En till bra pappa

Jag har förmodligen inte brytt mig om Michael Jackson på tio-femton år. Det han levererat musikmässigt har inte fallit mig i smaken och resten bryr jag mig inte ett uns om. Det är heller inte så att jag brukar sätta på en gammal MJ-platta hemma men jag tillhör väl de som lyser upp när det helt plötsligt spelas Michael Jackson på offentliga platser. Det gamla är ju dessutom fasligt dansvänligt.

Om det är något jag ägnat mina tankar åt så är det nog den mediala häxjakten kring Michael Jackson som berört mig, för jag tycker att det är fel samt jobbigt att bevittna. Men det finns ju så många fler än MJ som utsatts för detta fenomen, tänk Lady Di.

För mig är han en slags musiklegend, med tanke på det han en gång presterade och inte mindre alla de människor som han har inspirerat till att göra något av sina ambitioner. Och det är fint. Jävligt fint tycker jag. Men att MJ dött p.g.a. en hjärtattack...klart det är sorgligt, men som jag skrev i början – jag har inte brytt mig om MJ på tio år. Det är jättefint med olika ceremonier med kändisar som avtackar en vän och kollega, och det är jättetragiskt att se en dotter hulka fram inför pressen att hennes far var bäst men rent generellt – vems föräldrar är inte ”bäst”?

Jag känner även lite att det känns lite hyckleri över det hela, som när alla andra människor tar sina sista andetag. Plötsligt står man upp för den bortgångne. Man berättar hur otroligt fantastisk personen är, hur unik och välförtjänt hon eller han är. Hur många säger sådant där när en människa väl har livet i behåll? Inte många.

Frågan är om det var någon form av upprättelse för MJ’s skull. Hans dotter säger hur bäst han är. Han kan alltså ha en normal relation till ett barn. Kanske var alla de där rykten runt MJ falska? Skulle det kunna vara så? Oj då.

Alltså, ibland önskar jag bara att folk kunde sluta upp med att röra i skiten så att den luktar mer. Låt det vara, låt det passera. Gör något vettigt och något som är fint på riktigt istället. Gör så här: