Going back to the sea

-Är du kär?
Jag svarade snabbt nej, rullade cigaretten mellan fingrarna och tog ett bloss där vi satt på Stockholmsterassen för två dagar sedan. Det jag kunde dölja bakom mina solglasögon för omvärlden, kunde jag inte dölja för Jenny. Jag vet att hon är en smart tjej. Mitt ansikte som sökte solen på himlen riktade sig nu mot Jenny, och jag medgav att jag inte alls var så säker på det. Jag förnekar alltid att jag är kär. I mina ögon har jag aldrig ens varit kär. Jag vet inte vad det betyder, vad det är som skiljer att tycka om någon väldigt mycket, från att vara kär. Och sedan skall man säga att man älskar en person också. Fast vid absolut rätt tidpunkt. Saker är så komplicerade.

Men tiden är ur led. Som att den har stannat. Man kommer ingenvart, har förbrukat ord och överenskommelser som man inte kan ta tillbaka. Andra har agerat på sätt som de inte kan ta tillbaka, för att få mig att lättare förstå. Jag befinner mig alltid i krigszonen, framme i fronten. För människor som aldrig ligger i fronten så är det omöjligt att förstå. Och så fort man vill retirera, så är det då heller ingen som förstår det.

Natten till tisdagen den sjätte mars hände det som absolut inte fick hända. Saker började kännas bra igen, men det var som att vända på en hand. Gick som vanligt in och läste på D’s blog, för att mötas av en berättelse jag inte ville läsa. Känslor jag inte ville känna och tankarna började gå på högvarv. Det går inte att beskriva med ord hur jag kände, men för att göra ett försök så är väl sviken och sårad en god bit på vägen. Försökte lugna mig men det gick inte bra. Lade mig i sängen för att försöka sova, men det gick heller inte bra. Tårarna forsade, och tillsammans med snoret dränkte de mina sängkläder. Fick lägga mig på rygg och luta huvudet bakåt för att fria luftvägarna då jag knappt fick någon luft. Hyperventilerade och kved. Låg antingen i fosterställning och skakade eller på rygg och lät tårarna rinna över kindbenen och ned mot öronen. Det är en kall, blöt och obehaglig känsla att dränka öronen i tårar.

Det tog aldrig slut, och jag var tvungen att göra något. Jag har aldrig direkt skadat mig själv. Bara småsaker som inte betyder så mycket, som t.ex. när jag skar mig med en glasskärva för kanske ungefär ett år sedan. Men det var faktiskt mest för att jag var nyfiken på min smärtgräns, även om det kan tyckas underligt. Jag bryr mig inte.
Jag borrade in mina långa naglar i höger hand så mycket det gick, och drog häftigt nedåt. Jag ville tappa fokus på det som plågade min själ, och det funkade en liten stund. Så jag fortsatte, och fortsatte. Kände över rivsåren. Jag kunde inte förlåta mig själv för det, men samtidigt visste jag inte hur jag skulle gå tillväga för att kunna somna. Jag ville fortsätta till jag svimmade och slapp känna svedan i bröstet.

Dagen efter steg jag upp med rödgråtna ögon. Ställde mig i duschen och tårarna forsade tillsammans med vattnet. Så jag förstod att det skulle bli en jobbig dag. Men jag var ändå tvungen att ta mig till skolan, jag svor innan jag flyttade till Stockholm att inget skulle få trycka ned min självkänsla eller mitt humör, och förstöra för mig. Till skolan skulle jag bara.

På kvällen klippte jag ned mina naglar. Och jag gick inte in på D’s blog. Vilket jag fortfarande inte har gjort. Varför skall jag underlåta mig till att frivilligt läsa saker som bara får mig att må dåligt. Men det tar ändå inte slut. Skrev med M på msn, och hon undrade om vi fortfarande var ihop. Om det var jag som lagade mat till honom som det tydligen står i blogen. Nej, det är det inte. Hon skrev att hon såg rött när han kallade mig Fröken Angst. Då svartnade det igen. Varför? Jag ville se det med egna ögon, men har ju bestämt mig för att hålla mig borta därifrån. Vi kunde skämta om det. Jag brukar skämta om mina brister och problem med människor jag litar på. Men det finns gränser. Och jag vill inte benämnas som Fröken Angst, så är det bara. Det resulterar liksom bara i ytterligare några steg bakåt. Och D vet under vilka omständigheter vi träffades. Det var inga lyckliga omständigheter. Jag skulle vilja vara med om någon gång att någon har stake nog att skämta om mina sömnlösa nätter, mina tårar och diverse annat som följer med, öga mot öga. Jag tycker inte att det är ett dugg roligt. Men jag vet. Det var nog inte menat så. Men det spelar ingen roll.

Jag vet inte vart stigen leder mig. Men jag vill inte längre vara med. Det är slut nu, och jag väljer en annan väg. Och tolka nu inte fel. Jag är kvar och kommer vara ett tag till, men nu är det slutlekt. Snart kommer brüdarna och då är det dags för Fröken Angst att supa bort några knippen ångest.

Välkomna tillbaka.