Så där ja, nu har jag jobbat mina fyra dagar, och är ledig till nästa fredag. Känns bra. Ikväll har jag även hunnit med lite uppvaktning hos min kusin som fyllde 20. Tiden går så fort.

Usch, en sak som är jävligt jobbig för mig är att jag väldigt sällan glömmer saker och ting. Jag är långt ifrån långsint, men däremot stannar en hel del händelser och ord kvar i min tankeverksamhet. Jag har suttit och tänkt tillbaka på alla nattliga samtal för knappt ett år sedan, hur mycket de fick mig att ändå faktiskt trivas något så när. Jag minns första kyssen med olika människor, precis vad jag tänkte sekunderna innan eller personens ögon. Vad jag tänkte när jag betraktade vissa. Jag längtade, saknade, beundrade. Det plågar mig, för det blir aldrig som jag tänkt mig, det skulle vara Du. Kyssen Du trodde var spontan hade jag förmodligen planerat flera timmar innan, kanske flera dagar, veckor.

Men nu är det inte längre värt något. Jag vet det. Nu faller en tår längs kinden, men jag försöker sansa mig medan jag sitter här med mor och hennes sambo. Hålla inne alla tårar för att smått bryta ihop snart väl i sängen och ensam på mitt rum. I mörkret. Det mörker som för några år sedan framkallade hemskheter, Jag var inte ens säker i mitt eget rum. När jag lärde mig att tända lampan i fönstret, när jag krånglade mig ur den fysiska paralyseringen så kunde jag kanske sova tryggt. Men inga lampor hjälper nu. Och de famnar som en gång fanns, som gjorde att jag äntligen kände mig hemma och så önskad är verkligen söndervittrade statyetter och dränkta i sprit.

Nu är det inte längre vårt. Jag är ingens, ingen är min och jag delar mig själv i två för att leva i min egen tvåsamhet. Det är det enda jag vet.

Började gråta natten till i lördags, min mor och jag satt uppe och vi pratade om just de här problemen. Om de som beblandat sig med mitt känsloliv det senaste året. Hur saker skett och vad som liksom hänt inom mig parallellt med detta. Vad jag sökt och söker. Och hon vet precis. Efter allt prat vart jag bara påmind om hur jävla hårt jag tagit saker och ting den senaste tiden, hur jävla ont det gjort och typ...vad jag aldrig kommer att få. Jag är fortfarande helt körd rent känslomässigt. Det har skadat mig mer än vad jag vågat tro, det har förstört mig. Jag kommer igen, men klumpen i halsen och ändlösa nätter med tårar förstör mig. Äter mig, och jag sväljer.

Nu snyltar jag den sista cigaretten av mor för i natt, kysser henne godnatt och går mot sängen och kudden som inte kommer att vara torr och sorgfri länge till.