Jag slits mer sönder och samman för varje dag som går. Jag är rädd och nervös men försöker att ta saker med ro.

Det här skulle kunna vara en av de mest förvirrade perioder jag gått igenom hittills. Saken är den att jag har förvandlats till en verkligt stark person, med ett bra jobb, bra bostad och en stabil tillvaro men ändock blir jag ständigt påmind om att jag måste kämpa så himla mycket. Jag måste hålla tillbaka så många tårar, så mycket ångest och väldigt mycket tvivel både på mig själv och min omgivning. Vem är jag då? Kommer jag någonsin att finna ro och frid, kommer jag någonsin tillåtas att andas ut eller blir min första vila även min sista...

Mitt sökande förvandlas alltid till ett misslyckande. Jag tror inte på att jag behöver en hjälte, men jag tror att jag behöver någon vid min sida och det snart. Under en väldigt lång tid så infinner sig en känsla av tomhet och ensamhet så fort mörkret lägger till. Jag brukade skicka sms för att det gjorde mig lugn. Det fanns personer som svarade på mina sms och gjorde mig något lugnare och det blev till någon slags trygghet när jag hade lagt mig i sängen och inte ville sova. Nu har jag ingen jag skickar sms till vilket jag kom att tänka på nu ikväll när jag gick ut på balkongen. Det är bara jag nu.

Det svåraste för mig är att förklara min känsla av ensamhet. Den som förkastar min förklaring lyssnar inte. Förstår inte. Jag ÄR ensam. Jag KÄNNER mig ensam. Jag tycker inte ens att jag skall behöva påpeka att allt handlar om fri tolkning. Accepterar man mina känslor är det en stor bonus. Tack.

Jag vill ha något att hålla fast vid, men det finns inget som är stabilt nog. Jag vill ha något eller någon som får mig att tappa andan för då måste jag stanna upp. Jag kan inte göra det här på ren överlevnadsinstinkt just nu, som jag gjort så många gånger innan.

Förvirrad var ordet.