Den obotliga optimisten

Föregående vecka gick ju som smort. Att vara sjukligt positiv var en baggis och inte alls särskilt jobbigt, åtminstone inte för mig!

En klar fördel med en positivitet utan dess like var att jag inte lät mig dras ned av människors negativitet vilket annars är jävligt lätt. För mig är positiv energi A och O för att jag skall orka med över huvud taget, så jag stormtrivdes med de facto att personer inte riktigt "vågade" gnälla och klaga som annars. Jag tror att det är en win-win situation för jag vet själv hur jag drar ned även mig själv när jag har en gnälldag.

Gnälla får man och gnälla BÖR man göra ibland, men man kanske skall tänka sig för en liten stund innan man gör det till någon slags dagsessens; då börjar nästan till och med jag påvisa att det finns hjälp att söka för många problem - psykiska som fysiska. Jag är inte den som INTE är villig att komma med råd eller helt enkelt bara lyssna men förvandlas jag till en klagomur så slutar det med loads of ångest för mig. Tillåt mig vara en aning egoistisk när jag gärna besparar mig själv detta otäcka fenomen. Du har inget för det, jag har inget för det. Skall vi lägga ned det? Ja, det skall vi!

Fler sådana här veckor!