Tråden

Nu sitter jag här igen, misslyckad och trasig. Jag är OK inför andra och jag är bra på att dölja men det är inte alltid jag vill eller orkar. Ingen kan tala om för mig huruvida jag är misslyckad eller ej, det handlar enbart om deras syn på mig utifrån deras perspektiv och uppfattningar. De kan måhända tycka att jag är en bra människa med ambitioner, styrka och karaktär. De kan tycka att jag borde resa mig upp och leva utefter det de tror att jag har.

Det jag har, åtminstone just nu, är en skör tråd att greppa tag i. En tråd som skär in i mina handflator och får dem att blöda för varje gång jag försöker avancera, klättra uppåt, glider ned och motar fallet.

Jag har den senaste tiden fokuserat på att vara så mycket människa att jag faktiskt glömt av vad det är som gör mig mänsklig och vad som bibehåller mig som mänsklig. Jag har varit på hälsokontroller, återbesök, återbesök, synundersökning och återbesök. Jag har skickat viktiga mail, ringt viktiga samtal, passat tider och troget betalat utgifter. Jag har varit fullständigt ärlig i mina relationer till människor, jag har sett nödvändigheten i att avsluta något och även fullföljt detta.

Jag har INTE gråtit.

Jag har lyssnat på personer i min omgivning, dock inte på mig själv.

Min stress är mångnyanserad, och en stress går omlott med en annan. I fredags, ungefär vid 17:05, så omgavs jag helt plötsligt och utan förvarning av ett smog. Under mina sista tio-femton minuter av arbetsveckan satt jag och kallsvettades med imploderad lung- OCH lugnverksamhet, mitt hjärta splittrades och blev tiotusentals små taggar som attackerade mina nerver. Jag gick till t-banan, hoppade av vid Skanstull och Apoteket. Jag klarade inte av folk men ville samtidigt stryka mig tätt intill varenda person jag mötte och försiktigt viska ”känner du som jag?” eller ”förstår du mig?” Hela min kropp skakade och jag kände mig fruktansvärt ängslig. Mina suckar skulle ha kunnat jämförts med elitidrottares precis innan ett viktigt hinder. Ett försök att samla sig, och när jag stod utanför Clarion och väntade på Sami för att lämna en lånad dator samt några Xbox-spel så sade jag lågt till mig själv att lugna ned mig, att lägga ned paniken.

Sami kom, jag lutade mig halvt in genom bilens fönsterruta efter att ha lagt in prylarna, och sade att jag kände mig konstig och uppstressad. Han sade att han märkte det och erbjöd mig skjuts hem. Det var inte så mycket mer med det, först sade jag att jag kunde ta t-banan men jag ville verkligen ha skjuts just för att få sitta ned och prata med en vän, så jag satte mig ned i hans Mustang. Jag hoppade något lugnare av på Frödingsvägen 1, gick upp för trapporna och innanför dörren. Jag ville lägga mig som en betydelselös pöl på golvet.

Helgen var trevlig och jag mådde bra. Det var saltlakrits, Bishops Arms, lite plåtning med Paulina, födelsedagsfest och städsöndag. Och så började jag på mina promenader igen. Efter fyra dagar har jag redan märkt av resultat och det är en oerhörd lättnad.

Idag kom det dock igen. Jag steg upp, kände mig relativt utvilad, gjorde mig i ordning och drack mitt glas med fil till vilken jag tillsätter fem kg ingefära. Kom i tid till jobbet och fann glädje i att solen var framme även idag. Innan lunch förbyttes mitt flow mot skakningar och jag hade en grymt otrevlig magkänsla. Lock för öronen och susningar gjorde inte saken bättre och jag blir än en gång påmind om att jag slarvar och gamblar för mycket. Jag får bara inte göra så här.