Pill Kills Pill

Hon höjde den nätta handen ur vattnet, kupade handen lätt och dropparna föll från fingertopparna och ned, tillbaka till sitt eget. Så gällde också flickan. Tankarna som var någon annanstans, emedan hon tillfredsställde sig själv, började sakta men säkert blekna med den tunga andningen, och hon föll åter ned. Tillbaka till sitt eget.

En tår föll ned från kinden till vattnet, och andningen som började bli mer frekvent vände så sakteligen åt det mer intensiva igen. Flickan försökte hålla lugnet, böjde på benen och höll sina armar om knäna med huvudet mot benen. Gungade sakta fram och tillbaka medan andningen var tungrodd. Hon satte sig istället på knä medan tårarna började komma allt tätare. Blicken låste sig, hon stirrade på vattenytan och ingenting.

Hon satt naken, och stirrade rakt in i sin själ. Kände inget, men allt. Hon kved fram sin smärta, i ett enda andetag kved hon ut allt sitt lidande i ett ögonblick som kändes som två minuter. Ett andetag. Kvidandet rådde under total handlingsförlamning, hela hon var paralyserad och inte ens kunde hon skrika. Kvidandet, väsandet, det handlösa stryptaget kring halsen, rådde medan ögonen fortfarande fäste mål på vattenytan.

Till slut efter ca. tio minuter lyckades flickan fånga tillräckligt mycket av sin egen vilja, att hon kunde röra på benen. Lyfte ena benet så att hon satt på huk. Kved, tog i med all sin kraft och ställde sig upp i badkaret. Tårarna bröt sig fria och strilade ned i vattnet medan hennes ögon stirrade in i väggen. Fortfarande kved hon, och plågades av något hon inte förstod. Efter ytterligare en stund, kunde hon gå ur badkaret varpå hon ställde sig i duschen och lät det kalla vattnet skölja över hennes synder och oförståelse.

Det var för drygt ett år sedan, och flickan var jag. Psykofarmaka nästa.