Förlåt mig

De sista nätterna har varit förvånansvärt tårfyllda. Jag vet inte riktigt varför. Ibland känns det som att bedriva exorcisten i sig själv. Något som måste ut, men som inte kommer att komma ut på ett smärtfritt sätt.

Ibland känns det som att man på sätt och vis rent undermedvetet vet att det skall ut, men man väljer när. För min del på nätterna. Jag önskar så att någon hade hållit om mig om inte alla så åtminstone hälften av alla de nätter jag har kämpat själv.

I natt har jag en tung känsla av att jag felat någon. Det är skitjobbigt för jag vet inte vem, när, var eller hur. Jag känner det bara på mig att jag är skyldig någon, eller kanske till och med några, en ärlig ursäkt. Jag känner att jag varit frånvarande, reserverad...

...det gör jätteont, för jag vill vara nära för dem som vill ha mig nära. Jag vill ingen något ont. Jag har fått ta avstånd från folk det senaste året. För att det är en del av livet. Men jag har inte velat. Jag har velat veta vad Ni gör, hur Ni mår. Har Ni gått vidare, tänker Ni någonsin på mig...jag skulle vilja komma med lyckönskningar till speciella människor. Andra skulle jag vilja lyfta.

Ibland har jag tänkt på Er varenda dag, någon gång varenda minut. Men alla har Ni gjort ett val. Jag gjorde mina. Men de har alltid varit ett resultat av Era.

Ni kommer för alltid att skina likt stjärnor på min himmel, har jag en gång släppt in Dig i mitt liv så är jag lojal och det kan jag svära på.

Om Ni någon gång skulle känna Er värdelösa eller som om allt rämnar, som om väggarna kryper allt närmre och lungorna imploderar, så höj blicken och tänk på att jag har saknat Er, tänkt på Er och att jag förmodligen bara är ett telefonsamtal eller sms bort.

Jag gjorde det för att bli starkare.

Om någon vecka befinner jag mig i Stockholm. Livet är lustigt och jag slutar aldrig att förundras över dess olika skeden. Känner man sig inte väldigt ofta som en försökskanin, eller är det bara jag?

Hur som helst så har jag förmodligen ett jobb, och inte ett vårdjobb vilket jag är ytterst tacksam för. Jag kommer att dela lägenheten med Paulina, vi får bara komma på något bra sätt så att båda får en bra sovplats. Jag har många människor som jag ser fram emot att utveckla en djupare vänskap med, och jag ser faktiskt nästan bara möjligheter framöver. Kanske för första gången i mitt liv. Jag känner mig konstigt nog hyfsat stark i mig själv. Det är däremot inte första gången i mitt liv.

Något som dock är tråkigt är att jag börjat fundera på att avveckla det här, min blogg. Jag tycker inte om tanken alls faktiskt men som det ser ut nu så skulle jag ungefär lika gärna kunna skriva en privat dagbok. Man måste förstå att jag riskerar att få avslag, big time, när det gäller nya jobb och dylikt på grund av den här sidan. Det måste kännas värt den grejen. Nåväl, det är bara en lös tanke som slagit mig den senaste veckan, jag får känna efter lite mer.