Orkidé i köksfönstret

Just nu skulle jag vilja vila i flera, flera dagar. Det är så fruktansvärt mycket som far runt i skallen på mig nu för tiden och det gör mig nervös och ibland förtvivlad men samtidigt upprymd och nyfiken.

Jobb, men inget jag tänker skriva om här och nu.

Lägenhet. Paulina har flyttat ut och nu sitter jag här. Det är rätt skönt att bo ensam dock, och jag skall göra om här lite vilket känns riktigt roligt.

Han. Han drar snart. Jag vet inte om det kommer att kännas jobbigt den dagen då jag vet att han sitter på flyget, men just nu så har jag läget under kontroll. Vi har fortfarande en fin kontakt och det är väl kanske det som räknas i det här läget. Risken är väl dock att han flyter med i strömmen där borta och vi glider isär. Men då blir det så.

Serotonin. Jag har gjort det man absolut inte får göra. Eftersom jag har sjukt kasst minne så kan jag inte säga exakt tid, men jag har inte tagit mina tabletter på kanske två veckor. Nu är jag rädd för vad jag håller på med, även om det inte varit i ren avsikt att göra så här. Men jag tycker mig åtminstone inbilla att det känns hyfsat stabilt.

Och nu ligger jag här i min nybäddade säng. Jag började städa direkt när jag kom hem medan jag tvättade, och slutade vid 23:00-tiden. Allt är rent, även jag. Och jag kan inte annat än tänka lite som så att - varför har jag det så här? Jag är ju ändå ensam. Jag känner nu att det finns inget jag hellre vill än att dela det här med någon. Ett städat hem, att fixa i ordning lägenheten, rena lakan och nytvättat hår. Jag har aldrig velat det så mycket som nu och det gör mig alldeles galen för det finns ju ingen. Det har aldrig funnits någon, inte här hos MIG. Bland mitt. Det är alltid jag som gått till Er.

Om jag bara fick, snart.