Fuck shit fittcancer, seriöst.

Stunder såsom den här, känner jag mest för att bara ha någon att se in i ögonen på. Det funkar liksom inte riktigt att ha det så här hela tiden. Jag har varit på ok humör de senaste dagarna, i alla fall lite. Förutom lite vanligt känslotjafs har man mest gått runt och varit under ok omständigheter. Vi var på 76-årskalas igår, det var ganska tråkigt. Jag åt alldeles för mycket, tog farväl av Johanna som skulle dra sig nedåt nazihållet och jobba på något pensionat/skidresort/bajs. Satt och lyssnade lite på Lena som behandlas för livmoderscancer och har haft det i några år, inte heller så upplyftande. Men starkt som fan. Vilket dock påminner mig om min tjejkompis som blott är tjugo men redan hunnit behandla en omgång cancer i äggstockarna. Det enda positiva man kan se i det är att hon typ för nuvarande enbart har en äggstock att få tillbaka cancer i. Men fuck shit cancer liksom. Här skall levas.

Idag har jag jobbat. Det var ok, men pat. 4 är så sjukt orolig nu så det är väldigt påfrestande. Bråkade och tjafsade med honom i flera timmar på eftermiddagen då han vart helt omöjlig. Aggressiv, dryg och otrevlig som fan. Trissar upp stämningen på hela stället, dessvärre. Hemsk sjukdom. Skall be mina framtida kids att ta mig till en öde skogsdunge och sätta en kula i pannan på mig om jag någon gång drar på mig någon form av Alzheimers. Slaktmask är rätt effektivt, också. Splaff.

F.ö. bakade mor lussekatter idag varav två gjordes extremt små, då både mor och jag var övertygade om att vår katt Caesar hade uppskattat egna. Larvigt, jag vet. Och nu ikväll vart mor och jag totalt begeistrade då vi satte på Sunes Jul. Tände lite ljus, käkade schysst kvällsmat och sådär. Det är liksom nostalgi för oss, jag älskar fan Rudolf och Karin. Men det hela slutade med att jag vart störtlack, sort of, på mors sambo. Han satt typ och fnös hela tiden och påpekade hur dumt och barnsligt det var. Ja? Det är en gammal julkalender, so what? Det har tyngt mig sedan han började fnysa då jag återigen blir påmind om att mor och jag sällan har något tillsammans. Vi kan inte ens sitta och titta på en gammal simpel jävla julkalender inspelad på VHS år 1991 utan att typ...äh. Fuck. Det tråkiga är att det drar ned mors entusiasm, och så blir det som vanligt att jag sitter där ensam.

Jag vill verkligen ha två urgrymt fina ögon här, nu. Att se in i, försvinna i. En liten stund i alla fall. Som bara ser mig just då.

Men jag ryggar istället tillbaka och tittar bort.

PS. Antagningsbeskedet lyder följande att jag förmodligen står som reserv till Kriminologi vid Stockholms Universitet. Men jaha? "Övriga kurser strukna". Jag kanske är korkad, men jag trodde att de andra skulle räknas likväl förbaskat som det man valde som prio nr. 1. Om jag inte missuppfattat så är det inte helt omöjligt att jag kommer in. Men när får man reda på det som reserv? Kunde ju vara lite lätt smidigt att liksom befinna sig i Sthlm och ha något form av boende när kursstarten äger rum. Jag vet inte ens när kursen börjar. Och...om jag inte kommer in på reserven p.g.a. mina äckliga betyg, är det då kört? Jävla fuck shit studier. DS.