We were sparkling II

Satt vid statyn på Kungsportsplatsen, gömde mig i skuggan p.g.a. den outhärdliga hettan i Göteborg som varat i flera dagar och mp3-spelaren var min bästa vän. Jag var stressad, hade ångest och var ledsen. Fast ändå glad. Jag hade spenderat mycket pengar de dagarna, besökte festivalen West Coast Riot på torsdagen, var hemma hos far på fredagen och på lördagen satt jag utanför Metaltown. Det var efter WCR som jag träffade P. Det var ett kärt återseende, jag kunde inte vara gladare än så just då.

På fredagen sågs vi inte, och inte heller på lördagen. Jag fick ett litet breakdown på natten efter krogen då jag satt med en god vän i en park. Tårarna sprutade och jag kunde bara inte fatta vad som hände med mina känslor. Givetvis skickades ett sms iväg och han ringde upp direkt. Jag hade totalångest inför vårt farväl, hur det nu skulle yttra sig, han försökte lugna mig och sade att vi skulle ses dagen efter innan jag tog tåget upp till Stockholm igen. Det blev några få timmars sömn. Dagen efter var jag totalförstörd. Jag grät, tog en dusch, snyftade och försökte fräscha till mig så gott det gick. Jag packade mina grejer, kände mig stressad och tog bussen till centralstationen för att lämna in min väska.

Så satt jag vid statyn. Efter många om och men fick jag tidigare kontakt med P som låg och sov och då han bor vid Kungsportsplatsen så sade jag att jag skulle vänta på honom där. Med min mp3-spelare och människor som kom och gick. Det gick tio minuter efter att jag hade satt mig, och så femton. Jag började bli ännu mer stressad, hade ont i kroppen och satt på sten. Tog cigarett efter cigarett, fimpade, släckte, drack vatten och tog en ny. Slöt ögonen och somnade nästan. En unge sprang fram och skrämde mig, jag kände för att klippa till kräket. En yngre karl började prata med mig lite då och då, jag svarade men orkade inte prata med någon egentligen. En tant med tourettes satt på torget framför och skrek åt folk som passerade förbi henne. Två killar satt och skrattade åt henne. Jag ville gråta. Efter kanske fyrtio minuter så skrev jag ett sms varpå han svarade med att han bara skulle klä på sig. Han var jättetrött och hade somnat om. Efter allt som allt drygt en timme kom han till mig. Jag var sammanbiten, en aning sårad, stressad p.g.a. mitt tåg jag hade att passa.

Vi satte oss och åt. Pratade om allt möjligt över en öl och jag kände mig lättad igen. Han frågade hur jag mådde och jag svarade att det var rätt så OK. Han sade att jag åtminstone såg ut att må bra, att jag var fin. Alla komplimanger jag fick den stunden gick in genom ena örat och ut genom andra, som alltid annars. Det är svårt att smickra mig ibland, särskilt när jag är sammanbiten och därmed blockerad.

Jag pratade om mina drömmar, han om sina. Han gick för att köpa varsin öl till och kom även ut med en tårtbit vilket var lite smårart då jag berättat att jag älskar tårta och vi hade snackat om att göra en tårta tillsammans. ”Now we don’t have the time to make our own cake so I just thought we could eat one instead”. Så chokladtårta och öl. Stress. Jag log men tittade på kloclan och till slut skyndade vi oss till centralstationen där jag hämtade ut min väska och missade tåget. Livet var piss och jag ville försvinna. Han följde med mig när jag försökte få tag på någon som helst färd tillbaka till Stockholm men det var lönlöst då det var söndag och dessutom ganska sent på dagen. Jag bokade en resa till dagen därpå och gick ut för att ta en cigarett. Han stod och retades lite lekfullt med mig, sade att jag givetvis kunde stanna hos honom över men jag sade att jag antingen skulle ringa min storebror eller far. Han höll om mig länge och sade att han hade en deadline att jobba på. Jag bad honom att gå efter att vi bestämde att vi kanske skulle kunna ses dagen efter innan mitt tåg istället. Såg honom gå iväg, försvinna.

Vaknade upp hos far morgonen därpå, efter en ganska så jobbig natt. Satte upp håret och gjorde mig i ordning åter en gång. Fick kontakt med P en stund innan jag gick till spårvagnen på Opaltorget. Skickade även ett sms på vägen dit om att jag stack in till stan. Halvvägs till city förstod jag att vi inte skulle ses mer. Han hade suttit uppe hela natten med jobb och var tvungen att gå och lägga sig. Ångesten kom igen och jag fick ha på mig mina solglasögon för att dölja några tårar. Hoppade av vid Brunnsparken och stod där en stund bland alla människor. Tårarna vällde fram men jag skötte det så diskret som möjligt bakom mina spegelglas. Skrev till kompisar och alla bad mig komma till Stockholm fortast möjligt för några varma kramar. Så, jag botade min ångest med att köpa ett par högklackade pumps, och inhandlade även ett svart block plus penna i vilken jag skulle skriva ned allt jag kände på tåget hem. Även där kom tårarna.

Väl i Stockholm blev jag mött av Sami och Paulina i solen utanför centralstationen. Jag fick grymma kramar och vi hoppade in i Samis Mustang. Jag satt i framsätet med rutan nere och rökte. Kände livet återvända, blåste liv i mina lungor och solen värmde min själ igen. Vi satte oss på Debasers uteservering och drack öl och sangria. Jag var nästan hemma igen.

Jag har väldigt svårt för sådant där...undvek han mig med vilje, eller blev det bara så? Jag vet att han lever ett flyktigt liv, hela han är flyktig på något vis. En drömmare, alltid på väg någonstans. Men folk säger att jag hittar på ursäkter till andra. Att jag, när jag blir sårad, täcker det med försvar åt de som gjort mig ledsen. Och jag offrar allt – pengar, tid, energi, kärlek, när potten är osäker och kanske inte ens min. Men det är väl så jag spelar antar jag.

Dags att vinna snart?