Kadaver i soppan

Han är här, och jag avskyr det. Det stör mig så sjukt jävla mycket.

För ungefär en månad sedan såg mors väninna B med en kvinna här i Tvååker. De var ute och gick. För någon vecka sedan stod han strax bakom mor i affären. Jag är glad att jag hittills inte sett skymten av honom här, i närheten.

Jag tycker bara att det är jobbigt att åka härifrån...när jag vet att mor förmodligen kommer att ha allt det där i åtanke så fort hon går utanför dörren. Jag vill väl visst ändå tänka att hade något hänt, så skulle det ha skett redan för några år sedan. Men det tar ju inte bort det faktum att han är den mest idiotiska människa jag någonsin personligen fått uppleva.

Och jag glömmer aldrig den där natten då örfilen satt som en smäck på mor, och jag av ren impuls drog ut honom på gräsmattan och fick en höjd knytnäve riktad mot mig. Eller när jag psykade honom på kullerstensgatan efter en blöt krogkväll för att få just den där knytnäven riktad mot mig igen.

Han skulle bara våga få för sig eller försöka något, det jävla praktkadavret.