Trasig ventil

Det brinner och kokar inom mig just nu. Jag hoppas verkligen att det upphör snarast möjligt för det här har pågått i snart en vecka och jag går mer och mer itu för var dag.

Jag satte mig för några timmar sedan för att skriva ned vad jag känner, för helt plötsligt har jag tappat förmågan att uttrycka mig till folk. Jag kan inte prata med de i min omgivning om vad som är fel eller vad jag känner och det brukar jag alltid kunna göra. Det jag åstadkom då var dock blott något slags potpurri av angst som inte ledde någonstans. Ostrukturerat, precis som jag inte vill ha det.

Jag har känt mig orolig, ur form och nervös. Om människor då sätter press på mig så blir det ännu värre. Jag har känt mig värdelös och förtvivlad. Som den där felande länken utanför kriget med mig själv. Det krig jag förlorat och som applicerats med ännu mer förvirrat tillstånd på grund av människor i min omgivning. Fredags kväll var en av de gånger som det slog över. Bland en massa människor, vänner och bekanta. Jag satt där på Pet Sound Bar och någons blick slog sönder allt jag försöker bygga upp inom mig. En enda blick och tårarna gjorde sig påminda. Jag försökte, verkligen försökte att missleda dem. Med ett leende eller med en konversation men det gick inte alls bra. Folk såg, och segrade. Jag försökte förklara mig för Phil och det enda jag kommer ihåg var att jag uttryckte min brist i tilltro till vissa. Att allt just då kändes som någon jävla häxjakt. Jag är van vid att så fort jag begår något form av misstag så hugger folk direkt. Tillrättavisar mig och behandlar mig som en idiot. Det har varit så i hela mitt liv tills nu.

Det som jag känt den senaste veckan skulle kunna ha fått mig till att bara sitta och vagga, fram och tillbaka. Jag avskyr att bli mindfuckad. När jag kämpar för att upprätthålla en stabil vardag och människor som skall underlätta, som skall hålla av mig och som skall vara ett stöd vänder ryggen till och i pur tystnad bryter ned mig. Och även om det inte är medvetet så blir jag så jävla pissed. Jag blir så jävla förbannad därför att det är ju just det här som jag upplevt så många gånger. Jag utses till syndabock, jag får höra om saker jag gör fel hit och dit och försöker jag att försvara mig någon gång så slutar det i pajkastning. Jag däremot skall aldrig kritisera. Då blir det femton pilar i bröstet på mig. Då har jag gjort fel - än en gång.

Så undrar jag, vad är det med min personlighet som gör att jag är så tacksam att utpekas som den felande länken? Att jag skulle vara stark nog att kunna ta det? Ja men visst för tusan, den där Mia är en stark individ med stark personlighet, hon kan gott ta lite skit. Ge mig stryk för fan. Avsluta med kommentaren "men snälla lilla Mia, man måste kunna ta lite kritik".

Känn mig och säg det där igen.