Juni

Nationaldagen, för egen del, var lugn. Jag tog det lugnt dagen innan också. Den sjätte juni mötte jag upp underbara Jasmine i Tantolunden på eftermiddagen. Vi satt där en stund med lite annat folk i värmen och drack vatten varvat med cigaretter. Efter någon timme eller två tog vi initiativet att gå och handla lite mat och så fixade Jasmine resten hemma hos sig. Fick chansen att säga hej till hennes Adam (Ädamm) som snart tydligen åker hem till the US eller liknande. Jag blev störtmätt, trött och åkte hem vid halv tolv.

Några demonstrationer märkte jag inte av, och det är väl lika bra. Ibland förstår jag inte grejen. Jag tycker mest att det är pinsamt, onödigt och jobbigt. Högerextremisternas religion dog ut för femtio år sedan, och vänsterpacket drar i fel trådar. Varför kan de inte bara hålla sig hemma, alternativt anordna rejäla och offentliga death matches eller något. Man hade kunnat göra sjukt mycket pengar på det, med bets och skit. Tål att tänkas på till nästa gång.

Lördagen dessförinnan var helparty. Jag anslöt mig till Jenny, Paulina, Paulinas Simon samt David på Debasers uteservering. Där satt vi och drack öl och tittade på när en poserkille ramlade i vattnet när hans hippa båt skulle slussas. Det var sanslöst roligt, och jag tror att det finns bildbevis någonstans. Tänk vad ölet kan flöda när man har trevligt, vi blev halvt förvånade när notan kom in. Efter att ha övervägt springnota några minuter så gick vi till Marie Laveau och 80's. Vi dansade som galningar och jag blev riktigt berusad. Till slut bangade alla förutom David och jag, och i samband med att de andra gick hem så kilade vi vidare till Rocks. Där blev jag ännu mer full, och dansade ännu mer.

Efter klubbandet tyckte jag att det var lämpligt att luta mig bakåt mot Maria Magdalena kyrka och ta en cigarett. Jag tyckte också att det var mycket lämpligt att klättra över ett högt staket och in på en grav, just för att kunna tyda texten. Jag höll nog på att slå halvt ihjäl mig när jag skulle tillbaka över. Men det vore ju bara en bagatell. Tio minuter senare stod jag och höll mig i räcket som hindrar fulla människor från att ha fritt tillträde till Saltsjöbanans spår. Jag kaskadkräktes, och sedan var det inte mer med det. Min buss kom, och jag fick äntligen komma hem.

Söndags morgon, jag vaknar av att telefonen ringer. Jag tittar på den och trycker instinktivt av. "Malin". Jag tittar på klockan och den är 10:35. Jävla skit, jag hade försovit mig. Jag rusar upp ur sängen, springer in till garderoben och drar på mig ett par gamla jeans och en t-shirt. Ringer upp Malin och ber om ursäkt för att jag försovit mig och försäkrar henne om att jag kommer in till stan så fort jag kan, där vi hade stämt träff 10:30.

Det var Gröna Lund-dagen. Jag hade kanske sovit tre timmar efter en karatefylla, vaknade med sminket kvar och sprängande huvudvärk. Hela jag skakade medan jag tvättade bort det gamla sminket. Det tog nog knappt sju minuter från det att jag sprang ur sängen till att jag sprang till tåget med solglasögon för att dölja mitt hemska anlete så mycket som möjligt.

Det var en trevlig dag, jag mötte till slut upp Malin och vi tog en promenad från Slussen till Gröna Lund. Letade reda på resten av tjejerna (Jenny, Paulina och Jasmine) och sedan var det bara att vara bakis och glad. När vi sade hej då till Gröna Lund så promenerade gravida Malin och jag till stan igen. Det var mysigt. Vi har umgåtts sedan sexan i högstadiet. Det slutade med att vi satte oss på Debasers uteservering, och jag fick min dagen efter-öl.

08:or måste ju vara totalt jävla urkorkade. Seriöst, ni vet inte vad en katapult har för funktion, right? Den fjongar iväg något. That's it. Jag tog med Jasmine till kön till en åkattraktion som kallas för "Katapulten". Eftersom vi har en likadan på Liseberg som heter "Uppskjutet" och som dessutom är högre, så brydde jag mig knappt om att titta på den för jag visste att jag klarade av att åka den utan problem. Visst, jag är rejält höjdrädd, men det går ju så fort när man är där uppe. När vi väl satt på, och jag trodde att det roliga var slut, så hissades vi sakta uppåt. Jag förstod först inte, men sedan började hela min kropp skaka och jag höll på att få hjärtklappning. Jag tittade på Jasmine och sade att jag önskade att den bara hade fortsatt rakt upp i det fria från första början så jag slapp genomlida det som skulle komma. Nä, då hissas vi ända upp, för att de sedan skall köra ett jävla fritt fall på den. Katapulter gör inte så! Fuck you säger jag bara. Fast jaja, det som inte dödar det härdar. Och tvärtom.

Födelsedagen förra veckan var smärtfri. Jag fick ett blommogram från mor och hennes sambo. Tio röda rosor, och det gjorde min dag kan man väl säga. Jag älskar blommor, nästan över allt annat. Det ramlade även in en hel del grattis-sms och samtal, och dessutom till och med en virtuell kyss från utlandet! Det är ju helt fantastiskt. På kvällen satt jag och åt kakor, godis och glass i min ensamhet. Men det kändes bra, ändå. Häromdagen fick jag även ett brev på posten med några teckningar som min 5-årige lillebror Martin målat åt mig. Bildbevis på teckningar plus rosor återkommer jag med.

Det är inte lätt att vara heterosexuell nowadays i vårt så medvetna och upplysta samhälle, I tell you. Det är något jag ägnade tankarna åt ganska mycket förra veckan. Mer om det senare.

Att befinna sig i Döda vinkeln är fruktansvärt plågsamt, jag vågar svära på att det är ungefär lika jobbigt som att inte ha möjlighet att ställa fram mat på bordet åt sina kiddos varje dag eller att långsamt tyna bort. Det är nämligen en psykisk version av det sistnämnda. Vissa säger att man borde lära sig att se döden som vacker och så där, och jag kan delvis hålla med. Men den förlorar sin charm när man är död redan långt innan man förlorar sina 21 gram eller vad det nu skulle kunna röra sig om.

"Glömde" ta mina chill pills i några dagar eller kanske en vecka, konstigt nog har jag inte gråtit ett skit sedan dess, tror jag (förutom nu när jag skriver om det). Däremot har skakningarna och svagheten i kropp och själ känts tillräckligt påtagligt, men som tur är börjar det avta sakta men säkert. Jag får nog glädja mig åt att personer i min omgivning förhoppningsvis har det sweet and dandy i sommarvärmen, och att jag är ett jävligt vackert lik åtminstone.