Jag vet att saker ordnar sig. Jag klarar mig och överlever alltid, det är lite min grej. Men just nu är saker jättetunga.
Jag har inget att se fram emot. Jag ser ut som sju svåra år, bekymmersrynkan lämnar aldrig min panna, hemtenta, omtenta, oviss sommar, jag sitter fast i ett järngrepp, tryck över bröstet och ständig klump i halsen. Jag är ledsen och känner mig värdelös. Fysiskt jättesliten. Äter dålig mat och jag tror att jag gått upp i vikt. Något som får mig att må riktigt dåligt. Känner mig tjock.
När depressionen uttrycker sig som mest, så är min förmåga att uttrycka mig själv verbalt som sämst. Man svamlar och stakar sig. Biter sig i läppen och vill helst hålla käft. Man vill dunka huvudet i väggen och allt sådant. Nu förstår jag hur det förhåller sig till varför jag faktiskt inte vill stiga upp om dagarna. Eftersom det inte känns lönt. Jag har inte tagit min medicin på jag vet inte hur många dagar, kanske en vecka. Man ger på något sätt upp?
Igår hade jag nästan bestämt mig för att stanna hemma och strunta i valborgsmässoafton-grejen. Men istället blev det Rival, Bishop och Debaser. Bortsupna pengar, efterfest på Skånegatan, jag kräktes lite kidneybönor innan jag högg pendeln 06:45. Somnade och missade min hållplats. Kom hem och försökte vara vaken. Gick och lade mig för att "vila ögonen" klockan 11:00, men sov till 16:00 trots att jag satte klockan på väckning klockan 13:00. Misär.
Jag tror inte att människor i ens omgivning förstår hur pass mycket man faktiskt kämpar varenda jävla minut. Man kan dölja det rätt väl, fast just nu känns det som att det faktiskt gått så långt att jag verkligen inte kan dölja det, och det är då jag inte vill beblanda mig med folk. Jag vill inte att någon skall se mig sådan här.
Hade, fram tills för just precis nu, bestämt mig för att öka serotoninintaget på eget bevåg då jag inte får tag på min läkare. Men efter att ha läst runt på nätet så vet jag nu att det skulle betyda en dos som överstiger den rekommenderade maxdosen om jag börjat ta en och en halv tablett. Därför får det vänta, jag är inte korkad. Men jag är otålig. Får ringa imorgon och försöka få tag på en telefontid med min läkare. Vill inte gå i terapi här uppe. Känns som att jag fått nog av det där. Jag känner mig väldigt maktlös. Jävla skit, men jaja. Skall ta min tablett nu, försöka få pluggat lite, sedan käka Stilnoct senare och försöka få en vettig jävla sömn.
Jag saknar mitt piano jättemycket.
Fridens liljor.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Jag tänker på dig gumman! Saknar dig! /Yasmin
är det många som läser din blogg? det borde det vara för den är i en klass för sig. får lite abstinens nu när du inte skrivit på ett tag (jo jag har ett liv även om det inte låter så haha)..men det finns viktigare saker här i livet, jag vet, och jag hoppas att du mår bättre snart.
Yasmin - Jag vet, och Du vet att jag gör detsamma. Puss
Karin - Nej, min blogg är inte en av alla framgångsbloggar. Jag tycker att det finns oerhört många bloggar som är rosade och hyllade, som är på tok mycket sämre än innehållet i min blogg, men det funkar ju heller inte riktigt så. Människor är tråkiga och ytliga, men jag glädjer mig åt att Du tycks ha god smak. ;)
Skämt åsido, Dina ord värmer något oerhört. De gör skillnad i en vardag, och jag tackar jättemycket för det. Jag kommer snart att leverera, först måste jag bara springa ikapp mig själv. Jag hoppas att Du har det väl. Kram
Post a Comment