Tillbaka på spåret med Coldplay i lurarna, en uppslagen Norrlands Guld framför mig samt en äcklig tågmacka i magen.
Jag tror att det är jag som är en någorlunda skör och bräcklig rent känslomässigt, men att vara på resande fot har alltid känts väldigt speciellt för mig. Jag glömmer aldrig att jag lämnar något bakom mig oavsett på vilket håll jag åker. Jag kan få reseångest, och en ganska så svår sådan. Jag ställer mig frågor som jag inte gör en vanlig vardag för då rullar allt mest på.
Jo...men jag är förmodligen en av de mest känslosamma personer Ni skulle kunna stöta på och lära känna, det är jag ganska övertygad om. Folk gör lite vad de vill med just detta faktum men det klokaste är att ta vara på det skulle jag nog vilja påstå. Jag tycker själv att det har varit en vacker och intressant resa att lära känna mig själv. Med risk för att låta självgod, men det är inte riktigt det det handlar om.
Jag har haft en bra helg, trots att jag träffat på tok för få än vad jag hade räknat med. Jag kom hem sent i torsdags kväll, och på fredagen kilade min mor och jag till Varberg en snabbis för lite nödvändig shopping. På kvällen åt vi och drack vin. Och tittade på Så ska det låta. Husligt värre. Han den där Brolle med luggen är ju ett riktigt kap kom jag på. Om han gör något åt luggen och bara blir Brolle. Mor berättade dock att han har flickvän så det blir väl inte där heller. Synd Brolle!
På lördagen blev jag upphämtad av min kära älskling Mica och vi begav oss till Falkenberg. Jag hann prata lite med Anneli över någon cigarett innan hon drog iväg till Varberg. Mica och jag gick på en lokal musikfestival, Pete Sux, som huvudsakligen riktade sig mot högstadieelever. Jag tycker att det är skitbra, mer sådant åt kidsen. Eftersom det var en drogfri tillställning så var det ruskigt nära att rocktanten inte kom in. Jag drog fyra öl precis innan, och i dörren möttes vi av alkotest. Turen var på vår sida och de gjorde test på Mica som körde för kvällen. Vi missade hennes lillebrors gig, men var först och främst där för att se våra vänner i By Night som nyligen gjort comeback. Så jävla roligt. Tycker skarpt om de grabbarna och att se dem på scen igen var nostalgi av hög kvalitet.
Vi drog därifrån efter att ha hälsat lite på dem, hem till Michaelas lägenhet där A för tillfället huserar efter otroheten. Ingen var dock där, men Mica och jag satte oss i köket och tog några öl var medan vi väntade på att killarna i BN skulle höra av sig då vi skulle gå ut tillsammans. Tids nog tog vi taxi till Henke och satt där en stund och tjötade och drack öl. Runt midnatt eller ett gick vi alla till Zätas, mitt gamla defaultställe, drack mer öl och jag stod och dansade precis som det ibland brukade vara.
Efterfest på Arvidstorpsbacken hos en bekant kändes aningen trögstartat. Det var mest småkids där och jag tog mig inte friheten att tigga öl eller dylikt. Timmarna gick och jag tänkte hela tiden avsluta kvällen men det var förmodligen det jag inte ville, egentligen. Till slut tog André en akustisk gitarr i sin famn, började spela och jag var inte sen med att börja sjunga, något som förmodligen väldigt få fått uppleva. Jag är blyg, men jag har ju bestämt mig för att ta itu med det där i år. Vi sjöng och spelade iaf i flera timmar, och klockan blev åtta på morgonen innan jag ringde en taxi. Jag såg till så att André kom hem till sig, bad chauffören dra till stationen för att kolla bussar men då nästa inte gick förrän tio så drog vi vidare hela vägen hem till Tvååker. Ringde och väckte mor som fick släppa in mig, stod och tjötade en stund i deras sovrum innan jag lade mig i sängen med en skål chips då jag var oförskämt pigg.
Jag saknade några i lördags, men jag är väldigt glad att bl.a. få sitta och sjunga till André som är grym på gitarr. Fick dessutom bra feedback vilket jag behöver nu när jag skall våga göra något av det. Sist men inte minst älskade jag att få spendera tid med min Mica.
No comments:
Post a Comment