På väg tillbaka, kanske.

Jag börjar vakna till liv igen, för den här gången åtminstone. Två jäktiga dagar på jobbet har fått mig att uppskatta två extremt lugna hemmakvällar, något jag varit i stort behov av.

Vi gjorde en liten roadtrip till Göteborg helgen som var. Jag vaknade i lördags av att Henrik som skulle köra stod nedanför, på utsatt tid, och väntade. Sprang runt i panik och packade samtidigt som jag inte fick med mig något alls i stort sett. En kasse med öl samt 800 gram saltlakrits ungefär - färdkost är viktigast.

Efter många om och men (det var inte enbart jag som sov när vi egentligen skulle ge oss av) så kom vi iväg och resmålet var Göteborg. Vi var ett glatt gäng på fem personer och det var riktigt trevligt på vägen ned. Jag blev avsläppt hos min storebror i Göteborg där jag städade medan jag drack min sista medhavda öl. De jag åkte ned med begav sig till en liten musikfestival och vi pratade om att mötas upp senare på kvällen. Storebror och jag kilade till Kellys tillsammans med hans flickvän, vi satt och samtalade, käkade, drack gott och hade det allmänt trevligt innan vi gick vidare till Sticky Fingers.

Väl där fortsatte vi med varsin öl och hyfsat låg profil. Det var rätt skönt att sitta ned och mest slappa lite för en gångs skull. Efter en stund fick jag mött upp med Paul som även han var på Sticky Fingers. Jag hade sett mycket fram emot det då han snart åker tillbaka till sitt Kalifornien. Mitt resesällskap tittade till mig på Sticky Fingers en stund och runt 04:00 stängde stället.

Dagen efter vaknade jag upp i min storebrors lägenhet när han kom hem mellan ett och två på dagen. Jag var trött som tusan efter två dygn varav tre timmar bestod av sömn. Några timmar innan jag vaknade så låg jag någonstans vid Kungsportsplatsen och tittade på moln och filosoferade.

Vår far kom och hämtade oss och det var riktigt roligt att träffa honom då det var ett bra tag sedan. Vi åkte ut till Västra Frölunda, och då plötsligt vände hela skiten. Det fanns inga tågbiljetter kvar på kvällen. Min ekonomi är inte den allra bästa just precis nu så en tågbljett på 1500 hade ruinerat mig. Bilen hem till Stockholm gick alldeles för tidigt än vad hade jag tänkt, så därför planerade jag att ta tåget hem senare istället för att åka bil.

Det var bara något som inte stämde, allt körde ihop sig och jag förvandlades till något apatiskt form av nervvrak. Hjärtat rusade, huvudvärken steg och jag hade svårt för att andas. Kände mig jagad och hopplös. Det beslut jag egentligen INTE ville ta blev ändå det slutgiltiga. Jag åkte med bilen hem efter att ha träffat min far i kanske 45 minuter. Jag kände mig som en sann svikare, mot min far, min storebror samt min halvlillebror. Vilket gjorde det ännu svårare, tills jag kom ut där mitt roadtrip-crew befann sig. Nu skulle jag hem, och jag reste med fina människor. Jag kände mig något lugnad över att jag kom hem ordentligt.

Nu ligger jag här. Andra hemmakvällen och jag börjar som sagt bli mer utvilad på riktigt. Sedan kör vi.