Hush

Lugna sig, fröken. Kom ihåg orden du gav åt P igår när P kände precis likadant som du gjort ikväll.

Jag unnade mig några djupa andetag, torkade tårarna med handen och försökte sansa mig. Det lyckades, men visst finns alla tankar kvar. Men det är lättare att se helheter när man lugnat ned sig lite, och visst vet jag att jag inte är ensam. Jag vet att jag är omtyckt och uppskattad.

Igår efter krogen så ringde jag upp Amsterdam. Han är en av de få jag nämnt som liksom känner av hela mig. Han gör mig på gott humör, han gör mig rörd och han lugnar även ned mig. Säger fina saker och känns på något sätt som en underbart rar själsfrände, trots åldersskillnaden på drygt tretton år. Honom vill jag aldrig förlora. Han är dock skyldig mig ett recept plus ett boktips, jag väntar otåligt!

Erik är en annan given själsfrände. Det känns dock ibland som att jag tar mer än vad jag ger. Han får stå ut med så mycket ångest och ledsamheter från min sida så det är sjukt. Och jag trivs inte med att ta mer än vad jag ger, men då jag redan tagit upp det med honom och sagt att han får skälla på mig om han vill, så hoppas jag att det är ok. Jag tror att Erik är den ende som torkat tårar från min kind. Han torkar till och med bort massvis med snor med sin hand, medan jag gråtande protesterat och sagt att det faktiskt är äckligt och skrattat lite. Du är så jävla äkta.

Nu skall jag sluta nojja för idag, lägga mig och läsa Röde Orm och sedan sova.
Och jag tycker om Dig, det vet Du. Tråkigt att det är som det är. Eller jag vet inte riktigt, egentligen.

Puss!