Inte konstigt att man är som man är

Det har många gånger varit på tal i media. Och här på min blogg, tror jag. Men vad händer? Inte ett piss. Well, inte för att mitt fall är så akut, men;

Jag har medicin som räcker i två dagar till, så jag fick tummen ur och förstod att nu börjar det bli dags att få ett nytt recept. Men det var samma sak som föregående gånger, det tar mig ungefär tre dagar att hitta nummer och slussas rätt inom vårdenheten (kollade telefonkatalogen i jobbet redan i fredags utan resultat). När jag ringer Vuxenpsykiatriska mottagningen i Varberg så får jag knappa in mitt nummer och de meddelar att de ringer upp inom cirka fem minuter. Jag lämnade mitt mobiltelefonnummer, men ingen ringer. Jag ringer dit igen och knappar in vårt hemnummer, och de skall ringa upp inom fem minuter. Efter en halvtimme så känns det lönlöst och jag ringer ytterligare en gång.

"Vi tar inte emot några fler samtal idag, var vänlig försök nästa vardag." PIP.

Kul, tänkte jag och fortsatte att prata med min jobbkontakt uppe i Stockholm. Sedan får jag ett samtal. Det var från Vup i Varberg och hon undrade vad jag ville. Jag berättade att jag sökte min läkare E. Ernestad, varpå hon berättar att hon slutat och numera jobbar i Kungsbacka. Jo men det är ju verkligen skitbra att man får reda på sådant.

Och så är det den sedvanliga frågan man får när man berättar att man behöver ny medicin; "Ok, vad är det för medicin du vill ha?" Inga problem. Jag frågade hur jag skall göra nästa gång när jag behöver nytt recept, vilken läkare jag skall vända mig till, och det visste hon väl inte riktigt utan det blir samma visa nästa gång.

Skit samma, jag får min medicin inom ett par dagar och allt blir frid och fröjd, men hanteringen är verkligen under all jävla kritik. Mig är det ingen fara med, jag är stabiliserad och kan hantera situationen, men jag tycker fruktansvärt synd om de som faktiskt inte kan göra det på samma sätt. Något som människor kanske tar för givet att man skall kunna göra om man inte sitter på psyket.

Jag tror att det är det som stör mig mest. Antingen så är man sjuk på riktigt eller så är man frisk. Inget mellanting.