Alla barnen spelade hockey förutom Anders, för det var hans puck.

När jag kom in genom dörren till Emma och hennes pojkväns lägenhet möttes jag av det sedvanliga kacklet från tjejerna.

-Hej! Jag trodde att jag skulle komma sist? sade jag frågande då det fattades folk.
-Nej, för en gångs skull så är du inte det, fick jag till svar i en feminin kör.

Det är nämligen så att jag under alla våra vänskapsår alltid tagit mycket god tid på mig när jag skall göra något. Det är inte ovanligt att jag kommer två timmar efter utsatt tid, och brukar trilla in på förfester vid 22:00-23:00 ibland. Jag bara är sådan, jag vet att det kan vara väldigt irriterande med människor som är lika slappa som jag, men jag bara är sådan. De flesta i min omgivning vet mycket väl om det, och har börjat acceptera det.

Emmas pojkvän skulle först träna och sedan till Carlsberg och jobba, och vi tjejer hade mycket att prata om. Det var Marie, Ulle, Emma och jag. Det fattades fem tjejer, två skulle komma senare då de jobbade, två bor i Stockholm och en utanför Sundsvall och kommer inte förrän närmre julafton. Men när alla som kunde komma var samlade så satte vi oss och åt lite, och tjötade vidare. Som ensam singel kommer man inte ifrån det där med att man faktiskt pratar om helt olika saker, och efter en stund kände jag mig lite halvt uttråkad och trött. De pratade om nödvändiga sprutor och tabletter som man behöver ta inför t.ex. Thailandsresor, vilken vårdcentral de bytt till och vad de skulle köpa eller hade köpt till sina pojkvänner i julklapp. Jag satt mest och skrattade åt roliga saker, däribland en alldeles sjukt klockren replik av Elin:

Vilken gammal tröja du har på dig, Marie!

Alla skrattade, det var självfallet inget illa menat, Elin menade mer på att hon kommer ihåg den från några år tillbaka, back in the good ol' days. Men det lät verkligen jävligt roligt just då.

Har aldrig skådat så lyckade kort förr. Tjejerna rimmar på första fotot, Marie och jag på det andra.

Sedan satt de och rimmade på julklappar åt folk, och då jag inte är så julig av mig så satt jag mest och kom på fula rimord, försökte förstå mig på kameran jag hade med mig och kände mig mongo. Nivån sjönk drastigt på humorn, och det slutade med att jag satt och drog dåliga gamla "Alla barnen..."-skämt i stil med "Alla barnen spelade hockey förutom Anders, för det var hans puck". Ändock skrattade både Marie och jag sanslöst, och en stund senare bröt vi upp. De flesta skulle jobba idag eller hem till sina pojkvänner, och jag föll för grupptrycket. Jag var väldigt trött och konstigt nog inte på humör.

I början tvivlade jag på att åka till Eckes dödsplats. Det var kolsvart ute, och jag är mörkrädd. Att stå ute bland en massa åkrar och träd i mörkret och dessutom där en bekant kört ihjäl sig kändes liksom inte så lockande, men ändå ville jag. Och så blev det, och jag tog med mig kameran som ni kanske märkt nedan. Det är skrämmande att se sig själv, men samtidigt så ville jag slänga upp de där klippen. Kanske för att visa...kanske för att bilder ibland säger mer än ord? Kanske för att jag sällan visar mig "svag" inför människor, men samtidigt inte är rädd för det.