Har suttit som på nålar hela helgen nu p.g.a. att jag inte fått besked än om brüden vill hyra ut till mig eller inte. Jag har i alla fall mitt på det klara nu att jag tänker tacka ja om tillfället bjuds. Det är därför jag varit så fruktansvärt nervös nu det senaste dygnet. Det faktum att jag dragit ned en aning på nikotinet gör inte saken bättre.
Ju mer dagarna går, desto mer känner jag saknaden av något. Den drar sig aldrig undan hur mycket jag än önskar. Även om jag under den senaste tiden förändrats en del när det gäller sårbarhet, så finns det alltid där. Man är ensam och man vill inget hellre än att ha någon nära psykiskt. Det är de enkla sakerna jag avundas alla andra. Någon att tänka på, någon som får en att le. Någon att vänta på efter jobbet. Att somna och att vakna jämte någon. Någon man kan kalla för "sin". Någon man kan ta en promenad med, någon att göra uppoffringar för. Det finns ju så mycket. Jag har så lite.
I natt fick jag världens mest ultimata kommentar. Jag älskar den.
-Jag saknar att kramas med dig.
-Det ligger något i det.
What?! Jag abdikerar från känslolivet. Tack för mig.
skip to main |
skip to sidebar
No comments:
Post a Comment