jävla mycket stryk så han inte kunde stå på benen. Jag tror att det var eld i mina ögon när jag sade det. Då spände han ögonen i mig och sade att jag skulle få dra min handflata så hårt jag kunde över hans kindben, och han skulle göra precis samma sak på mig. Och han måttade...

2 comments:

Anonymous said...

Det är obehagligt (och framför allt så fyller han mig med äckel, en vuxen "man" med så lite respekt för sig sjäv och andra...) att veta att en människa man träffade dagligen behandlade människor jag brydde mig så mycket om på det här viset...

/Yasmin

Jane Doe said...

Well, jag är så jävla tacksam över att vi bröt med honom. Har nog aldrig försökt förklara för någon hur glad jag faktiskt är att våra liv är helt annorlunda idag, för vi hade lika gärna kunnat bo kvar med honom nu. Det är en jättestor grej för mig, att kunna känna den glädjen. Jag tror faktiskt inte ens att jag förstått det än. Efter typ sju-åtta år liksom. Chocktillstånd.

Ibland är jag upprörd över att människor i min omgivning behövde uppleva honom. Skäms lite, men jag vet att det inte är mitt fel att han är som han är. men ändå, skammen finns där.

Men det känns jätteskönt att veta att du bryr dig, för det känns verkligen. Det är inte så många som har kontakt med någon man gått med sedan lekis. Sedan att vår kontakt är hyfsat sporadisk, så håller den ändå. Du är min och jag är din. :D
Kram