Kärleksvecka

Kärlek utan gränser gick ju åt helvete, rent ut sagt. Ingen liten miniromans att skriva om, inga kärleksmums, ingen uppvaktning och maken till vecka att framkalla angst i en liten trasdocka som mig.

Det jag lyckades åstadkomma var ett gäng sms som jag skickade på tisdagskvällen när jag satt på t-banan. Det var sann kärlek; jag diktade ihop några rader till var och en om varför jag tycker om dem och det handlade inte alls om något massutskick trots att jag slängde iväg ett tiotal kärlekssms. Det var ett tappert försök till att börja kärleksveckan i den mån jag kan, singel som jag är. Alltså sprida kärlek till kompisar, och de flesta blev jäkligt glada om än något förvånade.

Det var ett tappert försök, MEN då slog det mig också att folk är ta mig fan too busy for love ibland. Folk blir förvånade när det kommer lite spontan kärlek, ja jag tror tyvärr att 'spontan kärlek' är något som underskattas något oerhört. Man är van vid att säga "jag älskar dig" till sin respektive, man är van vid att krama sina kompisar när man ses till helgen och man kan även vara van vid att ge sina föräldrar en varm kram när man möts. Typ några gånger per år. Men mer då? Är det allt vi har? Fan vilket hjärtlöst jävla samhälle egentligen. Jag säger inte att alla rent generellt är självupptagna svin (ok då) men jag lägger verkligen stor vikt i de där få ord som kommer utan någon vidare anledning eller förväntning, och kan förgylla en hel vecka.

Våga vägra slentrianälska. Jag forsätter med att spontanangsta.